Det blev en sådan dag. Igen. En dag då vi i något skede gråter båda två för att så mycket blev så fel och för att vi är för trötta för att minnas hur vi ska oss ut ur allt trassel. Vi slutar prata, bättre så än att vi fortsätter säga helt fel saker. I stället kramas vi. Jättemycket. För vi tycker ju så oerhört mycket om. 

Efter en stund av ordlös omfamning hör jag honom snyfta fram mellan tårarna: 

– Arvid är fin. 

Trots allt trassel är det löjligt lätt att bekräfta. Jag vet ingen och inget finare. Om något är sant så är det just det. 

Och jag vet få saker som är finare än att han vet att han är fin också i just den här stunden. 

Det är på något sätt hans räddning. Det är på något sätt min. 

Bild: Kavilo photography