Jag har hört att det är feministiskt oförsvarbart och jag förstår förstås vad man menar. Men aldrig har jag ångrat att jag bad min pappa följa mig till altaret den dag då jag gifte mig. 

Det handlade inte om ägandeskap. Det handlade inte om tradition. Det handlade helt enkelt om en ung kvinnas vilja att visa upp sin pappa för hela sin värld. 

Så kan det bli när en pappa kommer in i bilden först när en stor del av tavlan redan är målad. Vi delade inte min dopdag, inga farsdagar på dagis, inte min första skoldag och inga gymnastikuppträdanden. Jag kunde inte visa upp honom då, men den här stunden på min bröllopsdag var vår.

Många får i dag fira världens bästa pappa. Och jag är så glad att det får vara så. Att han finns i så många olika liv.

Också jag får fira. Jag firar den man som i mitten av 90-talet började älska tre ganska stora barn och räckte till också för dem, räckte till också för oss. Jag firar den man som är min egen och den jag alla gånger skulle välja om som pappa till mina barn. Jag firar den man som jag inte visste att var världens bästa farfar förrän jag såg honom med Ingrid och Arvid. Och jag firar den man som var med och möjliggjorde, gav mitt liv.

Grattis till er! 

Min pappa och jag.