Jag minns så tydligt hur det var när förälskelsen gick över. När jag såg en människa av kött och blod och inte såpbubblor och rosa moln. När hans brister och svagheter blev smärtsamt uppenbara. När sådant som var en gullig olikhet någon gång blev en helt annan slags olikhet nu.

Men framför allt: när kärleken fick en ärlig chans. För den kan inte ta sig fram när förälskelsen står i vägen. 

Vi valde varandra nyktert och med öppna ögon. Vi valde köttet och blodet. Vi tog bristerna och svagheterna på köpet. Vi tog alla olikheter, både de gulliga och de inte alls gulliga. 

Och vi valde därmed också att för alltid göra vad vi kan för att hålla förälskelsen vid liv och hitta fram till varandra bland spysjukor och intorkad havregrynsgröt. 

Just i dag är det ännu lättare än vanligt.