En höstkväll när jag tvivlade på mig själv och min omvärld mer än vanligt skrev Ingrid en aftonbön. Sedan dess har den bönen varit vår aftonbön. Den ska bes med avancerade rörelser och exakta tempoväxlingar så bara orden gör den inte rättvisa. Ändå får ni orden. För också i dem finns något av det viktiga här. 

En mörk natt 

en ängel går 

med tre saker; 

tro, kärlek och hopp. 

För Gud älskar alla på hela sin jord.

Spelar ingen roll var man än är, 

spelar ingen roll om man är liten eller stor.

Han tycker ändå om dig och mig.

Amen.

Jag älskar det faktum att hon just den kvällen skrev just den bönen. För i någon mån är det ju jag som visar henne ungefär vem Gud är. Och de där kvällarna när jag visar en usel bild av honom kan jag inte låta bli att tänka att det är ett mirakel om hon kommer att vilja ha med Gud att göra. Det är liksom lättare att gå på vatten, mätta femtusen och uppstå från det döda. 

Och ändå visste hon just den kvällen att Gud älskar alla på hela sin jord. 

Och jag visste det också. För nog älskade han mig i den stunden. 

Amen.