Fler än en gång har någon sagt att åldersskillnaden mellan Ingrid och Arvid ju är för stor för att de ska kunna leka. De som sagt så menar säkert väl (eller?) och jag har faktiskt aldrig blivit speciellt upprörd eftersom de uppenbarligen haft så otroligt fel. Kanske just för att åldersskillnaden varit lite större än de där vanliga två åren så har de kunnat leka tillsammans från första början. Arvid var bara några dagar gammal när han gjorde en tystlåten men övertygande tolkning av Jonas i Lotta på Bråkmakargatan och på den vägen har det fortsatt.
Den relation de har till varandra upphör aldrig att förvåna mig. Den nåd nya nivåer hela tiden.
– Arvid, visst vet du att jag alltid tycker om dig? frågar hon i går när de sitter och jobbar med pärlplattor.
– Nej, bara ibland vet jag det, säger Arvid.
– Ja, det kanske känns så då vi bråkar ibland men du ska veta att jag älskar dig hela, hela tiden, säger hon med tusen känslor i rösten.
– Tack, Ingrid, svarar han. För han är en sådan som tackar när någon bedyrar sin kärlek.
Det nyaste är att Arvid så tydligt är Ingrids trygghet i vissa situationer. Det finns saker hon inte vill och/eller vågar göra ensam, men som hon gladeligen gör bara hon får ha honom med sig. Det kan handla om att hälsa på hos en kompis hon inte hälsat på tidigare. Eller vara i lekrummet på Ikea. Eller sova över hos någon utan en förälder. Eller leka ute på gården.
Jag kan tycka att det är rörande att en så liten människa kan vara en så stor trygghet. Att hon är lugn och hel när han är med. Han kan vistas i bara en del möblerade rum, men med sin blotta närvaro kan han ibland möblera hela hennes värld.
Jag är så glad att de har varandra.
Första gången de träffade varandra.
(Och nej. Det är verkligen inte alltid guld och gröna skogar. Varje dag hittar de på nya sätt att driva varandra till vansinne och varje dag nya orsaker att bråka. Uppfinningsrikedomen där upphör tyvärr inte heller att förvåna. Men det väger i slutändan lätt i jämförelse med att ha en hand att hålla i.)
Nästan för lycklig 
Du beskriver syskonskapet så otroligt vackert!
Tack för din fina kommentar!
Vi har 3 år 9 mån mellan barnen och de är verkligen varandras bästa vänner. Mycket sällan bråk, utan precis som du beskriver det, väldigt mycket kärlek och omsorg om varandra. Trodde också att vi ”väntat för länge” med nr. 2 som många verkade tycka då, men i vårt fall visade det sig vara helt perfekt med relativt stor åldersskillnad. Fast egentligen tycker jag ju inte 3-4 år är nån stor åldersskillnad heller, eftersom jag har en bror som är 13 år äldre än mig 🙂
Det är fem års åldersskillnad mellan mig och min storebror, och lika stor åldersskillnad mellan mig och min lillebror. Jag har aldrig upplevt det som negativt, utan känner snarare att en större åldersskillnad än två år kan göra att man kommer närmare sina syskon eftersom man kan stödja varandra på ett helt annat sätt. 🙂
Inte kan leka? Vilka dumheter! Jag har en enda syster, drygt 6 år yngre än jag själv. Och hon var ju min orsak att få vara barn längre än jag hade fått annars. När ”världen” tyckte man var för stor för att leka med dockor/barbie/vad som helst så var det samtidigt helt ok att göra det med lillasyster – då var man ju bara ”snäll och hygglig som orkade med henne” 🙂 Nu när vi är vuxna är den åldersskillnaden ingenting.
Så fint skrivet och så lika hos oss. Storasyster 8 år, lillebror 4 år och bästa vänner (ibland ovänner så klart). De leker hur bra som helst tillsammans och sover varje natt i samma säng, det vore helt otänkbart att sova i egna rum. De har en så stor trygghet i varandra och det är så underbart att se.