Är det fredag igen? Till och med fredagkväll? Till och med fredagsnatt? 

Veckorna avlöser varandra i ett tempo utan dess like. I någon värld kanske det är ett gott betyg åt ett liv, om veckorna ses bara som transportsträckor mellan veckoslut. Men i min värld är det sorgligt. Jag tycker ju om vardagarna också, de är ju det liv jag egentligen valt. 

Livet går snabbt. Snabbare hela tiden, tycks det som. Förr tänkte jag att ett långt liv ändå är långt, numera tänker jag att ett långt liv ändå är kort. 

Det finns ingen existentiell ångest i det, men nog ett sakligt konstaterande. Och en påminnelse om att idag är det vi har. Alla dagar. Och om att dagarna går snabbt också om de i mitt fall skulle få bli många. 

Man vet aldrig med liv. 

Hon är en vän till en vän, vi känner henne bara nästan. Vi ses i kyrkan på söndagarna, men vår relation börjar och slutar där. Hon har aldrig varit hemma hos oss, om vi säger så. 

En dag får vi ett mejl. Med en fråga. Lägenheten där hon bor ska rörrenoveras. Får hon bo hos oss i november och december? 

Jag bara ÄLSKAR att hon frågar. Att den gemenskap vi vill bygga i församlingen har kommit så långt att hon kan fråga känns stort. Att just vi får vara de människor hon vågar fråga känns nästan ännu större. Just en sådan människa vill jag ju vara, inser jag först när frågan ligger på bordet. En människa man ber om husrum också fast man bara känner någon hon känner.

Så. Vårt gästrum är nu bebott av en ung kvinna som klev in över tröskeln i söndags och som kommer att kliva ut igen först när det här året blir nästa. Nu är vi plötsligt tre vuxna under det tak som är vårt. Man är aldrig för många eller ens tillräckligt många vuxna i ett hem där småbarn bor. 

Och jag är lika övertygad som tidigare om att delat liv är bättre liv.

Och jag finner mig själv vid ett bord bredvid två av mina gamla elever. Jag har inte sett dem sedan de blev studenter och det är så uppenbart att de är vuxna människor nu. Snart lika gamla som jag var när jag började undervisa dem. Jag känner mig nästan lite gammal. Men bara nästan.

Vi minns de år vi delade och de berättar om hur de minns mig. De säger så fina saker att jag knappt känner igen mig själv, men jag känner ju igen min strävan. Det betyder mycket att få höra att den strävan har landat rätt ibland trots att det så sällan blir som jag egentligen vill.

De säger att jag såg dem som enskilda individer och inte bara som delar av en grupp. De säger att det var lätt att tala med mig. De säger att jag var en människa och inte bara en lärare. De säger att de är glada att just jag med just mina värderingar vill vara just lärare.

Jag har ju lätt till tårar och det ska erkännas att jag får blinka och svälja lite grann när de talar. Jag lovar mig själv att tänka tillbaka på det där samtalet någon dag när jag verkligen behöver det.

Och idag är en sådan dag.

Jag har varit vaken på nätterna flera nätter i sträck. Absolut inte hela nätterna. Men varje natt och för länge varje natt. Vänt mig, vridit mig. Det snurrar så mycket i mitt huvud just nu och det finns alldeles för många trådar som jag borde dra i. Måste dra i. Trådar som ingen annan har tillgång till. Jag regerar tyvärr med den försvarsmekanism som många gånger är min egen räddning och lika många gånger mina medmänniskors helvete; jag glömmer saker. Inte aktivt. Inte förträngande. Bara… totalt.

Just idag behöver jag påminna mig om att det faktiskt blir rätt ibland.

Har papporna någon rätt att fira farsdag? Denna halva av föräldragruppen som generellt underpresterar på så många plan – ska vi faktiskt slänga boxershorts, slipsar och hemgjorda uppvaktningskort på dem? Som om de gjort det de inte har gjort? Som om de varit det de faktiskt borde ha varit? Frågan ställs här av Manuela Fredriksson. 

Och frågan får svar. Jag har läst kommentarer och blogginlägg och analyser. De flesta är rörande överens om att papporna förtjänar sin novembersöndag och att Fredriksson motverkar sitt eget syfte genom att vara så hätsk och provokativ. Många vill – förstås – försvara papporna. Speciellt det här med att papporna tar ut  lite föräldraledighet förklaras och försvaras med att han i regel tjänar så mycket mer. Som om inte Fredriksson visste det. Som om vi inte alla visste det. 

Säga vad man vill om Fredrikssons text och ton, men hon har ju absolut en poäng som vi inte kan komma ifrån. Och det är väl därför hon väcker så starka känslor istället för att bara avfärdas som någon virrig typ utan förmåga till klartänkthet. Generellt presterar mammor bättre än pappor som föräldrar när vi tittar på det mätbara. Och det är ju egentligen det enda vi kan titta på. Allt annat är ännu mera bristfälligt och otillräckligt än det mätbara är.

Men att plocka bort farsdagen? Jag vet faktiskt inte. I bästa fall kan ju dagen påminna en massa pappor om vilken förälder de egentligen vill vara. Kanske fungera som en liten väckarklocka som väcker innan det är för sent: hur vill jag att mina barn ska komma ihåg mig när de blir stora? En hurdan relation vill jag ha till dem när de är vuxna? 

Jag ser inte farsdagen som en hyllning av dem som lyckats med sitt uppdrag utan som en påminnelse om att just det här uppdraget är det som alla män som fått bli pappor bara måste försöka lyckas med. De får helt enkelt offra andra uppdrag om så krävs, bara på den här punkten är de oersättliga. 

Och det är ju exakt samma sak med morsdagen. Inte bara de mammor som är bra mammor ska firas utan alla mammor ska påminnas. Som föräldrar bär vi andra sköra liv i våra lika sköra händer. Vi har valt dessa liv och vi bär ansvar för dem så länge som vi finns. I en värld där så många andra röster säger vad vi måste och borde och kunde behöver åtminstone jag påminnas om vad jag verkligen måste. Och jag kan bra påminnas mer än vanligt en söndag i maj. Och Fredrik en söndag i november. 

Men vi kan absolut påminnas också utan nya underkläder. 

– Jag vet att det är dumt, men jag blir ledsen då mina kompisar har fyrahundra följare på instagram och jag har bara nittio.

Flickan gråter. Hon vet att det är dumt, men hon gråter ändå. För antalet följare är ett kvitto på hur intressant man är. Hon har liksom indirekt fått papper på sin oförmåga att vara fängslande medan hennes kompisar har fått helt andra papper. 

Självklart gråter hon. 

Och jag försöker trösta och torka tårar. Men vad ska jag säga? Vad kan jag säga? Jag som är nästan dubbelt så gammal som hon och vet att de flesta vuxna människor drömmer om ett stillsamt och vanligt liv som är tryggt och varmt snarare än intressant och fängslande för andra. Jag som är nästan dubbelt så gammal som hon och vet att det inte går en enda dag utan att jag tackar för att just det här livet är just mitt, trots att det är ett ganska vanligt och ordinärt liv. 

Jag som minns exakt hur det var för ett halvt liv sedan då min största skräck var det vanliga och ordinära. 

Vi är ju bara människor. Vi är inte fullfjädrade underhållningsprodukter och kan egentligen inte alls konkurrera med sådana trots att sociala medier ibland får oss att vilja försöka. Våra liv är aldrig lika rafflande som de påhittade. 

Det vet man när man är trettionågonting. Och i teorin vet man det när man är sjutton. Men faktum är att det ofta brister någonstans på tråden mellan förnuft och känsla, ännu oftare ju yngre man är, och ibland kan jag känna att vi alla stiger i alldeles för stora skor när vi stiger in på de sociala mediernas område. 

Jag hade höga förväntningar på den här dagen. Vi skulle återförenas med sonen som ju inte varit direkt förlorad men nog på höstresa i Österbotten. Familjen skulle mysa, pysa, leva livets glada dagar och komma ihåg varför vi älskar varandra. Arvid och Ingrid skulle leka harmoniska men givande och stimulerande lekar. Alla pusselbitar på plats. Livet åter i balans. Familjen hel igen. 

Av allt jag inte tycker om med småbarnsliv så är oförutsägbarheten något av det värsta. Höga förväntningar som bara faller sönder inför din en gång så hoppfulla blick. 

Den här första kvällen som hel familj var inte livets glada dag. Om det vore skulle livet inte vara en glad sak. Barnen har grälat som aldrig förr. Alla har varit trötta och lätt missnöjda. Varenda gräns som finns och någonsin funnits har testats. Arvid somnade först klockan tio efter orimligt mycket rop och bråk, Ingrid somnade ännu senare – dock utan rop och bråk. Tack och lov. Tack, tack, tack och lov. 

Nog var ju livet lätt när vi var två friska vuxna människor, båda dessutom med förnöjsamhetens gåva. Nu är det inte lika lätt längre, men det är ganska roligt. Och också ikväll har vi skrattat. 

För nog är det ju bisarrt att två syskon som längtat så vansinnigt mycket efter varandra ägnar sin första kväll tillsammans åt att gräla och bråka och bitas. Och nog är det ju minst lika bisarrt att vi som föräldrar är så genuint överraskade. Att vi inte tänkte på att trotsbarnet som hållit sig på mattan i flera dagar har samlat på sig en hel del trots som nu bara måste få komma ut. Att vi inte tänkte på att storasystern som avnjutit dagar av odelad föräldrauppmärksamhet och ovanligt stor frihet plötsligt ska anpassa sig till livet med en liten bror igen. 

Egentligen var det ju förstås så här det skulle bli. 

Nästa gång är jag beredd. 

Tror jag nu. 

Ha. 

Vem bär ansvaret för vikthetsen? Får man skriva om sin egen kamp mot överflödskilon eller bidrar man då direkt till att människor som redan kämpar alldeles för mycket mot överflöd som inte ens finns tar i ännu mer? Bland annat det här diskuterar två bloggare i en artikel av svenska yle.

Jag vet faktiskt inte vem som bär ansvaret. Att påstå att det är några enskilda bloggare är garanterat att påstå fel, men att påstå att den som bloggar inte bär något ansvar alls är enligt mig att påstå lika fel. För visst har vi ett ansvar.

Och det ansvaret har du förresten också fast du inte bloggar. Det finns ett ansvar som faller på oss helt enkelt för att vi är människor och det ansvaret kommer vi inte undan. Vi är alla någons förebild. Vi kanske inte vill vara det, väldigt få av oss ber aktivt om att få vara det men vi är det ändå. Det ingår i uppdraget, konceptet att vara människa. Någon ser upp till dig och det du väljer att göra och berätta och säga och tycka och visa kommer direkt eller indirekt att påverka den människan.

Det sägs rätt ofta att kvinnor i offentligheten alltid tvingas bli goda förebilder. Också mot deras egen vilja. Och som en protest mot orättvisan i att offentliga män tillåts vara sämre versioner av sig själva så kan en del kvinnor välja samma väg. Eftersom jag aldrig har velat vara någons förebild eller påstått mig vara det så gör jag vad jag vill. Liksom. Kom inte och säg att jag måste anpassa mig bara för att någon annan ser upp till mig. Jag går fri från ansvar.

Jag gillar inte.

För vi går ju inte fria. Bara den som är en ö är obunden. Och sist jag kollade var nästan ingen en ö.

Att vara förebild är inte att vara perfekt. Nej, den som eftersträvar en perfekt återspegling av det liv som aldrig är slipat kan tvärtom lasta bördor på redan tyngda axlar. Att vara förebild är helt enkelt att vara medveten. Om att mina val inte är bara mina egna. Om att mina ord får ringar på vattnet. Om att mina handlingar smittar. Om att min attityd faktiskt spelar roll. Om att det är svårt att leva och vara människa och att vi just därför söker förebilder.

Också där de egentligen inte vill låta sig hittas.

Hennes förebild är jag. Jag vet det. Och jag vet också att jag många gånger är en ganska värdelös förebild. Ibland får jag till det men ofta finns det mycket kvar att önska. Och jag kan aldrig välja bort det, att vara förebild. Hur usel jag än är kommer hon alltid att se på mig med rynkad panna och kisande blick, så där som hon ser när verkligen iakttar och tar in med alla sina sinnen.

Okej. Vi har gjort allt nu. Vi har sovit till nio, vi har ätit glass till frukost, vi har att godisskålar framme hela dagen. Vi har spelat monopol och alias, vi har ersatt lunchen med chips, vi har ägnat oss å alla tänkbara former av vila och inga tänkbara former av sysslor. Vi har slösurfat i timmar, vi har bott i sängen och vi har nästan aldrig klätt på oss.

Du kan komma hem nu, Arvid! 

Vår just nu allra intensivaste familjemedlem har varit på höstsemester hos sina farföräldrar sedan i onsdags. De längtade efter honom och han efter dem. Vi längtade efter en liten paus från trots. Alla vann. 

Trodde vi. 

Sanningen är att vi här hemma har längtat. Massor. Det är tyst och konstigt. Han fattas oss. Dagarna har varit enklare än dagarna har varit på länge, men sådan här enkelhet är egentligen överskattad. 

Det är fint att på ett så tydligt sätt påminnas om att det liv vi valt faktiskt är det liv vi vill ha. Stundvis den här hösten har jag nämligen tvivlat, det ska erkännas. Alla som dagligen jagar barn som inte vill samma sak, alla som dagligen hanterar halvtimmes långa raseriutbrott och alla som dagligen argumenterar med en liten som vill argumentera om precis allt vet exakt vad jag menar. 

Det suger must. 

Men vad gör man med must egentligen?

Vi har bedövat tomheten och tystnaden med att ta ut alla de svängar som är uttagbara. Vi har kastat ut regler och sunt förnuft genom fönstret och levat i sus och dus med vår förstfödda. Och vi har haft många goda stunder. Också. 

Men nu är vi i allra högsta grad redo att återförenas med den lilla intensiva. Vår lilla intensiva. Han som kostar så mycket just nu men som betalar igen tusenfalt. Alla som dagligen till sist fångar in den lilla kroppen och får sitta länge riktigt nära, alla som dagligen får uppleva hur lugnet återvänder efter raseriets framfart och alla som dagligen försonas med en liten efter ännu en nästan ändlös argumentation vet exakt vad jag menar. 

Tusenfalt.