Jag brukar göra en övning med mina elever. En talar och en lyssnar. Den som lyssnar ska först vara en god lyssnare. En god lyssnare ser den som talar i ögonen. En god lyssnare nickar instämmande. En god lyssnare visar med sitt ansiktsuttryck att hen följer med samtalet. En god lyssnare ställer följdfrågor och vill veta mera. Sedan ska lyssnaren vara en dålig lyssnare. Titta åt alla möjliga olika håll. Vara frånvarande. Och efteråt får den talande eleven säga hur det kändes att berätta något för den dåliga lyssnaren.

– Det kändes helt hemskt!

– Det var svårt att tala, jag kom av mig hela tiden och tappade bort mig.

– Det kändes som om jag och det jag har att säga är oviktigt.

Så brukar det låta. Alltid.

Tills hösten 2013. Jag minns det tydligt ännu idag. Jag minns exakt vilken elev som sa det. Och jag minns att alla andra log lite snett. Instämmande. Och lite skamset.

– Det kändes tyvärr bara som det känns att tala med en kompis nuförtiden. De flesta sitter ju ändå och håller på med sina telefoner.

I samma klipp som jag hänvisade till igår säger Alexander Bard att faran med den digitala världen är att den håller på att bli så attraktiv att vi aldrig vill lämna den. Han tycker att den som har pengar över borde investera dem i vård av spelberoende, för den branschen kommer att blomstra i framtiden.

Man behöver ju inte vara någon expert på kommunikation för att inse att den som lyssnar med sin telefon i handen inte lyssnar på riktigt. Och jo, jag vet att man kan snappa upp det som sägs fast man håller på med sin telefon. Tro mig, jag kan ta in vilken information som helst samtidigt som jag spelar candy crush. Men att lyssna och att höra är inte samma sak. Ett samtal mellan två människor handlar ju inte om huruvida jag snappar upp alla detaljer. Det handlar om huruvida vi möttes. Och jag tror faktiskt att vi möts sämre när det finns en eller två telefoner mellan oss.

Jamen, är det inte bara för den som talar att tala bättre då om den som lyssnar inte orkar lyssna? Om den säger något ointressant måste det väl vara helt okej att jag försvinner in i den där världen där det händer mera? Den där världen där tråkighet inte existerar. Det är väl bara att skärpa sig och förtjäna uppmärksamheten. Man får väl skylla sig själv om man inte lyckas fånga sin publik.

Men nej, det är ju inte riktigt så. För den som talar med oss är en människa. Och en människa av kött och blod kan väldigt sällan konkurrera med produkter om vi tävlar i underhållningsvärde och publikfångst. Det vi har i den digitala världen är ofta antingen renodlade produkter eller produktifierade versioner av liv och människor och relationer och de är bättre än vi på att fånga vår uppmärksamhet. De lever ju på att fånga den. De finns till just för att fånga den.

Vi människor finns bara till för att älska varandra. Och det är ju egentligen det häftigaste, intressantaste och mest fascinerande som finns. Vilket vi vet. Men vi glömmer ju det ibland för vi luras av den digitala världen. Den digitala värld som är så attraktiv att vi inte kommer att vilja lämna den. Om vi får tro Alexander Bard. Om han har lika rätt nu som han hade för tjugo år sedan.

Jag tycker om den digitala världen. Den möjliggör mycket som annars vore omöjligt. Den öppnar dörrar som annars vore stängda. Men den kommer som allt annat med ett pris och den kommer med risker. Vi måste våga välja själva vilka pris vi vill betala och vilka risker vi är villiga att ta. Jag är alltså absolut inte emot den digitala världen. Det skulle ju vara befängt med tanke på att den här texten kommer till i och för just den världen. Men jag är emot att kritiklöst svälja allt och jag vill inte förlora min vilja att finnas i den här andra världen.

Jag tror att också en människa som inte är speciellt fängslande förtjänar en riktigt god lyssnare. Helt enkelt bara för att hon är människa. Jag tror att vi blir lite sämre på att lyssna på varandra när vi vänjer våra öron vid att lyssna på perfekt paketerade produkter och jag tror att det är en förlust. Jag tror nämligen att vi blir bättre när någon lyssnar på oss och jag tror att vi blir bättre när vi lyssnar på varandra.

När Arvid var ett år (och inte ett som i nästan två utan ett som i inte ens tretton månader) kunde han inte säga något alls men han kunde låsa upp en ipad och bläddra mellan olika appar. Och tro mig – det är inte med någon slags stolthet alls som jag konstaterar det. Det finns något i mig som tycker att barn och teknik är en högst halvbra kombo och jag försöker komma på vad det är.

Ni har säkert sett klippet där Alexander Bard ser tillbaka på den dag för tjugo år sedan då han förutser internets framtid och nu kan konstatera att han hade galet rätt. Han pratar om att den som är ung idag inte gör någon skillnad på den digitala världen och det som vi gamla kallar den verkliga världen. Att vår världsbild är föråldrad och att vi borde lära oss av de unga.

Så varför vill jag inte bara lära mig av dem som tycker att den digitala världen är lika riktig som den här andra? Varför tror någonting djupt i mitt inre att det finns en helt annan dimension av verklighet i verkligheten? En dimension som vi behöver för att fungera optimalt?

Om jag uppriktigt skulle tro att allt gott finns på internet skulle ju mina barn ha en egen ipad idag. Eller en dator. Eller en smarttelefon. Eller två av dem eller alla tre. Om jag trodde att det viktigaste jag kan ge mina barn är rik nätkunskap skulle jag göra allt jag kan för att ge dem just det. Jag skulle jubla över varje timme de tillbringar med sin teknik. Men jag gör ju inte det. Istället begränsar jag deras tv-tittande och låter dem röra ipad och smarttelefoner bara när vi är på resa. Så uppenbarligen tror jag att det finns något ännu viktigare för mina barn.

Jag tror att det finns saker som vi aldrig kan utveckla om vi ständigt stimuleras. Jag tror att vissa delar av vår mänsklighet växer fram bara när vi är utelämnade åt oss själva och vår egen fantasi. Jag tror att den som inte kan ha tråkigt inte heller kan en rad andra saker. Och jag tror att en del av de sakerna är viktiga. Riktigt viktiga.

Jag tror att vi behöver se varandra i ögonen. Jag tror att vi behöver möta varandras okonstlade kroppsspråk. Jag tror att vi behöver se varandras mera äkta jag och inte bara den polerade bild som åtminstone än så länge är den enda som når oss via en skärm. Jag tror att vi behöver känna vår hud mot en annan hud. En hand på en axel. En kram. Den där beröringen som är helande.

Vi kommer säkert att flytta över allt mer av våra liv och vår värld till nätet. Förstås. För det är enklare, snabbare, snyggare, renare och mera användarvänligt än det verkliga livet. Vi kommer att förlora en massa av de arenor för människomöten som vi nu har. Hur länge till kommer vi att ha fysiska butiker? Hur länge till kommer vi att ha närvarostudier vid universitet? Hur länge till kommer vi att ha bibliotek? Hur länge till kommer vi att ha restauranger? Kyrkor? Skolor för människor som är tillräckligt gamla för att kunna sitta hemma själva och idka hemstudier medan deras föräldrar jobbar intensivt i digitala världar i ett annat rum i samma hem?

Antagligen inte så länge alls. Vi tror ju på något sätt att vi just nu lever i den tid då utvecklingen gått sjukt snabbt men att det snart lugnar sig lite och att vi nog kommer att känna igen världen sedan när vi är pensionärer. Att vi som varit vana vid utveckling hela tiden kommer att hänga med, till skillnad från många av de stackare som idag är gamla och inte känner igen sig alls. Haha. Som om någonting alls skulle tala för att utvecklingen inte bara kommer att gå snabbare och snabbare och snabbare.

Till sist kommer vi kanske att ha kvar bara det som inte går att rationalisera bort. Det som hur gärna vi än vill inte går att paketera om och göra digitalt. Sjukvården. Säkert kommer vi att försöka. Mera medicin och mindre läkarvård. Vårdprogram online. Men gränserna kommer ju emot. Människor kommer att behöva hjälp. De kommer att bli sjukare än vi vill och de kommer att dö. Det kommer att behövas människor som orkar lämna den digitala världen för att ta hand om dem som behöver det. Människor kommer också att födas. Och alla förlossningar kommer inte heller då att gå enligt handboken så att man klarar dem själv med hjälp av vårdguider på nätet. Och när de nya människorna har fötts måste någon ta hand om dem. Vi kan inte ge en tre månaders baby en dator och välkomna hen till den digitala världen och hoppas på det bästa. Inte ens en ettåring som kan låsa upp en ipad klarar sig själv i den digitala världen. Inte ens min sexåring som inte vågar vara ensam hemma när jag handlar mjölk är redo för en värld där bara den digitala världen får finnas.

Hur gärna vi än vill kan vi inte förpassa allt till en digital värld. Mycket av det mest mänskliga som finns kommer att tvinga oss tillbaka till den här verkliga världen och hindra oss från att helt slukas av en värld som egentligen inte finns.

Jag vill att mina barnbarn ska ha föräldrar som ser dem i ögonen. Som viskar kärleksfulla ord i deras öron. Som sjunger sånger för dem när de behöver det. Som håller dem i sina armar. Som pussar deras pannor. Som läser för dem. Som hittar på egna berättelser. Som lyssnar på dem när de talar. Som lär dem tala och inte bara lär dem låsa upp en ipad. Därför har mina barn begränsad skärmtid. Därför älskar jag att de har tråkigt varje dag men knappt märker det. Därför vägrar jag lyssna bara till dem som säger att min världsbild är förlegad och att jag borde kasta mig in i det nya och sluka det. Låta det sluka mig. Därför tror jag att den riktiga världen är det riktigaste alternativet. Om och när jag måste välja.

– Mamma, jag vill inte att du ska dö. Jag vill aldrig att du ska dö, säger hon. Och menar det.

– Nej, jag förstår det. Men någon gång ska vi alla dö och det är inte farligt, säger jag som tydligen är på det humöret den här dagen.

– Ja, kanske du får dö då. Men om jättelänge. Om tusen år.

– Älskling, tusen år är nog väldigt, väldigt länge. Så länge lever ingen människa, säger jag som tydligen är på det humöret också den här dagen.

– Ja, det är nog länge. Men kanske om sjutton år då.

Oj, Ingrid. Om tusen år vill jag leva evighetens glada dagar fjärran från den här märkliga plats där vi nu som gäster lever våra liv. Men om sjutton år vill jag verkligen vara kvar här. Med dig. Om sjutton år är du bara tjugotre år gammal och jag vill tro att du behöver mig fortfarande. Att vi kommit ut på andra sidan en tonårstid och fortfarande är varandra nära. Att vi fortfarande har det levande, varma och stormiga förhållande som vi har nu. Att vi fortfarande älskar varandra passionerat samma dag som jag suckat och du ropat. Samma dag som vi båda gråtit och förlåtit. Att vi är vi då som nu och har och vill ha varandra kvar.

Vårt förhållande får idag illustreras med en visuell följetong som har några år på nacken. Bra redan då. Bättre hela tiden.

Klockan 15.30 igår var det eftermiddagskaffe och vi fick börja prata igen. Retreaten var slut. Nu skulle vi bara dricka vårt kaffe och åka hem.

Det konstiga var att ingen riktigt ville börja prata. Vi sa väldigt lite. Det var nästan lika tyst vid den här sista kaffestunden som vid de andra, men med den stora skillnaden att tystnaden nu inte kändes lika självklar och kravlös.

Det var svårt att börja tala igen. Mycket svårare än att gå in i tystnaden var att gå ut ur den. Vad ska man liksom ens säga när man varit tyst så länge? Vilka ord är värdiga att bryta en 43 timmar lång tystnad med? Det känns som om det borde komma rent guld ur en strupe efter att den fått vila och tanka och ladda så länge. Vilka ord kan på något sätt ge rättvisa åt den helande upplevelse som tystnaden varit?

Och också; insikten om att vi människor säger så mycket onödigt. Vad måste egentligen sägas? Det blir så tydligt efter en så lång tystnad att ganska lite faktiskt behöver sägas. Man tror att man måste tala. Säga något om vädret. Eller jobbet. Fråga något om barnen. Men man måste nog nästan ingenting. Det är mycket man inte måste, för att låna ord ur en ännu oläst titel av en av mina absoluta favoritförfattare.

Redan igår konstaterade jag att det gjorde gott att låta munnen vila från ord som bryter ner. Den dag som var min första då jag aldrig skrattade var antagligen också min första då jag aldrig talade död. Tänk att det bara ligger ett viljebeslut bort. Och lite goda omständigheter.

Också den insikten vill jag bära med mig. Att jag ju faktiskt är herre över min egen mun. Att det är jag och bara jag som väljer vilka ord jag uttalar och ger vingar. Att vi människor ju inte har något viktigare än våra ord. Att vi talar liv och vi talar död, vi talar kärlek och vi talar hat. Och att jag faktiskt bryter en tystnad varje gång jag öppnar min mun och att det är värt att fundera på vilka ord som är värdiga att bryta den tystnaden med. Ord av liv och kärlek. Ord av uppmuntran och frid. Några andra ord är inte värdiga att bryta någon tystnad alls med. Egentligen.

I 43 timmar var jag tyst. Från fredag klockan 20.30 till söndag klockan 15.30 kom bara ord av psalm och bön ur min mun. Andras ord som blev mina. Jag har varit på retreat.

Jag kommer ihåg när jag första gången hörde talas om retreat. För flera år sedan. Jag bestämde genast att det inte var något för mig. Jag är ju en sådan där extrovert person som tycker om att prata. En sådan som lever upp med andra människor och vissnar när allt blir långsamt och lugnt. Jag trodde att tystnaden inte hade någonting att ge mig, men mycket att ta ifrån mig. Och jo, jag var kanske lite rädd för att möta mig själv på det sätt som jag tänkte mig att man gör när rastlösheten inte får något livsutrymme, när bruset inte har en chans att nå fram.

Men man får ju ändra sig. Jag ändrade mig och i fredags efter jobbet åkte jag till en plats där jag aldrig förr varit för att göra något som jag aldrig förr gjort. Jag valde aktivt tystnaden. På allvar. Inte bara en liten stund ensam hemma när jag väljer att stänga av telefonen (vilket jag inser nu att jag antagligen aldrig valt att göra) utan en lång period av tystnad som inte går att hoppa ut ur bara för att jag plötsligt vill.

Ännu i fredags trodde jag att det skulle kännas konstigt. Skönt nog, men jättekonstigt och lite onaturligt. Är det inte märkligt att äta lunch med andra människor utan att någon säger någonting? frågade jag Fredrik. Han sa nej. Jag trodde honom inte.

Jag hade fel.

Efter bara en liten stund kändes tystnaden på inget sätt konstig. Den kändes så given. Och given just som en gåva som jag på inget vis alls ville sjabbla bort. Jag ville göra allt jag kunde av den stund som var min. Och Guds. Och ingen annans. Våra 43 timmar.

Under mina 43 timmar i tystnad (och några bonustimmar) var min telefon avstängd. Och faktum är att det var nästan svårare att vänja sig vid onåbarheten än vid tystnaden. De första gångerna jag kom tillbaka till mitt rum efter en måltid eller bönestund var min första tanke att kolla om någon försökt få tag på mig. Det tog konstigt länge att vänja sig av vid instinkten att kolla om någon velat något.

Under mina 43 timmar i tystnad skrattade jag inte en enda gång. Jag log ibland när jag mötte någon av de andras blick, men jag skrattade aldrig. Och jag är ganska säker på att jag sedan jag lärde mig skratta har skrattat alla dagar. Också de där sorgligaste dagarna har jag skrattat någon gång mellan tårarna, någon gång mitt i det svarta. Tills igår då jag vaknade och la mig igen utan att ha skrattat.

Under mina 43 timmar i tystnad fick jag ingen människas bekräftelse. Och jag behövde den inte. Alls. Ingen sa att jag var smart eller rolig och duktig eller bra eller vacker. Jag bara var den människa jag var. Jag var inte mina prestationer eller mina åsikter eller mina ord. Jag var kanske mitt jag i dess allra renaste form. En form av mitt jag som jag troligtvis aldrig tidigare kommit i lika djup kontakt med.

Under mina 43 timmar i tystnad fanns absolut inga krav på mig. Jag fick delta i de bönestunder jag ville. Jag fick delta i de måltider jag ville. Jag fick sova när jag ville. Vara ute när jag ville. Läsa när jag ville. Vilket jag ville ofta, jag läste tre och en halv bok. Jag behövde inte ta något aktivt ansvar för något eller någon alls. Och det händer ju aldrig annars. Jag behövde inte ens ta ansvar för den gemenskap jag var en del av. Vår gemenskap byggde på de leenden vi utbytte, på de böner vi förenades i och de måltider vi delade. Och det räckte så.

Under mina 43 timmar i tystnad insåg jag hur otroligt mycket onödigt jag säger hela tiden varje dag och att jag egentligen är ganska trött på mig själv. Under den tiden kom inte en enda lögn ur min mun. Inte ett enda sårande ord. Inget skryt. Inget skämt som världen klarat sig bättre utan. Inget skitprat. Inga ord med syfte att framhäva mig själv. Hur skönt det var? Så sjukt skönt.

Under mina 43 timmar i tystnad tog jag paus från mitt liv. Det är ju inte första pausen jag tagit men det är den i särklass mest extrema pausen. Och konstigt nog kändes den helt odramatisk samtidigt som den var helt omvälvande. Jag tror att de flesta av oss ska leva vanliga liv, om vi med vanliga liv menar att vi ska prata ibland och ha jobb, men jag tror att de flesta av oss mår gott av att ibland stiga ut ur vårt eget liv. Det blir också tydligare och mera medvetet när vi får en distans till det.

Under mina 43 timmar kom jag samtidigt ifrån mig själv på ett välgörande sätt och samtidigt närmare mig själv på ett minst lika välgörande sätt.

Det var 43 ovanliga timmar. Och 43 ovanligt viktiga timmar.

Mitt livs första retreat. Garanterat inte mitt livs sista.

En artikel på Svenska Yle frågar idag om vi behöver feminism i valdebatten. Kommentarerna är… förväntade. Rätt många röster hävdar att svaret är nej, avsolut inte eller att feminismen inte behövs alls. 

Samma dag som många röster alltså hävdar att feminismen inte behövs berättar Hbl att det är ungefär 4,5 gånger vanligare att män blir chefer än att kvinnor blir det. 

Tjänstemannaförbundet Pro (ett av de största fackförbunden med 130 000 medlemmar) belyser i samma text att det bland chefer finns en oförklarlig löneskillnad på 8 % som bara kan bero på kön. 

Men nej, feminismen behövs ju inte. Alls. Den är förlegad. Extrem. Och titta nu hur de håller på i Sverige med genusplogning och grejer.

Folk, speciellt en hel del män, blir uppenbarligen enormt provocerade av ordet feminism. Många verkar känna sig påhoppade så fort ordet nämns i deras närhet. Som om de känner sig personligen anklagade och/eller skyldiga. Hur ska vi råda bot på det? Hur ska vi kunna prata om jämställdhet utan att halva befolkningen går i försvarsställning? 

För i försvarsställning händer inget magiskt. Där möts vi inte, där tänker vi inte om, där hittar vi inte nya vägar. Men vi är ju inte där vi kunde vara vad beträffar jämställdhet. Att påstå att vi redan är framme eller att vi kommit tillräckligt långt blir bara konstigt när vi uppenbarligen inte är där vi kunde vara. 

Jag vill inte provocera. Jag vill inte anklaga någon. Men ännu idag är det 4,5 gånger vanligare att män blir chefer och om vi inte tror att män är 4,5 gånger mer kompetenta och lämpade för att vara chefer än kvinnor så har vi ju ett problem. 

Men hur ska vi lösa det problemet när folk irriteras och proveras bara av att det lyfts fram?

Jag tänker nästan varje dag att jag inte förtjänar er. Alla ni som läser. Alla ni som kommenterar. Alla ni som gillar. Vet att jag uppskattar varje par ögon som läst. Vet att mitt hjärta tar ett skutt när jag ser spår av er. Vet att ni ändå är den främsta motivationen till att en del av de tankar som snurrar i mitt huvud når ett tangentbord som når en skärm. Det är ni.

Jag älskar att ni gillar det jag skriver, jag är inte en större människa än att mina texter känns mera betydelsefulla om någon annan än jag själv också tycker om dem. Och jag älskar framförallt att ni gillar så olika saker. Jag älskar att en del av er spritter till varje gång jag skriver om kyrka och tro. Att andra håller med när jag skriver om jämställdhet. Att några berörs av tankar kring föräldraskap. Att någon söker och ibland hittar litteraturtips. Att någon tycker att jag aldrig skriver tillräckligt ofta om Håret. Att olika texter talar till olika hjärtan och att så många så olika hjärtan nås av någon av mina texter.

Jag älskar att ni är så olika. Att ingen som läser min blogg kan tycka att allt jag skriver är bra. Att du kanske tycker ett inlägg är vettigt och att nästa är åt skogen. Att det inlägg som är viktigt för dig provocerar någon annan oerhört mycket. Att det får vara så. Att det ska vara så.

Jag är otroligt tacksam över att det finns så många olika människor i mitt liv och i min värld. Både i den riktiga och i den här andra som också är ganska riktig. Ni gör mig bättre genom att ni är ni. Genom att ni tvingar mig att se större och tänka längre. Ni lär mig hur komplexa vi människor är. Ni lär mig hur komplex jag själv är.

Det är ni. Vet det.

Än en gång vill jag spontant bara gömma mig. Ta Fredrik och barnen och fly till skogs. Bosätta oss under en gran och hoppas på det bästa. Det är helt enkelt alldeles för mörkt och tufft i den här världen där vi lever.

Vi minns den fasansfulla våldtäkten med dödlig utgång i Indien. En mardröm i sig. Nu uttalar sig en av våldtäktsmännen och mardrömmen bara fortsätter. Att han kan säga saker som att en flicka är mycket mera ansvarig för en våldtäkt än en pojke. Att han kan säga att hon inte borde ha kämpat emot utan låtit våldtäkten ske. För att lindra skadorna. Att mannens syn på det brott han själv är skyldig till och ansvarig för kan vara så våldsamt felvriden. Att hans syn på en annan människa kan vara så otroligt ful.

Att dokumentärfilmaren sedan säger att det bottnar i en rutten kvinnosyn där kvinnor saknar värde.

Det sägs ibland att feminismen här har gått för långt. Till exempel nu kan jag tänka mig att det kunde sägas. Vi borde vara nöjda nu. Vi lever ju trots allt i ett samhälle där också flickor är välkomna till världen och i ett samhälle där de allra allra flesta är överens om att en våldtäkt är en persons fel. Så sluta gnälla. Nöj er. Tänk på era lidande systrar ute i världen istället. Gör något för dem.

Men jag tror inte på det. Jag tror att kampen här måste fortsätta. Inte för att våra problem här skulle vara större eller ens närapå lika stora som problemen på många andra håll men för att problemen här växer fram ur samma rot. Och på inget sätt hjälper det våra lidande systrar ute i världen att vi nöjer oss med 83% jämställdhet här. Målet måste vara total jämställdhet. Också här. Liksom där. Och på inget sätt är vi mindre förmögna att hjälpa dem som har det ännu värre än vi bara för att vi påvisar de problem som vi själva har.

Jag tänker fortsätta kämpa. Och ibland tjata och ibland gnälla också. För min egen skull. För alla smarta, driftiga kvinnliga studerande jag får umgås med på dagarna och som leder statistiken nu vad gäller framgång men som är medvetna om att de slutar leda senast när de lämnar högskolevärlden. För min dotter. Och för min son. Det är inte en kvinnofråga. Det är människofråga. Precis alla förlorar på ett samhälle som inte är jämställt. Alla förlorar på att en stor grupp människor gör sig mindre än de egentligen är och aldrig blommar ut till sin fulla potential. Alla förlorar. Och alla kan vinna.

– Där ska jag ha ett stort skrivbord, min normala säng (en uppenbar pik till föräldrarna som drömmer om en högsäng), en bokhylla, en leksakshylla och två förpackningar sinitarra. För jag använder jättemycket sinitarra.

Älska barnets bild av heminredning.



Det är inte lätt att vara kyrka och antagligen ännu svårare att vara kyrkomöte. Att i nuläget ta ställning till hur kyrkan ska förhålla sig till att viga samkönade par är inget jag vill göra och tack och lov inget jag behöver göra. Det handlar ju inte om min egen personliga åsikt i frågan utan det är en betydligt större och svårare fråga. Också om jag är hundra procent övertygad om hur jag själv skulle förhålla mig så är det på något sätt väldigt förenklat att vara lika övertygad om att kyrkan som helhet borde förhålla sig på samma sätt.

Vad kyrkan än bestämmer sig för att göra så kommer ju medlemmar att vända kyrkan ryggen. Blir det ett ja går en grupp. Blir det ett nej går en annan. Blir det ett avsägande av vigselrätten går också en grupp. Vi har en fråga som kommer att kosta medlemmar och då är det ju en svår fråga. Förstås. Och då måste det erkännas vara en svår fråga.

Det betyder inte att kyrkan ska fega ur och inte våga ta ställning, men det betyder att det är lite respektlöst mot dem som ska fatta svåra och obekväma beslut att nu säga att det här ju borde vara självklart och enkelt. Och dessa röster finns, som vanligt, både bland nej- och ja-sägare.

Din egen åsikt må vara en enorm självklarhet för dig. Men jag hoppas att du i din närhet har åtminstone en verkligt kärleksfull och intelligent människa som tycker annorlunda än du och därmed får dig att inse att kyrkans gemensamma linje inte är lika självklar som din egen personliga. I vilket läger du än står så hoppas jag att du har en syster eller broder i det andra.