Den riktiga världen

När Arvid var ett år (och inte ett som i nästan två utan ett som i inte ens tretton månader) kunde han inte säga något alls men han kunde låsa upp en ipad och bläddra mellan olika appar. Och tro mig – det är inte med någon slags stolthet alls som jag konstaterar det. Det finns något i mig som tycker att barn och teknik är en högst halvbra kombo och jag försöker komma på vad det är.

Ni har säkert sett klippet där Alexander Bard ser tillbaka på den dag för tjugo år sedan då han förutser internets framtid och nu kan konstatera att han hade galet rätt. Han pratar om att den som är ung idag inte gör någon skillnad på den digitala världen och det som vi gamla kallar den verkliga världen. Att vår världsbild är föråldrad och att vi borde lära oss av de unga.

Så varför vill jag inte bara lära mig av dem som tycker att den digitala världen är lika riktig som den här andra? Varför tror någonting djupt i mitt inre att det finns en helt annan dimension av verklighet i verkligheten? En dimension som vi behöver för att fungera optimalt?

Om jag uppriktigt skulle tro att allt gott finns på internet skulle ju mina barn ha en egen ipad idag. Eller en dator. Eller en smarttelefon. Eller två av dem eller alla tre. Om jag trodde att det viktigaste jag kan ge mina barn är rik nätkunskap skulle jag göra allt jag kan för att ge dem just det. Jag skulle jubla över varje timme de tillbringar med sin teknik. Men jag gör ju inte det. Istället begränsar jag deras tv-tittande och låter dem röra ipad och smarttelefoner bara när vi är på resa. Så uppenbarligen tror jag att det finns något ännu viktigare för mina barn.

Jag tror att det finns saker som vi aldrig kan utveckla om vi ständigt stimuleras. Jag tror att vissa delar av vår mänsklighet växer fram bara när vi är utelämnade åt oss själva och vår egen fantasi. Jag tror att den som inte kan ha tråkigt inte heller kan en rad andra saker. Och jag tror att en del av de sakerna är viktiga. Riktigt viktiga.

Jag tror att vi behöver se varandra i ögonen. Jag tror att vi behöver möta varandras okonstlade kroppsspråk. Jag tror att vi behöver se varandras mera äkta jag och inte bara den polerade bild som åtminstone än så länge är den enda som når oss via en skärm. Jag tror att vi behöver känna vår hud mot en annan hud. En hand på en axel. En kram. Den där beröringen som är helande.

Vi kommer säkert att flytta över allt mer av våra liv och vår värld till nätet. Förstås. För det är enklare, snabbare, snyggare, renare och mera användarvänligt än det verkliga livet. Vi kommer att förlora en massa av de arenor för människomöten som vi nu har. Hur länge till kommer vi att ha fysiska butiker? Hur länge till kommer vi att ha närvarostudier vid universitet? Hur länge till kommer vi att ha bibliotek? Hur länge till kommer vi att ha restauranger? Kyrkor? Skolor för människor som är tillräckligt gamla för att kunna sitta hemma själva och idka hemstudier medan deras föräldrar jobbar intensivt i digitala världar i ett annat rum i samma hem?

Antagligen inte så länge alls. Vi tror ju på något sätt att vi just nu lever i den tid då utvecklingen gått sjukt snabbt men att det snart lugnar sig lite och att vi nog kommer att känna igen världen sedan när vi är pensionärer. Att vi som varit vana vid utveckling hela tiden kommer att hänga med, till skillnad från många av de stackare som idag är gamla och inte känner igen sig alls. Haha. Som om någonting alls skulle tala för att utvecklingen inte bara kommer att gå snabbare och snabbare och snabbare.

Till sist kommer vi kanske att ha kvar bara det som inte går att rationalisera bort. Det som hur gärna vi än vill inte går att paketera om och göra digitalt. Sjukvården. Säkert kommer vi att försöka. Mera medicin och mindre läkarvård. Vårdprogram online. Men gränserna kommer ju emot. Människor kommer att behöva hjälp. De kommer att bli sjukare än vi vill och de kommer att dö. Det kommer att behövas människor som orkar lämna den digitala världen för att ta hand om dem som behöver det. Människor kommer också att födas. Och alla förlossningar kommer inte heller då att gå enligt handboken så att man klarar dem själv med hjälp av vårdguider på nätet. Och när de nya människorna har fötts måste någon ta hand om dem. Vi kan inte ge en tre månaders baby en dator och välkomna hen till den digitala världen och hoppas på det bästa. Inte ens en ettåring som kan låsa upp en ipad klarar sig själv i den digitala världen. Inte ens min sexåring som inte vågar vara ensam hemma när jag handlar mjölk är redo för en värld där bara den digitala världen får finnas.

Hur gärna vi än vill kan vi inte förpassa allt till en digital värld. Mycket av det mest mänskliga som finns kommer att tvinga oss tillbaka till den här verkliga världen och hindra oss från att helt slukas av en värld som egentligen inte finns.

Jag vill att mina barnbarn ska ha föräldrar som ser dem i ögonen. Som viskar kärleksfulla ord i deras öron. Som sjunger sånger för dem när de behöver det. Som håller dem i sina armar. Som pussar deras pannor. Som läser för dem. Som hittar på egna berättelser. Som lyssnar på dem när de talar. Som lär dem tala och inte bara lär dem låsa upp en ipad. Därför har mina barn begränsad skärmtid. Därför älskar jag att de har tråkigt varje dag men knappt märker det. Därför vägrar jag lyssna bara till dem som säger att min världsbild är förlegad och att jag borde kasta mig in i det nya och sluka det. Låta det sluka mig. Därför tror jag att den riktiga världen är det riktigaste alternativet. Om och när jag måste välja.

Advertisements

4 thoughts on “Den riktiga världen

  1. Vilken dystopi!

    Tror du verkligen på det där? Att egentligen skulle vi undvika fysisk kontakt om det bara var möjigt? Att det finns en risk att helt plötsligt så slutar vi uppskatta en puss på en panna eller en klapp på en axel?
    Jag tror inte det. Jag tror att det finns värden som är oföränderliga. Kärlek är ett, närhet är ett annat. vänskap är ett tredje.

    Visst för mycket av vad som helst är sannolik skadligt. Men jag tycker du måste motivera lite bättre varför du tycker att något digitalt automatiskt skulle vara sämre än analogt.
    Du gillar ju böcker? Det är med samma logik precis lika “overkligt” som det digitala.
    Eller fysiska brev? Är det inte heller “på riktigt”?

    Den digitala världen är enligt min åsikt precis lika verklig som nånting annat och det är inte rimligt att tro att det digitala kommer att “konkurrera” ut det fysiska mötet.
    Om du skulle göra en undersökning på andelen fysiska möten som vi har nu och för 20 år sedan så tror jag inte på att de har minskat.
    Däremot har antalet människomöten helt garanterat ökat. Du hör fler människor åsikter i dag än för 20 år sedan. Då var vi begränsade till ett par dagstidningar, några tv kanaler och kulturutövare.

    Nu hör jag din åsikt. Jag tror att den är verklig. lika verklig som om jag hade hört den live. Skillnaden är att jag är inte så säker på att vi hade kommit så här långt på väldigt många fysiska möten…

    Eller?

    • Hej, Daniel!

      Det finns så många trådar i din kommentar att jag inte ens vet var jag ska börja.

      Om jag tror på min dystopi? Jag vet inte. Jag är den första att erkänna att jag inte har en aning om hur framtiden ser ut. Det går så snabbt. Kan någon av oss påstå sig veta?

      Men tja. Jag överdrev säkert lite. Så där som man gör ibland i den digitala världen. Och så där som det sällan blir klart att man gör i just den världen.

      Förstås tror jag också på kärlek, vänskap och närhet. Men relationer på nätet ser inte likadana ut som relationer i verkligheten. Och relationer flyttas i viss mån över till nätet allt mer. Jag tror att vi går miste om något där. Jag tror att relationer ska få kosta lite. Rentav mycket.

      Jag tror Bard har rätt i att den digitala världen lär bli så attraktiv att vi inte vill lämna den. Och där ser jag en risk. En risk i att vi just därför flyttar över så mycket vi bara kan dit, för att få vara i den så mycket som möjligt. Jag har gärna fel här men ser rätt få tecken som skulle peka åt direkt motsatt håll.

      Du vet mera om den digitala världen än jag vet. Jag tar gärna del av dina synpunkter. Hur tycker du att jag ska tänka som förälder och lärare och medvandrare till tonåringar? För jag vet faktiskt inte. Jag tycker det är svårt. Jättesvårt.

      Att vi inte hade kommit så här långt på väldigt många fysiska möten… Tja, det beror ju på vart man vill komma. Jag kan sakna att vi aldrig skrattar tillsammans. Att vi aldrig pratar om annat än åsikter. Att vi aldrig möts som människor utan mera som ståndpunkter. På det sättet kan jag tycka att vi kommit rätt kort.

      Eller? 🙂

  2. Ännu en gång skriver du så bra och så mycket av det jag också tänker på! Även jag är av den åsikten att barn behöver ha tråkigt ibland och inte bli serverade all underhållning hela tiden. Jag är dessutom väldigt skeptisk till all strålning som dagens barn utsätts för genom plattor och smartphones. Så även om jag ibland känner mej som en bakåtsträvare tror jag att jag gör mina barn en tjänst då de inte har egna plattor och telefoner ännu. Och inte är dom missnöjda heller även om de ibland kan nämna att de skulle vilja ha.

    • Tack för din kommentar! Det gäller ju att göra det man själv tror att är bäst. Men det är svårt när en generation som vet mycket mindre på det här området ska sätta regler på just det området för en generation som vet betydligt mera. Om just det här. Jättesvårt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s