Ingrid trängde sig onekligen långt fram i kön när Gud delade ut envishetens gåva. Efter förmiddagslek ute på gården (i så trist väder att jag hade förväntat mig samarbete och tacksamhet för att jag ens gått med på att vara ute) totalvägrade hon gå upp för trapporna till vår tredje våning. Hon ville bli buren och vägrade gå. Jag ville inte bära och vägrade bära. Hon parkerade sig på första våningen. Envist. 

När jag och de andra två barnen kom in i lägenheten såg jag att klockan var 11.10. Jag hjälpte de andra med halare och skor. Ingen Ingrid. Jag hackade lite lök. Ingen Ingrid. Jag rörde ihop en linssoppa. Ingen Ingrid. Jag tömde och fyllde diskmaskinen och linssoppan kokade sina drygt tjugo minuter. Ingen Ingrid. 

Klockan 12.04 gick jag ut i trapphuset där hon suttit knäpptyst i nästan timme och lekt den mer urbana versionen av att rymma hemifrån. Hon hade då släpat sig upp till andra våningen. Imponerande prestation. En medelfart på -0,8 km/timme gissar jag. Vi kompromissade och jag hämtade henne där. Hon låg där raklång på rygg. Jag bar upp henne. 

Ingen av oss var arg eller ledsen. Jag vet inte om båda förlorade eller om båda vann eller om båda tror att den andra förlorade och man själv vann. Men alla är hemma och inne och mätta och mer än så orkar jag inte begära.

De säger ju att egen vilja och uthållighet är en bra sak. Jag hoppas så innerligt att de har rätt.

Jag kommer ihåg hur mamma ibland kunde sucka över att hon inte fick ha sina saker ifred. Jag kommer ihåg hur hon efterlyste att få ha något eget någon gång. Jag kommer ihåg att jag tyckte hon var lite bakåtsträvande och rentav mycket ogenerös.

Nu förstår jag henne så väl. Så väldigt väl.

Min förståelse kryper fram till exempel när någon byggt koja i vår säng. När någon ligger inne i mitt påslakan, det jag själv använder just nu. När någon ”lånar” smycken av mig som antingen aldrig dyker upp igen eller dyker upp vid fel tillfälle på skumma platser. När någon går omkring i mina vinterkängor inomhus. När någon viker ihop mina pappersfoton. När någon har lånat min dator och det syns efteråt eftersom både skärm och tangentbord har fett- och andra fläckar. När någon bläddrar i den bok jag håller på med som bäst och förstås tappar bort mitt bokmärke. När någon alltid hittar allt som ligger framme och dessutom hittar något mera eller mindre (oftast mindre) lyckat användningsområde och skrider till verket.

Jag förstår henne så väl. Så väldigt väl.

Och nu lever vi ändå i en tid då jag fortfarande kan gömma saker. Vissa hyllor når de bara inte hur de än försöker och de hyllorna arbetar för kung och fosterland. Må barnen ha tappat intresse för mina ting den dag de når lika högt och långt som jag.

– Hej på er! Vad roligt att se er! Välkomna till veckans…

– … höjdpunkt, sa en pojke på första raden. 

Jag hade tänkt fortsätta min fras med ”sista lektion” men ”höjdpunkt” fick väl duga. 

Och bra blev det. Förhoppningsvis ingens veckas höjdpunkt men troligtvis inte heller någons lågpunkt. Vi argumenterade, diskuterade, skrattade mycket och provocerade lite. När de tjugosju unga människor jag fick umgås med idag efter lunch gick ut ur klassen hörde jag en av dem säga: 

– Det här var kul! Nu har jag energi för hela veckoslutet! 

Och hon bakom katedern kände precis samma sak. En dryg timme tidigare hade hon känt sig som en vante. Var hon en vante. 

När det blir som det blev idag beror det aldrig på mig. Jag bara ger utrymme och möjliggör. De gör allt. De är allt. Jag tror alla som huserar i klassrum vet exakt vad jag menar. Vi vet aldrig hur det blir på riktigt. Ibland kan en lektion vara briljant på papper men falla ihop i verkligheten. Ibland kan en usel plan spränga skoltaket.

Det oförutsägbara kan ibland vara knäckande. Det är tungt när en god och påkostad tanke ingenstans bär. Men idag, när vantens veckas sista lektion bar långt känns det oförutsägbara…

… som en av höjdpunkterna. 

I Pedersöre diskuteras bordsbön i skolor som bäst. Jag antar att diskussionen ter sig absurd i de flesta öron; finns det faktiskt skolor där lärarna leder bordsbön? Men ja, de finns. Och nu är frågan om de ska få fortsätta finnas också i framtiden. 

Jag tycker det finns något väldigt fint i bordsbönen även om den alldeles för sällan är en del av min egen vardag. Lite för ofta intas mina måltider under omständigheter som inte uppmuntrar till den bordsbön som jag egentligen alltid vill be. Bordsbönen lär mig tacksamhet och för mig är tacksamhet en inställning till livet som jag alla dagar vill slå vakt om. Bordsbönen påminner mig om att den mat som finns på mitt bord inte är en rättighet utan en gåva. Den påminner mig om att den familj och de vänner som jag äter tillsammans med också är mig givna och värda min kärlek och omsorg. Den påminner mig om att jag har förtjänat ganska lite av allt det jag har fått. Allt det i ett enkelt Tack gode Gud för maten. Amen. 

Trots att jag ser mycket gott i bordsbönen ser jag problem i att den görs till en rutin i skolan. Jag förstår dem som menar att det är besvärligt för barn med annan religion, även om det sällan verkar vara just barn med en annan tro som ser problemet utan snarare föräldrar utan någon tro alls. Men jag förstår poängen, absolut. Jag fattar också tanken med en skola som är religiöst neutral. Förstås. 

Men för mig personligen är ett av de tyngsta argumenten mot bordsbön i skolan att det på något sätt urvattnar bönen i sig. Att vi säger att bordsbön är okej för att den är en del av vårt kulturarv förminskar bönen som ju egentligen är ett samtal mellan en människa och universums skapare. Den blomstertid nu kommer har mist något av sin charm för mig eftersom den inte mera får vara en lovsång till den Gud som ville naturens återuppståndelse varje år utan numera är bara tradition och nostalgi. Visst, kristen tro är naturligtvis en viktig del av vår kultur, men det är så mycket mer än så för så många och jag vill ogärna själv förminska min tro genom att kalla den tradition och kulturarv.

Den trosutövning som ens lite grann upplevs som tvång är alltid besvärlig. Som kyrka har vi kanske inte råd med den maktposition som folk tror att vi har om vi får be bordsbön i skolan. Kyrka och makt har i regel rimmat ganska illa och jag är inte alls säker på att bordsbön skulle utgöra något undantag. 

Jag gillar bordsbön. Ber den gärna och förhoppningsvis oftare nu när jag tänkt efter, älskar som sagt påminnelsen om tacksamheten. Men jag ber helst med dem som vill be och väldigt ogärna med dem som känner sig tvungna och obekväma. För jag ber. På riktigt. Min bön är uttryck för tro, inte kultur. Och därför känns den obekväm i skolan. 

Mycket kan man säga om mig, men den intressantaste gaffeln i lådan är jag inte. Jag har ingen rafflande berättelse som ramar in mitt liv. Jag bär på ytterst få erfarenheter som skiljer mig från mannen på gatan. Jag är ärligt talat hopplöst vanlig och ganska tråkig.

Men också fruktansvärt lycklig och väldigt tillfreds.

När jag var femton var min största skräck att bli ointressant. Jag trodde att den kamp om uppmärksamhet och popularitet som pågick i högstadiekorridorerna aldrig någonsin skulle ta slut. Jag trodde att bara den som sågs av många var värd att se och att det var bättre att väcka negativ uppmärksamhet än att inte väcka någon uppmärksamhet alls.

Ibland är det så skönt att inse att man hade så fel.

Sevendays frågar om de får komma hem till mig. De vill göra i ett inredningsreportage och de frågar dig också. I mitt fall är svaret nej. Så sjukt nej. 

Jag tror faktiskt att precis alla jag känner bor snyggare än vi. Och det ligger ingen falsk ödmjukhet alls bakom det påståendet, det är ett uppriktigt och inte alls sorgset konstaterande. Jag fattar inte hur folk gör. Hur folk ser. Hur folk kan. Och det gäller ju inte bara den där ena superesteten till vän, det gäller ju de flesta. Är det bara jag som råkar ha en ovanlig vänskapskrets eller är var och varannan inredningsexpert numera? 

Om vi säger så här: vi har en motionscykel i vardagsrummet. Och vi ser det inte ens som ett problem. De flesta av våra möbler och lampor och detaljer passar inte alls ihop och resultatet är inte en mysig mix, resultatet är förvirrande och underligt. Vi har en massa märkliga pysselalster på väggarna och det är säkert bara vi själva som ser någon charm alls med ett djungelhörn i vardagsrummet.

Men en gång var det en människa som sa att det doftar helig ande i vårt hem. Och fler än en gång har en tonåring som inte vågat vara hemma somnat tryggt på vår soffa. Jag kommer heller aldrig att glömma den tonårsflicka som sa att vårt hem är hennes favoritplats på jorden. 

Vårt hem. Tänk det.

Också ett snyggt hem kan dofta helig ande, erbjuda en rädd tonåring en sovplats och vara favoritplatsen för en annan. Men jag tror att mycket av det som vi människor värdesätter mest med ett hem är helt andra saker än det som värdesätts i inredningsreportagen. Därför ska vi inreda med omsorg och pengar och tid bara om vi själva vill det för vår egen skull. Inte för att alla måste för alla måste faktiskt inte alls. 

Jag älskar och beundrar alla de hem som lyckas vara både snygga och helande. Men för oss med minusblick för estetik är det en tröst att hem kan vara det bästa av hem trots att ingen med självbevarelsedrift vill göra inredningsreportage där.



I tamburen har vi en fotovägg. Som vi ändå älskar. 

Det sägs att upp till 80 % av alla kvinnor har fel bh-storlek och det verkar som om den ynka femtedel som har rätt har gått via en exklusiv underklädesbutik där personalen med en enda blick kan avgöra det som kvinnan själv inte kunnat lista ut under ett halvt liv. Med jämna mellanrum läser jag en skildring av den där vandringen mellan mörker och ljus och jag erkänner att jag frestas. Det låter onekligen som om det finns en helt ny nivå av lycka på andra sidan den gräns som skiljer oss med fel bh-storlek från dem med rätt. 

Men. Egentligen bryr jag mig inte så mycket. Jag har det bekvämt varje dag och det räcker bra för mig. Tanken på att det kan finnas en ännu bättre bh-storlek och en ännu större bekvämlighet har hittills inte frestat mig så mycket att jag varit beredd att investera tid och pengar och engagemang för att ta reda på. Jag är nöjd som det är och när jag är nöjd behöver jag inte bli nöjdare. 

Sådan är jag. Sådan har jag varit åtminstone sedan jag landade i mig själv när jag var nitton. När vi köpte vigselring gick vi till exakt en butik och köpte ringen där. När jag köpte brudklänning gick jag till exakt en butik och provade två eller tre klänningar och köpte den jag helst ville ha. När vi köpte lägenhet tittade vi på… Ah, jag vet inte om jag har självdistans nog att skriva ut hur många lägenheter vi såg innan vi slog till, men vi bodde inte på lägenhetsvisningar precis. Vi hittade en som vi trodde att vi skulle vara nöjda med och det räckte så. Jag älskar att Fredrik och jag är helt lika på just den här punkten. Ingen av oss har ett ständigt behov av att maxa. Ingen misstänker hela tiden att det finns grönare gräs på någon annan sida och om vi någon gång gör det så rycker vi bara på axlarna så länge vårt eget gräs är tillräckligt grönt. Och av någon orsak är det ju nästan alltid det när man tittar på gräset med förnöjsamhetens och tacksamhetens ögon. 

Jag tror att den ständiga jakten gör oss oroliga och ängsliga och rastlösa på ett sätt som skruvar upp tempot. Jag tror att rädslan för att gå miste om det bästa möjliga ofta gör att vi går miste om det alldeles tillräckligt goda. Jag tror att det rasslar till i konsumtionssamhällets kassa varje gång vi misstänker att det finns något bättre runt hörnet. Jag tror att vi blev lite lurade den gång då vi började använda ordet ”hungrig” som ett attraktivt adjektiv i arbetsannonser.

Missförstå mig inte. Jag tror på mål och visioner och vandring vidare. Men absolut inte på alla områden och absolut inte hela tiden. Jag tror att varje elev behöver lära sig när hen ska göra sitt bästa och när tillräckligt bra faktiskt är tillräckligt bra. Jag tror att varje studerande behöver välja vilka kurser som är viktiga och vilka som ska bli godkända med liten marginal (i mitt fall blev marginalen i latin så liten att jag måste fråga om jag faktiskt var godkänd). Jag tror vi sedan måste lära oss samma sak på jobbet, i köket, som föräldrar, med träningen, med fritiden, med heminredningen… Vi behöver dra gränser och sätta upp ramar för annars gör någon annan det åt oss eller så blir det ogjort. Vi behöver välja var vi satsar nu och var vi lutar oss tillbaka nu och svaret kan aldrig vara att vi satsar på allt nu och lutar sedan. På alla områden lite satsning och på alla lite lutning. Nu. Och hitta vila i lutningen, veta att tillräckligt bra faktiskt betyder just tillräckligt bra.

Just nu är jag tillräckligt nöjd trots att jag troligtvis möter varje ny dag med fel bh-storlek. Och tillräckligt nöjd räcker tillräckligt långt. 

– Jag vill köpa något! Vad som helst! Jag måste få köpa något! vrålar Ingrid när vi är på väg mot kassorna på Ikea utan barnvänliga ting i kundvagnen.

– Det kan till och med vara något som jag inte ens vill ha bara jag får köpa något! fortsätter hon. 

Så otroligt destruktivt sagt och tänkt. Och jo, jag har haft stoltare föräldrastunder. Tyvärr har jag kanske haft mindre stolta också, men det är faktiskt inte säkert. 

Hon fick ingenting. Det var det enda goda med den utflykten, och det faktum att vi var där tillsammans med människor som älskar oss på riktigt. Som sett allt och ännu mer och ändå inte viker undan blicken. Inte heller nu vek de undan. 

Saken är den att jag ju vet vilken känsla Ingrid talade (vrålade) om. Tyvärr. Största delen av mitt liv har jag älskat att köpa saker. Njutit av själva köpandet också, inte bara av produkten. Nya saker i släta påsar. Lappar att klippa bort. Känslan av nytt och känslan av mer. Aaaaaah. 

Men något har hänt. Det går helt klart att träna bort kärleken till köpandet. Nu väger jag mina inköp på våg. Köpandet i sig ger ingenting, däremot kan jag få en jättekick av att inte köpa något alls på flera dagar. Att avstå känns bra. Att ge bort, sälja bort och slänga bort… Där har vi mitt nya aaaaaah. 

Jag inser sakta men säkert att varje sak jag har faktiskt kräver något av mig. Varje vintersko måste bäras ner till källaren i april och upp igen i november. Varje mugg måste diskas med jämna mellanrum. Varje plagg läggas i tvättkorgen, bäras till maskinen, hängas på tork, vikas ihop och ibland till och med strykas. Och varje litet föremål kräver förvaring och utrymme vilket vi absolut inte har i överflöd. 

Jag är i röjartagen just nu. Jag ser varje sak djupt i ögonen och överväger grundligt om den är värd allt den kräver och tar eller om den helt enkelt får leva vidare eller dö på någon annan plats. Nästan allt kan jag förhålla mig rationellt till. Vi bär ut saker. Pussel som saknar fler än tre bitar – bort. Barnböcker som är pärmar och några enstaka blad – bort. Kläder som ingen burit under det senaste året – nästan alltid bort (här kryper det irrationella fram). Kökssaker som int använts på år och dagar – SÅ bort. 

Och inte bort för att få rum för mera saker. Inte rensa i garderoben för att få in vårnyheter. Inte sortera bort leksaker för att kunna köpa nya nästa gång någon vrålar på Ikea. Nej, bort för att saker ska bli en mindre del av vårt liv. För att det vi har ska vara valt med omsorg och vara sådant som vi inte vill sortera bort när vi röjer igen om ett halvt år. Bort för att saker ska kräva mindre och annat få mera. Utrymme, tid, pengar. 

Han håller oss på jorden. Ja oj, så han håller oss på jorden. Men samtidigt har han sprängt ramarna för hur hög himlen kan bli. Vi hade liksom ingen aning.

Han pratar ju numera. Han började sent men han började intensivt. Han började inte övertydligt utan är helt klart en sådan där tvååring som förstås bäst av de närmast glädjande, sådan var Ingrid inte ens när hon var ett så det är helt nytt för oss. Han talar gulligare än jag trodde att en människa kunde tala och varje dag händer det minst en och ibland kanske åtta gånger att jag och Fredrik ser på varandra med den där minen som betyder ungefär ”oj-hemska-saker-hur-kan-någon-vara-så-otroligt-gullig-och-prata-så-otroligt-sött?”.

Han är väldigt ointresserad av att använda potta och/eller toalett. Helt klart överskattat i hans värld. Oftast skrattar han bara när vi föreslår, som om idén var befängd. Ju. Med tanke på hans stora ointresse är hans stora ovilja att byta blöja helt orimlig. En person som vägrar försöka leva en halvtimme utan blöja borde inte heller ta sig rätten att springa undan, gömma sig, sparkas och skrika när blöjan ska bytas. Tycker vi. Men det är ju bara vi och den åsikten har uppenbarligen inte gått i arv.

Han är en gottegris och en småätare av rang. Idag var klockan inte ens halv tio när han frågade om han kunde få ett kex. Nej, förstås inte. Baja ett då? Nej, förstås inte. Sedan ropade han i kanske fem minuter tills han kom på något annat att göra. Att vara på tillställningar där serveringen står framme i timmar är inte lätt. Han tröttnar aldrig. Bottenlös. Tyvärr en egenskap som uppenbarligen har gått i arv, och inte av den förälder som kan ha en öppen godispåse stående i köksskåpet i en vecka. Att Ingrid som tvååring i regel inledde lördagsmorgnarna för sig själv framför teven och inte rörde chipsskålen eller kexen som låg framme på soffbordet känns nu i efterhand… bekvämt.

Han är helst och mest med Ingrid. Hon är själva solen i hans universum. Hon är också de mörkaste molnen på hans himmel de gånger någon av dem provocerar fram sådana.

– Mamma, Arvid sa att jag heter kiss, ropar hon.

– Mamma, Mima sa att jag heter bajs, ropar han.

Och jag svarar på något sätt beroende på mitt humör. Och sedan skingras molnen. De gör det så lätt. När de inte kalla varandra kiss och bajs så leker de restaurang och flygplan. De hoppar och dansar. Den äldre läser för den yngre. Eller så ligger de båda nedbäddade i vår säng med varsin bok.  De spelar Afrikas stjärna och monopol, och Ingrids otroligt dåliga förlorarförmåga fungerar plötsligt alldeles utmärkt när hon blir slagen av den lilla som är hennes sol. Solskap är väldigt ömsesidigt här.

Han sover fortfarande oförskämt gott. Jag vet att det är nästan provocerande, men det är så ofantligt skönt att vi skamlöst bara njuter. Småbarn och sömn har verkligen varit allt eller inget i vårt liv, och med Arvid tar vi ut det här med allt och kan konstatera att en småbarnstid med god nattsömn är en helt annan sak än en småbarnstid utan. Han går fortfarande gärna till sängs varje kväll och sedan går vi in till honom igen ett halvt dygn senare när hans väckarklocka ringer och han vet att det är morgon. Han eftermiddagsvilar en och en halv timme någon gång mitt på dagen och vi får väcka honom åttioåtta av nittio gånger.

Han är den gladaste som finns. Han är bekymmerslöshetens pärla personifierad, för er som förstår vad jag menar med det. Han passar fortfarande bara halvbra i möblerade rum men den där tanken på att vi inte tar med honom någonstans före han är nio har kanske blivit utbytt mot att vi kan börja ta med honom någonstans sedan när han är fem. Eller sex. Han är på många sätt så mycket lättare än Ingrid var i samma ålder och på helt andra sätt så mycket svårare. Det finns nästan inga likheter. Vi fick två helt olika barn och de har lockat fram helt olika föräldrabitar i oss. Båda är det största som hänt. Det största som finns.

Arvid för en månad sedan. Fotad av min syster Matilda.

Jag är den första att erkänna att jag ibland blir trött på alla frågor. Alla krav. Alla behov. Vissa dagar känns det som om ordet mamma används oftare hos oss än alla andra ord. Tillsammans. Jag töjs och dras och sträcks åt alla möjliga håll och räcker på inget sätt till. Vad jag än ställer upp på och vad jag än gör så är det aldrig någonsin tillräckligt. Och däremellan trampar jag på legobitar, snyter näsor som drar in snoret, hänger upp jackor på krokarna som barnen når själva, smygslänger tredimensionella pysselalster i papper och längtar efter att det ska bli tyst. Längtar efter att de ska bli lite större och vardagen lite lättare. Eller mycket större och mycket lättare.

Jag tror att alla småbarnsföräldrar vet exakt vad jag menar.

Men jag är också den första att erkänna att jag vet vad jag har och jag är gränslöst tacksam. Det går inte en dag, inte ens en enda av de där dagarna då jag oftast är bara trött, som jag inte tackar Gud för att jag än så länge kan svara på mina barns frågor, för att jag faktiskt själv kan vara svaret på deras behov. Det finns inte ett enda problem som jag och Fredrik inte kan lösa, och jag vet att den tiden snart kommer att vara över. Vilken dag som helst kommer de smygande, de där problemen som lär mina barn att världen är en så hård plats att inte ens mamma och pappa kan fixa allt. Och jag är inte beredd. Säg nu den förälder som är det.

Så fråga ni älskade två, medan jag ännu kan svara. Dra i mig. Riv i mig. Kräv av mig. Begär av mig. Så länge jag får vara svaret på era böner och lösningen på era behov klarar jag det nog. Den trötthet och irritation jag stundvis känner nu lär väga våldsamt lätt mot den hjälplöshet och oförmåga som komma skall. Det vet jag. Så väl. Varje dag jag ens märker trötthet och irritation och registrerar dem som något som liknar problem är en gåva och en nåd. Att tacka för.