Trots min väldigt positiva inställning till lucia hann jag leva på den här jorden i trettioett och ett halvt år innan jag såg en rikslucia live för första gången. Rätta mig om jag har fel, mamma, men jag har åtminstone inget minne av det.

Igår skulle jag och Ingrid ändra på det. Vi var sjukt taggade. Vi hade väskan full med böcker och godis (jag har strejk från min godisdtrejk hela december månad och det kommer att synas i godisförsäljningen i vårt land) och var beredda på väntetid i kyrkbänken.

Tjugo före fyra klättrade vi upp för trapporna till domkyrkan. Dörrarna öppnades först fyra så det var bara att ställa sig i kö. Vi ställde oss och stod tappert i tjugo minuter. Minst två gånger i minuten hann jag tänka att vantar kunde ha varit en bra idé.

Fyra öppnades dörrarna och vi gick in. Hittade en plats. Satte oss ner. Tog av oss jackorna. Jag tog fram Att föda ett barn, Ingrid Simborgarmysteriet. Vi öppnade varsin godispåse. Kollade klockan. 16.06. Och vi väntade.

Om det skulle delas ut ett nobelpris i värdigt väntande skulle Ingrid förtjäna en nominering. Allt gick enligt de mest optimistiska planerna. Och plötsligt var klockan fem. Kören sjöng. Och sedan kom hon.

Vi såg henne bra när hon gick förbi vår bänk, sedan såg vi henne egentligen inte mer. Om Ingrid halvstod i min famn kunde hon ana ljusen i kronan. Men om Ingrid halvstod i min famn kunde jag mer än ana frustrationen i bänken bakom oss och eftersom jag bor riktigt nära granne med skammen fick Ingrid ytterst sällan den möjligheten. Trots att vi var på plats i god tid fick vi allt annat än goda platser. Sexåringens besvikelse var stor.

Konstigt nog var den där timmen före lucia kom en kortare timme än den timme som kom sedan. Ingrid viskade flera gånger att hon ville hem. Eftersom jag bor riktigt nära granne med skammen gick vi inte hem utan lärde oss att stå ut.

Och tur var väl det. På väg ut ur kyrkan köpte Ingrid ett luciamärke och berättade att hon från och med nu samlar på sådana. I bussen på väg hem sa hon att hon hellre har Arvid än luciamärket om hon måste välja, det säger något om hur mycket hon gillar sitt märke. Sedan fick vi riktigt bra platser utanför kyrkan och Ingrids lilla hand vinkade ivrigt när lucia åkte förbi. Allt var förlåtet. Och där, utanför kyrkan, ska vi absolut stå igen. Men om Ingrid fortsätter vilja vad hon ville igår så kommer hon aldrig någonsin i sitt liv (med hennes egna ord) att närvara vid kröningen.

Jag hann nästan tro att mitt första möte med hela landets lucia skulle kosta min dotters intresse för hela traditionen, så arg var hon i kyrkan. Men det redde upp sig. Idag har hon sagt namnet Vanessa kanske trettio gånger, hon har sjungit luciasången flera gånger än igår och hon har målat av Finlands lucia och lagt upp bilden på väggen.

Jag tror jag kan andas ut. Hon är inte förlorad.

2011. Ett knappt halvår efter missfallet som målade hela den hösten i svart snarare än i grått. Jag ville egentligen bara bara bara bli gravid igen. Hade inte haft en aning om att längtan efter ett (andra) barn kunde vara så stark att den tog över allt.

2012. All min längtan hade blivit besvarad. Tänk att det som ena året är en människas högsta önskan och mest innerliga bön ett år senare kan vara så enormt tydligt där i hennes armar. Den där tomtenissen gjorde världen till en annan.

2013. Vi hade familjeårens familjeår bakom oss. Fredrik hade varit pappaledig sedan tidig februari och hade på luciamorgon bara ett par veckor kvar. Vi visste att året varit till stor välsignelse för oss som familj, att vi haft all tid tillsammans vi någonsin kunde behöva men att den tiden snart skulle vara över och att vi snart skulle få vänja oss vid en helt ny vardag. Igen. Vi var redo. Så mycket kraft hade vi fått tanka under året som gått att vi faktiskt var redo för lite verklighet igen.

2014. När folk frågar mig hur det är svarar jag nästan alltid på frågan om hur det är i precis just den stunden och då är det oftast bra. Så här och nu känns det som om hösten varit god mot oss trots att jag vet att det egentligen inte är så. Början var vanvettigt stressig och mitten var vanvettigt pissig. Men här och nu känns det avlägset. Livet är meningsfullt och rikt, vardagen festlig. Och en höst som den här gör ju onekligen att just det syns väldigt, väldigt tydligt.

Nog händer det saker i ett människoliv. Trots att jag bor i samma bostad, har samma jobb och samma man och ganska lite ändrat på ytan har mycket gått både upp och ner under åren som gått. Det är i sanning spännande att få leva.

Idag har mitt facebookflöde drunknat i luciabilder. Idag känns det lite som om alla är lucior. Men så är det förstås aldrig. Vi är många som kunde trycka en t-shirt med texten Jag fick aldrig vara Lucia och enligt den diskussion som förts i år (också) kring luciatraditionen så borde vi med en sådan t-shirt vara djupt traumatiserade. Vi har liksom papper på att vi inte är den vackraste, mest godhjärtade och mest välsjungande. Vi är något annat. Vi är flickorna som aldrig blev valda.

Jag minns inte vem som fick vara lucia i dagis men det var åtminstone inte jag. I fotoalbumet från min barndom finns bilder av flera olika dagislucior och ingen av dem är jag. Jag minns att jag var ledsen. Redan som litet barn var jag en sucker för lucia. Jag levde ju praktiskt taget i luciakrona, i samma fotoalbum finns hur många bilder som helst på mig som lucia på hemmaplan. Oavsett årstid. Jag och mina systrar tyckte att lucia förtjänade en längre säsong och vi firade henne frimodigt också barfota i sommarklänning och skrev också om lucia sångerna till att handla om vår-cia. Den intelligenta kan själv gissa i vilken årstid hon levde.

I min lågstadieskola var luciatraditionen väldigt påkostad. Det var lite som om jag hade valt skola enligt var det satsades mest på min favorittradition. Luciatåget bestod av en enorm kör av tärnor och stjärngossar, två minitärnor från förskolan och en lucia från sexan. Vem som var skolans lucia var en hemlighet ända tills hon skred in i festsalen på luciadagen. En lärare var alltid lucia när kören övade och ingen förutom lucian själv visste vem hon var. Jag kommer ihåg att jag in i det sista hoppades att det var jag som skulle få vara lucia. Ännu dagen före luciadagen 1995 hoppades jag. Förnuftsmässigt insåg jag väl nog att jag borde ha fått frågan tidigare om jag alls skulle få den, men förnuftsmässig har jag egentligen aldrig varit när det kommer till lucia.

I högstadiet var luciatraditionen på noll eftersom det var gymnasiet i samma byggnad som hade hand om den. Gymnasieettorna. Där var det omröstning som gällde. Varje etta hade rösträtt och en flicka blev vald. En flicka som inte var jag. Om jag minns rätt hade jag nästmest röster, men det kan hända att det är en efterhandskonstruktion, att jag egentligen hade nionde mest röster. Och då är det ju inte längre något att lägga på cv:t.

Ett år senare var jag luciakandidat i Jakobstad och i dåläget ville jag nog inget hellre än bli Jakobstads lucia 2000. Men jag blev inte vald. Jag var en av sju kandidater och blev vald till en av två tärnor. Jag, lucian och den andra tärnan fick lussa på drygt trettio olika ställen mellan lucia och jul och den perioden var guld. Om man hade ljuskrona eller glitter i håret när man pratade med de gamla människorna spelade faktiskt ingen roll. Det var ljuset och värmen och glädjen som betydde något. På riktigt. Och den har man inte ensamrätt på bara för att man har ljuskronan.

Ett par år senare var jag luciakandidat igen. Jag blev inte vald då heller men jag fick lussa då också. Och det var ju egentligen bara det jag ville.

Att jag har varit den ständiga tvåan eller trean eller åttan har inte ändrat på något alls, jag tycker fortfarande lika mycket om lucia. Att alltid vara icke-valet har inte traumatiserat eller ärrat mig för livet och därför förstår jag inte riktigt varför det här med luciatraditionen ska problematiseras så mycket. Enligt mig får lucia vara till och med blond och söt så länge hon ger åldringar julfrid och barn julpirr. Så länge hon kommer med hopp och påminner oss om det största av ljus. Så länge man röstar för att samla in pengar till ett gott ändamål. Och så länge låg- och högstadieelever inte röstar fram sina lucior.

Också i min skola har vi idag firat lucia. Också i år på vårt eget traditionella sätt med en manlig korvlucia. Jag erkänner att jag kan sakna en ”riktig” lucia (hoppas han med korvkronan på huvudet inte blir sårad av mina citationstecken) men de finns ju överallt. Och jag firar det faktum att inga av våra studerande blivit traumatiserade av att inte bli vald till skolans lucia. Även om jag starkt betvivlar att så vore fallet ens om vår tradition var mera traditionell.

Och de här bilderna får ni bara för att jag tycker att mitt hår ställer upp idag. Det är första gången på väldigt länge som jag låtit håret vara nästan helt som det själv vill och inte mår illa av det. Det är alltså definitivt värt ett inlägg. Det händer ju inte varje dag. Eller ens varje månad. Kanske varje halvår. Kanske.

Självlockar är inte nådiga. När jag gick och la mig igår med nytvättat hår i fläta hade jag ingen aning om hur det skulle se ut på morgonen. Vem vill leva så? Kanske någon som söker ständig spänning i vardagen? Ja. Men sök den då hellre i form av nya maträtter, bungyjump eller slalomåkning i tvivelaktig terräng än i att leva med självlockigt hår. Det är en vardagsspänning som inte går att stänga av ens när man är trött på den och det är en riktigt dålig egenskap hos spänningsmoment i vardagen.

Det här inlägget tillägnas Liisa och andra som tycker om att läsa om mitt hår. Jag höll på att skriva alla andra som tycker om att läsa om mitt hår, men jag besinnade mig och insåg att det faktiskt kanske är bara Liisa. Ni andra får se det som en bonus ni aldrig bad om.

Det faktum att Ingrid hann bli fyra och nästan ett halvt innan Arvid kom till jorden har gjort att vi inte sett på våra barn som barnen. Det har varit Ingrid och det har varit Arvid. Helt olika förutsättningar och helt olika möjligheter. Helt olika behov och helt olika önskemål.

Men två kvällar i rad har de nu gått in i barnkammaren, som ju hemma hos oss går under namnet klubbis. De har stängt dörren och sedan lekt med lego och duplo tillsammans. Och plötsligt hörde jag mig själv säga åt Fredrik att barnen är i klubbis och jag insåg att jag menade just det att barnen är i klubbis. Lite som en enhet. Med lika förutsättningar och möjligheter. Med lika behov och önskemål.

En halvtimme efter att jag tänkte det skulle den ena i enheten pottträna. Den andra läste flera böcker för den pottränande. Och de olika förutsättningarna, möjligheterna, behoven och önskemålen var plötsligt väldigt mycket tillbaka. Men enheten bestod. Den där enheten som egentligen aldrig varit hotad.

Jag är så vansinnigt ointresserad av julhandel. I min värld finns det inget mysigt alls med att ströva omkring i ett köpcenter och desperat leta efter saker att köpa åt människor som inget behöver och ytterst lite vill ha. I min värld borde varningsklockorna ringa ordentigt när vi lockas av rubriker som utlovar De bästa julklapparna till den som redan har allt. Usch.

Jag är väldigt intresserad av att visa mina nära och kära att jag älskar dem, men lika lite som vi kan köpa kärlek kan vi egentligen köpa kärleksbevis. Och det blir väldigt dyrt när vi försöker. Jag vet inte hur många gånger jag panikköpt gåvor åt folk för att jag inte hunnit tillbringa tid med dem och på det sättet visa hur mycket jag uppskattar dem och att de finns i mitt liv. Plötsligt känns bilden av föräldern som kompenserar för långa arbetsdagar med en massa leksaker skrämmande bekant.

Det största i livet är aldrig till salu, klyschornas klyscha men så sjukt sann. De kärleksbevis som består har aldrig kostat givaren i euro men i tid och eftertanke. Därför minns jag inte riktigt vad min bästis Emmi gav mig i present när jag fyllde trettio, men jag minns att hon höll ett tal som rörde vid mitt hjärta.

Missförstå mig inte, jag är ingen julklappsmotståndare. Jag tycker om gåvor. Jag tycker om att ge gåvor och jag tycker om att få dem. Men jag tycker om när de kommer till på rätt sätt. Jag tycker om att plötsligt få syn på något som får mig att tänka på min mamma och sedan välja att köpa det åt henne. Då rör vi oss väldigt långt från julklappsångest där gåvor verkar handla mest om vilken börs som ska betala för vilka saker. Då rör vi oss väldigt mycket närmare det som julklappar kan vara när de är som bäst.

I min högstadieskola gjorde alla klasser en klasstidning med mer och mindre seriöst innehåll. Intervjuer med elever var ett stående inslag och inte sällan fick de tillfrågade berätta vem de tyckte var snyggast i skolan. När jag gick på nian hände det en gång att en pojke på sjuan svarade Amanda Audas. På något sätt är det kanske höjden på min utseendekarriär, ty min högstadieskola var riktigt stor och konkurrensen riktigt hög.

Trots att jag då för ett halvt liv sedan fick min skönhet svart på vitt i en lika svartvit klasstidning så kände jag mig mindre skön än någon annan gång i mitt liv. Trots att jag kanske objektivt sett var mitt vackraste jag just då så tröstade det föga då jag såg bara brister och misslyckanden varje gång jag mötte min spegelbild. Vilket var sjukt ofta.

Allt det tragiska som händer med ett utseende när en människa blir äldre hander redan nu med mitt. Mitt utseende förfaller, Det går bara utför. Och så har det redan varit i flera år och ändå känner jag mig mycket vackrare nu än när jag var femton. När det kommer till en människas utseende så spelar nämligen den objektiva sanningen ingen roll medan den egna subjektiva uppfattningen är allt. Om jag vår välja mellan att vara vacker och känna mig vacker så väljer jag det senare. Alla ganger. Alla dagar.

Jag känner mig vacker när jag inte vet vad jag väger men när jag vet att jag kan springa tjugo kilometer. Jag känner mig vacker när jag använder kläder som är bekväma och inte klämmer in min kropp i kläder som inte passar bara för att få använda en storlek mindre. Jag känner mig vacker när Fredrik sager att jag är snygg också de dagar då jag har smutsigt hår och mjukisbyxor som världen borde ha befriats från för många år sedan. Jag känner mig vacker när jag omger mig med människor och budskap som får mig att må bra och undviker dem som lever på att jag känner mig otillräcklig och dålig.

Jag känner mig vacker.

Till min älskade dotter när du är åtminstone lite äldre än du är nu. Här kommer ett bekännelseinlägg.

När jag såg och hörde dig läsa text igår på julfesten så växte jag flera centimeter, så bedårande var du och så stolt var jag. Men samtidigt smulades en bit av mig sönder då jag mötte något i mig själv som jag helst inte hade sett.

Jag insåg nämligen att jag inte hade trott att du skulle klara av det.

För texten var ju egentligen för lång med många, många meningar varav en del var ganska långa. Dessutom var den för svår med ord som medeltid, martyr, skyddshelgon och fiskelycka. Och publiken var så stor, kyrksalen var full. Och du skulle läsa i mikrofon så att din stämma ljöd i hela salen.

När du kom intågande i salen med de andra var jag därför helt säker på att du hade bestämt dig för att inte läsa. Du såg alldeles för lugn, trygg och säker ut för att snart stämma upp med högläsning. Jag såg ingen mikrofon, du hade inte din text med dig. Och jag satt där i kyrkbänken och hoppades att du inte skulle ta det som ett misslyckande, att du skulle vara glad och stolt över din insats som tärna även om det inte blev någon läsning.

Men sedan. Efter sista sången så ger du plötsligt ditt elektriska ljus till din granntärna. Du svänger dig om, böjer dig ner och plockar upp en mikrofon och ett papper. Och du börjar läsa.

Och jag börjar gråta. För du var så bedårande. Och du visade att du klarar ännu mer än jag hade trott. Jag tänkte tillbaka på de gånger jag som liten fnissade bort ett helt luciaframträdande. Jag tänkte tillbaka på alla de gånger jag inte ens vågade försöka. Och jag mötte min överkvinna i min egen sexåriga dotter.

Aldrig någonsin vill jag begränsa dig genom att tro för lite. Tack för att du sprängde ramar igår. Men aldrig heller vill jag att du ska vara besviken på dig själv för att jag förväntat mig för mycket. Må vi hitta en balans som gör att du ibland överträffar både dina egna och mina förväntningar och att du får förvånas över hur långt dina vingar bär. Men en balans som aldrig någonsin innebär krav av det slag som handlingsförlamar, kväver och förstör.

Ingrid, jag fick igår en konkret påminnelse om det som jag vetat sedan du var alldeles ny här på jorden; du kommer alltid att vara större än jag tror och jag kommer aldrig att sluta förundras. Och det är precis som det ska vara.

Hon har redan varit på ungefär elva skriftskoleläger. Största delen av sitt sexåriga liv har ordet konfirmand varit vardagsmat för henne. Det finns en massa tonåringar i hennes liv, tonåringar som hon kan namnet på, tonåringar som hon är trygg med och tonåringar som hon ser upp till. Hon kan fortfarande ibland prata om den konfirmandflicka som hon tyckte att var den allra finaste på sommarens läger. Den flicka som dikterade Ingrids frisyr dagligen bara genom att komma till matsalen för att äta frukost. En flicka som jag inte tror att Ingrid träffat sedan dess.

Jag undrar ibland hur hon ser på dem, på alla de där tonåringarna som kommer och går i vårt hem och vårt liv. Jag undrar nästan ännu oftare hur hon ser på vår relation till dem, på de där halvvuxna och nästan vuxna människorna som är ett så självklart inslag i vår vardag och som får en så stor del av de reserver vi egentligen inte alltid har.

Jag tror att de i hennes värld är de största, vackraste och mest beundransvärda som finns. Jag tror hon känner att de tycker om henne och jag vet att hon älskar att vara tillsammans med dem. Idag fick hon lussa med tretton tonåringar på församlingens julfest. Hon fick sjunga fyra olika sånger på tre olika språk. I stämmor, även om just hon nog alltid sjöng melodin. Hon fick läsa en text om vem Sankta Lucia var. I mikrofon. Hon fick vara med. Hon fick vara en av dem. Det gav de henne idag, de här tonåringarna som aldrig någonsin slutar imponera på mig.

Jag tror hon somnade väldigt gott i natt.