Idag har mitt facebookflöde drunknat i luciabilder. Idag känns det lite som om alla är lucior. Men så är det förstås aldrig. Vi är många som kunde trycka en t-shirt med texten Jag fick aldrig vara Lucia och enligt den diskussion som förts i år (också) kring luciatraditionen så borde vi med en sådan t-shirt vara djupt traumatiserade. Vi har liksom papper på att vi inte är den vackraste, mest godhjärtade och mest välsjungande. Vi är något annat. Vi är flickorna som aldrig blev valda.

Jag minns inte vem som fick vara lucia i dagis men det var åtminstone inte jag. I fotoalbumet från min barndom finns bilder av flera olika dagislucior och ingen av dem är jag. Jag minns att jag var ledsen. Redan som litet barn var jag en sucker för lucia. Jag levde ju praktiskt taget i luciakrona, i samma fotoalbum finns hur många bilder som helst på mig som lucia på hemmaplan. Oavsett årstid. Jag och mina systrar tyckte att lucia förtjänade en längre säsong och vi firade henne frimodigt också barfota i sommarklänning och skrev också om lucia sångerna till att handla om vår-cia. Den intelligenta kan själv gissa i vilken årstid hon levde.

I min lågstadieskola var luciatraditionen väldigt påkostad. Det var lite som om jag hade valt skola enligt var det satsades mest på min favorittradition. Luciatåget bestod av en enorm kör av tärnor och stjärngossar, två minitärnor från förskolan och en lucia från sexan. Vem som var skolans lucia var en hemlighet ända tills hon skred in i festsalen på luciadagen. En lärare var alltid lucia när kören övade och ingen förutom lucian själv visste vem hon var. Jag kommer ihåg att jag in i det sista hoppades att det var jag som skulle få vara lucia. Ännu dagen före luciadagen 1995 hoppades jag. Förnuftsmässigt insåg jag väl nog att jag borde ha fått frågan tidigare om jag alls skulle få den, men förnuftsmässig har jag egentligen aldrig varit när det kommer till lucia.

I högstadiet var luciatraditionen på noll eftersom det var gymnasiet i samma byggnad som hade hand om den. Gymnasieettorna. Där var det omröstning som gällde. Varje etta hade rösträtt och en flicka blev vald. En flicka som inte var jag. Om jag minns rätt hade jag nästmest röster, men det kan hända att det är en efterhandskonstruktion, att jag egentligen hade nionde mest röster. Och då är det ju inte längre något att lägga på cv:t.

Ett år senare var jag luciakandidat i Jakobstad och i dåläget ville jag nog inget hellre än bli Jakobstads lucia 2000. Men jag blev inte vald. Jag var en av sju kandidater och blev vald till en av två tärnor. Jag, lucian och den andra tärnan fick lussa på drygt trettio olika ställen mellan lucia och jul och den perioden var guld. Om man hade ljuskrona eller glitter i håret när man pratade med de gamla människorna spelade faktiskt ingen roll. Det var ljuset och värmen och glädjen som betydde något. På riktigt. Och den har man inte ensamrätt på bara för att man har ljuskronan.

Ett par år senare var jag luciakandidat igen. Jag blev inte vald då heller men jag fick lussa då också. Och det var ju egentligen bara det jag ville.

Att jag har varit den ständiga tvåan eller trean eller åttan har inte ändrat på något alls, jag tycker fortfarande lika mycket om lucia. Att alltid vara icke-valet har inte traumatiserat eller ärrat mig för livet och därför förstår jag inte riktigt varför det här med luciatraditionen ska problematiseras så mycket. Enligt mig får lucia vara till och med blond och söt så länge hon ger åldringar julfrid och barn julpirr. Så länge hon kommer med hopp och påminner oss om det största av ljus. Så länge man röstar för att samla in pengar till ett gott ändamål. Och så länge låg- och högstadieelever inte röstar fram sina lucior.

Också i min skola har vi idag firat lucia. Också i år på vårt eget traditionella sätt med en manlig korvlucia. Jag erkänner att jag kan sakna en ”riktig” lucia (hoppas han med korvkronan på huvudet inte blir sårad av mina citationstecken) men de finns ju överallt. Och jag firar det faktum att inga av våra studerande blivit traumatiserade av att inte bli vald till skolans lucia. Även om jag starkt betvivlar att så vore fallet ens om vår tradition var mera traditionell.