Välkommen hem till oss en söndagskväll. Till exempel den 9 november 2014.

– Förlåt, Ingrid. Jag är ledsen att jag är så sur men jag blev verkligen irriterad när jag kom hem och vardagsrummet såg ut så här.

– Jag förstår det, mamma. (Right)

– Och sedan fick jag plocka upp allt här helt själv och då blev jag ännu mera irriterad.

– Men varför sa du inte att du ville ha hjälp då?

Och där har hon en poäng. Faktiskt. Jag antydde inte ens att hon kunde ha hjälpt till. Jag bara slavade på och surade.

– Nå, för att jag… inte gjorde det. Och så du vet så vill jag alltid ha hjälp när jag plockar. Hjälp och hjälp förresten. Det är ju inte min uppgift att plocka upp efter dig.

– Vad är din uppgift då?

– Till exempel att laga mat. Handla mat. Jobba så att jag tjänar pengar som vi kan köpa mat för. Jag tvättar kläder. Jag jobbar rätt mycket med diskmaskinen (ja, jag hörde mig själv uttrycka mig ordagrant så om diskmaskinen), jag städar badrummet, jag plockar och ordnar, jag hänger tvätt…

Medan jag räknar upp alla mina uppgifter går jag omkring och sopar i vardagsrummet, för jag är fortfarande i röjartagen. Och jag är fortfarande lite sur. Plötsligt ser jag upp från mitt ihärdiga martyrsopande och märker att Ingrid har satt sig ner i soffan och börjat läsa en bok. Hon noterar inte ens att min uppräkning tar slut. Hon bara läser vidare.

Och jag älskar henne så ofantligt mycket. Och jag älskar vad hon gör med mig. Hon håller mig på mattan. Aldrig kommer det att komma en dag då jag tror att jag är perfekt så länge hon finns i mina dagar. Ingen har gjort mig mera medveten om mina tillkortakommanden.

Men ingen har heller lärt mig mer om villkorslös kärlek som ser så otroligt långt bortom de tillkortakommandena.

I vårt hem firar vi idag den bästa av fäder. Och jag vet att det står världens bästa pappa också på andra farsdagskort men jag inbillar ju mig att de korten är lite mera subjektivt skrivna än våra kort. För nog är han något alldeles extra, denna man som är far till mina barn.

Var han den bästa tänkbara pappan eller blev han det genom de val vi gjorde? Det lär vi inte få veta. Han kan inte allt, gör inte allt och är inte allt. Förstås. Men allt det han kan, gör och är har gett våra barn en pappa som slår det mesta jag sett i fadersväg.

När jag ser hur våra barn tittar på honom vet jag att han gjort en massa saker rätt. De förväntar sig allt av honom. De är helt medvetna om hur mycket han älskar dem.

Den man vi idag uppvaktade med ödmjuka gåvor och Ekorrn satt i granen (det finns onekligen utrymme för att uppfinna en farsdagssång) är den man jag skulle välja som pappa till mina barn. Idag och alla andra dagar.

Och det finaste med farsdag är väl att så många andra känner precis som vi. Att det finns så många pappor som är bäst i världen. Må alla barn få ha den bästa i just sin värld!

Hon sitter rätt långt fram på stolen och väldigt rak i ryggen. Hon lyssnar uppmärksamt och svarar på frågorna. Hon är uppenbart nervös men har ändå den stadigaste ögonkontakt jag sett. Bara någon enstaka gång sneglar hon på oss för att få en bekräftelse på att hon är rätt ute. Eller på att vi är kvar i rummet.

Ingrid är på sexårskontroll på rådgivningen.

För oss är det lite som att få se henne utifrån. Så det är så här hon är när hon inte är med oss, tänker jag fler än en gång. Och jag tycker så mycket om henne, både den version vi har hemma och den här som sitter och samtalar. Finast i världen. Finast av allt. Hon berättar om förskoleklassen. Om Arvid. Om hur många tänder hon tappat.

Tänk att hon är vår. Tänk att den här lilla stora flickan och stora lilla flickan är vår.

I något skede tårades mina ögon. Där i stolen på rådgivningsmottagningen. Hjärtat svämmade över. Med all rätt. Jag tycker så galet mycket om henne.

Det var ju inte det att vi hade för få skor i tamburen. Eller att barnröster för sällan pockade på vår uppmärksamhet. Det var inte det att det fanns ett tomrum i vårt liv. Eller att vi hade för lite att göra. Eller att vi kände att vi hade alldeles för mycket kvar att ge när fredagskvällen kom.

Det var det att vi insåg att det fanns ett skriande behov. Att alldeles för många barn och familjer behöver mera hjälp än vardagen spontant erbjuder och att redan ganska lite hjälp kan göra ganska stor skillnad. Vi insåg också att någon faktiskt måste öppna sina hem och sina familjer för att dessa andra familjer ska kunna få den där hjälpen.

Och varför skulle det inte vara vi? För att vi är heltidsarbetande småbarnsföräldrar? För att den ena av oss jobbar tre av fyra veckoslut? För att vår egen vardag oftast känns alldeles tillräcklig och ibland rentav övermäktig?

Nej. Vi landade ändå i att det måste vara just vi. För om inte vi – vem då? Ingen har för mycket tid. Ingen har för mycket energi. Ingen har en massa kvar att ge. Inte vi heller. Men de familjer som behöver hjälpen har ju ännu mindre tid, ännu mindre energi och ännu mindre kvar att ge. Om sådana som vi inte blir stödfamiljer så visste vi inte riktigt vem som skulle. Och vi ville ju ha ett samhälle där det finns stödfamiljer. Men då måste någon också vara de stödfamiljerna.

Jag tror att väldigt många familjer skulle kunna. Och väldigt många familjer borde för det finns fortfarande barn och familjer som väntar på en familj som öppnar sitt hem. Vi är en helt vanlig familj. Högst ordinär. Vi öppnade bara en dörr till vår långt ifrån perfekta vardag där det finns mycket trötthet och otillräcklighet. Och in genom den dörren kom för ett drygt år sedan ett stödbarn som ungefär ett veckoslut i månaden förgyller vår tillvaro med sin närvaro.

Helt odramatiskt. Av alla andra orsaker än att det skulle vara något märkvärdigt med just oss. Egentligen bara för att vi insåg att våra orsaker till att inte göra det var så mycket mindre än orsakerna till att göra det. De vägde i slutändan ingenting i jämförelse.

Därför är vi stödfamilj. Därför somnar tre barn under vårt tak ikväll. Därför borstar vi fler tänder än vanligt efter kvällsgröten. Därför finns det för många skor i tamburen just nu. Eller nej, det finns det ju faktiskt alltid. Men ännu fler än vanligt idag. Och just så ska det vara.

Han har delat livet med mig i tio år. Vi vaknar tillsammans, somnar tillsammans. Tömmer samma diskmaskin, borstar samma barns tänder. Möts och nöts. Oftast jämt.

Och ändå säger han några minuter före midnatt:
– Jag ska se om det har kommit några nya inlägg på min favoritblogg.

Och med det menar han min blogg. Den här bloggen. Ingen läser den oftare än han. Han är min mesta läsare. Att han är så intresserad av mig. Fortfarande. Stort. Störst.

Vissa dagar är det som om fåglarna skulle kvittra glättigare än vanligt. Du vaknar av dig själv ett par minuter innan väckarklockan ringer, morgongröten blir perfekt, barnen glider in i sina ytterkläder och allt går din väg redan från början. Du skulle inte bli förvånad om citykaninerna började sjunga och träden dansa med på vägen till jobbet. Vissa dagar är sådana dagar.

Och vissa dagar är inte sådana dagar.

Idag har jag snarare varit insvept i min egen otillräcklighet. Det mesta har gått annorlunda än i den bästa av världar. Ganska få stunder idag har jag känt att jag verkligen tagit vara på, så där som jag numera vill ta vara på alla stunder eftersom de är alldeles för få och går alldeles för snabbt. Det där idealet jag lever efter om att varje dag se åtminstone en människa på ett speciellt sätt… Det blev inte mycket av det idag.

Den enda trösten är att det blir bättre imorgon och att jag också i min otillräcklighet är tillräcklig. Jag är precis lika värdefull idag som de dagar då jag berikar världen och människor omkring mig. Mitt värde som människa är konstant och helt okränkbart. Tror jag. Ju.

Inte illa för en otillräcklig själ.

Inspirerad av Maria Sundblom-Lindbergs text Freda barndomen – skippa hobbyerna som finns här så funderar jag än en gång på det här med barn och fritidsaktiviteter. Faktum är att nästan alla i min värld som har barn med hobbyer får det att se tråkigt och jobbigt ut och jag har inte känt mig det minsta motiverad.

Så vi hade ju en klar plan; att inte öppna hobbydörren före barnen själva rycker i handtaget. Att inte ens glänta på den.

Och Ingrid har inte ryckt i något handtag. Jo förresten, en dag i våras sa hon bestämt att hon vill börja med pilbåge. Men sedan pratade hon inte mer om det, hon hakade inte ens på när vi försiktigt förde det på tal. Någon tidig augustidag mumlade hon något om väggklättring, men det gick också över redan innan vi hann bestämma oss för om något fritidsintresse i världen är värt 400 euro i terminen.

Så nej, ingen dörr hade egentligen öppnats. Tills vi insåg att vårt barn faktiskt borde ha en hobby på finska för att inte bli lika enspråkig som sin mor. Det var som om alla presenterade finska hobbyer som lösningen på våra språkrelaterade problem och då tedde sig plötsligt en dansgrupp som ett litet pris. En gång i veckan. 45 minuter. Relativt nära hemma.

Nu visade sig det priset ändå bli övermäktigt. Ett par gånger hann Ingrid dansa och sedan började undantagen avlösa varandra. Ett förlängt veckoslut i Österbotten här. Ett kalas där. Något i Fredriks liv som krockade med något i mitt. Plötsligt hade det blivit för många veckor emellan danspassen och tröskeln att återvända hade blivit alldeles för hög. Speciellt med tanke på att en tröskel redan från början fanns där.

Så vi är tillbaka där vi började. Vi står framför en stängd hobbydörr men ids inte stirra på den utan svänger blicken åt andra hållet istället och ser lite mindre stress och lite mera hemmahäng. Och vi stornjuter av det som är nu och tänker den dagen den sorgen om eventuella, kanske rentav troliga, framtida hobbyer.

Men lite oroar jag mig nog för det där med finskan. Jag som knappt lyckades beställa hamburgare på finska i söndags. Jag som nog lät intellektuellt kraftigt utmanad idag på telefon med den finskspråkiga banktjänstemannen. Jag som aldrig dansat på finska. Eller ens på svenska.

Hur ska vi kunna ge henne finskan? Utan att tvinga iväg henne på hobbyer hon aldrig frågat efter? Utan att göra vår vardag ännu mera utmanad med tider att passa och platser att vara på?

Bland alla egenskaper jag fick så rymdes tvärsäkerheten inte med. Jag är en mästare på att förstå alla olika åsikter och perspektiv och med den mästerligheten kom också en känsla av att jag aldrig någonsin vet säkert.

Jag vet inte om avundsjukan eller rädslan är större när jag möter människor som är så övertygade om att de själva har rätt att de utan vånda kan avfärda avvikande åsikter och de människor som bär dem.

Jag vet inte om den här förmågan hos mig är mera en välsignelse eller en förbannelse.

Men en sak vet jag; den hjälper mig att inse att svaren sällan är enkla och att nyanserna av grått är orimligt många ibland. Att människan bakom alltid är större. Och att att de allra flesta faktiskt vill lika väl som jag själv även om vi ibland landar på helt olika platser i vår strävan.

Om du var upprätthållare till den här bloggen och den snart skulle fylla fem år, hur skulle du fira då?

Eller egentligen, om du skulle vilja fira dina läsare som hängt här troget och mindre troget i alla dessa år, hur skulle du göra då?

Vissa dagar tänker jag inte alls på det. Vissa andra dagar kör det över mig som ett tåg.

Tiden går så enormt snabbt.

Bara det. Varje söndag känns veckan framför mig lång, men varje måndag när jag går hem från jobbet vet jag att veckan är nästan över redan då jag kommit så långt. Fredagarna avlöser varandra i ett tempo som är nästan hisnande, det känns som om idoler hänger löst och faller ut varannan dag. De löjligt korta veckorna blir snabbt löjligt korta månader. Till och med åren går snabbt. Jag kan inte fatta att Arvid har funnits i två år. Att vi har bott i Helsingfors i fem år redan känns helt overkligt.

Och jag känner att tiden går för enormt snabbt. Jag tycker ju om mitt liv och jag vill ha det länge. Nu känns det lite som om tiden kommer att bli knapp till och med om jag blir hundrasju år.

De här dagarna som börjar och slutar hela tiden – de är allt vi har här på jorden. Och vi vet inte hur många de blir, men jag vet att de just nu springer ifrån mig på ett sätt som känns brutalt. Jag tänker tillbaka på de evighetslånga barndomssomrarna och fattar inte. En sommar är ju en halvtimme. Ett läsår nästan lika kort.

Är det nu jag börjar bli gammal? När klockan inte längre tickar bara när en sekund blir nästa utan också däremellan?