Det är fredagskväll och fruktansvärt stökigt i vårt hem. Vi skyller på att bara en av oss vuxna varit hemma den här veckan. Också. Vi går om varandra nu, min Fredrik och jag. Jag vet inte om våra barn ens minns hur det var att vara en hel familj hemma samtidigt. De kanske har slutat sakna det.

Men jag saknar det. Och mer än jag saknar den där underlättnaden som tvåsamhet i vardagen innebär så saknar jag min man. Jag längtar efter honom så att det gör ont. Vad jag skulle betala för ett dygn med honom? Bara han och jag? En halv månadslön. Makaroner och havregryn resten av året – ja tack. Får jag honom har jag allt.

Och jag har ju honom och har därmed allt. För genom allt som varit den här konstiga hösten så har vårt vi fungerat. Och på något sätt tror jag att jag klarar allt annat så länge vi två har det bra tillsammans. Inga stormar blir övermäktiga så länge det alltid är stilla hemma. Ingen kritik knäcker så länge jag älskas hel igen hemma. Ingen börda blir för tung så länge han lyfter den av mig så fort jag kommer innanför dörren.

Jag älskar att vi lyckas mötas när vi väl möts trots att det har varit alldeles för sällan nu. Igen. Jag älskar att vi inte fräser och snäser och tycker att den andra borde ha kommit hem tidigare eller ha plockat ur diskmaskinen. Jag älskar att vi utgår från att den andra gör vad den kan och att vi unnar varandra det som gör gott.

Jag älskar på något konstigt sätt att det är fruktansvärt stökigt i vårt hem nu. Ännu mer älskar jag att Fredrik mitt i stöket plockat fram stearinljus och tänt dem. Som en stilla protest. En stackars mångarmad ljusstake försöker hitta sin plats på bordet bland Ingrids tredimensionella pysselalster, gamla fotoalbum och ren tvätt. Där står ljusstaken och trotsar och jag tänker att min man är den bästa som finns. Som tänder ljus i ett fruktansvärt stökigt hem. Har man en sådan man så har man allt.

Jag har allt.