Den här känslan i ett hem där alla är eller har varit sjuka. Där ingen stod pall. Där ettåringen plötsligt är den enda starka länken. Där teven får sköta barnen för att föräldrarna knäckts av magsjuka. Där alla helgplaner ersattes av tappra överlevnadsförsök.

Den känslan råder här nu.

Mitt i eländet känns det fint att ha vänner som redan i arla morgonstund levererar gul jaffa och blåbärssoppa. Mitt i elämdet känns det fint att vi kastat upp i omlott och tagit skift. Mitt i eländet känns det fint att märka att det verkar vara en rasande intensiv men också snabbt övergående variant.

Jag menar; här skriver jag plötsligt det här. Jag som för mindre än tolv timmar sedan tvivlade på att jag någonsin igen skulle kunna sitta, formulera en tanke eller hantera en telefon.