För någon dag sedan fann jag mig plötsligt i en diskussion om dagis på finaste Evas Facebookvägg. Ibland verkar jag sakna självbevarelsedrift. Som till exempel när jag gick in i den diskussionen.
Men jag vill inte vara feg. Jag står för att Ingrid varit på dagis sedan hon var ett år och två månader. Och det vill jag våga stå för också i sammanhang där jag inte hyllas för det, också i sammanhang där de som gjort helt andra val dunkar varandra i ryggen.
Jag tror inte att dagis var det bästa för Ingrid 14 månader. Men jag tror att det var bra. Alldeles tillräckligt bra. Och jag tror mig veta att det var det absolut bästa för oss som familj.
Men det kräver mod att säga det i vissa sammanhang. I min värld; i många sammanhang.
Jag blir sårad när människor verkar tro att jag medvetet skulle fatta beslut som jag tror att skadar mina barn. Jag blir sårad när människor säger att man faktiskt ska vilja vara med sina barn om man valt att skaffa dem (vilket för övrigt oftast verkar betyda att mamman ska vilja vara med barnen). Jag blir sårad när jag anses vara en andra sorteringens förälder för att jag valt annorlunda än de mammor som stannat hemma länge med sina barn.
Också jag älskar mina barn. Över allt annat. Också mitt hjärta svämmar över när jag ser dem. Också jag gör uppoffringar för dem. Hemmamammor har inte ensamrätt på föräldrakärlek.
Jag blir inte det minsta sårad när jag ser på min femåring. Hon som gått på dagis sedan hon var ett ynka år. Antingen är hon välmående, trygg och balanserad eller så har hon spelat väldigt övertygande i flera år nu.
Det mesta i livet kommer i olika förpackningar. Kanske också föräldraskap kan få göra det.
Nästan för lycklig 
…och mitt hjärta svämmar över när jag ser hur mycket vardagskärlek du och din femåring öser över varandra.
Och mitt när jag tänker på att du finns. Vet att du är saknad!
Tråkigt! Jag har inte heller dåligt samvete fast ett av mina barn började hos dagmamman när han inte var ens 1 år 2 månader. Jag ångrar inte att jag började jobba halvtid då ett av mina barn var bara lite över 7 månader. Min man har sagt att de värsta tiderna i vår familj har varit när jag har varit hemmamamma. Vi mammor är så olika och fmiljesituationer är så olika att det inte finns vara ett bra alternativ. Som jag har skrivit tidigare började min mamma jobba då jag var nästan 4 månader och jag har blivit en balanserad, glad och lycklig människa.
Precis. Vägarna är så många. Att vara nöjd med sitt eget val behöver inte betyda att man fördömer andras.
Det bästa för barn är (enligt min åsikt) att familjen mår bra. Alla mammor och pappor älskar sina barn och denna kärlek kommer absolut inte till uttryck i om mamman är yrkesarbetande eller hemmamamma. Det är barnets upplevelse av kärlek och närhet inom familjen, som är viktig.
Att skuldbelasta mammor för att de yrkesarbetar/är hemmamammor är det sämsta vi kan göra för att familjer skall må bra. Jag har själv som yrkesarbetande mamma haft skuldkänslor på grund av omgivningens attityder. Skuldkänsloran har hos mig skapat en irritation, som tyvärr ibland drabbat mina oskyldiga barn.
Mina barn har varit på dagis från 1-årsålder (samt delvis hemma med pappa) Jag har upplevt dagis som en positiv komplettering till min egen förmåga att uppfostra mina barn.
Dagis har inte alls förminskat min kärlek till dem och det tycker jag är viktigt att inse.
Kram Amanda och hela din fina familj. Du påverkar min attityd till mina barns familjer på ett positivt sätt. Tack
Tack för din fina, varma kommentar. Tror precis som du att skuldbeläggning är av ondo, vilket håll den än kommer ifrån. Vi måste orka tro det bästa om varandra, annars blir det så svårt.
Jag tänker alltid då den här debatten kommer upp, att vad enkelt det skulle vara om det fanns ett svar. Barn som sätts tidigt på dagis blir olyckliga knarkare (eller vad nu det värsta kan tänkas vara) och barn som är hemma med föräldrar blir lyckliga och framgångsrika. Nu är det ju inte så. Det är inte så enkelt. Och eftersom det inte är enkelt, och svaret/resultatet inte är givet, måste vi respektera allas val och lita på att de absolut flesta gör så gott de kan utgående från sina förutsättningar.
Amen, känner jag. Är själv ett dagisbarn. Som dessutom är ett skilsmässobarn. Mitt förhållande till droger är rätt odramatiskt, om vi säger så. Det GÅR inte att övertyga mig om att skadan automatiskt är ett faktum när du stiger över tröskeln till dagis. Även om det alldeles säkert kan vara så för en del barn. Tror att det finns många bra och rätta sätt och att en enda handlingsmodell inte kan passa os alla.
Våra tre barn har också varit på dagis från det att de var 1 1/2 år – 1 år och 2 1/2 mån gamla (unga). Vi hade jobb som innebar att barnen hade ganska korta dagisdagar, men sen jobbade vi hemma när barnen somnat. Och det har ju verkligen inte något att göra med huruvida man älskar sina barn. Det gjorde och gör jag ju av hela mitt hjärta. Men jag tror ju också att dagis lär barnen något. Och du vet ju Amanda hur våra barn är. Jag tror ju inte att de tagit skada av dagistiden. Det finns nog inte ett sätt som är rätt för alla utan man måste ju bestämma utgående från vad som är bäst för hela familjen. Utan att fördöma dem som väljer annorlunda än man själv.
Exakt, Pia. Jo, jag vet hur era barn är. Om de är dagisskadade rekommenderar jag dagis åt vem som helst när som helst.
Att det kan vara svårt att förklara varför man valt dagis för sitt barn! Rena rama försvarstalet. Trots att det är ett privat val som inte ska behöva motiveras för utomstående. Jag blev sårad då dagispersonalen som skötte vår son på två och ett halvt år berättade att de tyckte synd om honom som var i heldagsvård medan jag var hemma med vår nyfödde. För att det var bäst för den nyfödde och mig, vilket i förlängningen var bäst för hela familjen tills vi blev vana med tvåbarnsvardagen. Efter fyra månader trappade vi ner antalet vårddagar och nu har jag varit vårdledig med båda barnen i ett halvt år. För att det känns bra så nu. Men oj, vad jag har förklarat valet många gånger, kanske mest för mig själv. För att kunna ge svar på tal åt både mer och mindre välmenande dagistanter och andra.
Jag lider med dig. Att få det bemötandet av dagispersonalen är ju drömmen för en nyförlöst kvinna. Även om de säkert menade bara väl. Att det ska vara så svårt att förstå att det kan vara känsligt. Att du själv kanske tog hand om fyra barn under skolåldern och aldrig höjde rösten betyder inte att du kan kräva att alla andra ska klara samma sak.
Du lever i en hård värld. Mammornas värld. 2013.
Seriöst hård. Var är kärleken och nåden och det generösa tolkandet?
Hur man än gör är det flesta barn oändligt högt älskade av sina föräldrar.
Vad annat än en sådan kärlek kan hela dom sår vi tillfogar dem?
Fint skrivet, speciellt det här tycker jag är väldigt bra sakt, ”Det mesta i livet kommer i olika förpackningar. Kanske också föräldraskap kan få göra det.”
Det är tråkigt med alla våra olika kategorier och regler dit olika mänskor ska passa in i, det viktiga är att varje enskild familj gör vad som är bäst för dem och inte känner sig tvingad att följa strömmen och ev. må dåligt av det. Det finns också många som känner sig trugade att de borde sätta sitt barn på dagis tidigt. Det vore fint om alla vågade lyssna till sig själv och sina barn om hur det känns bäst.
Det KAN gå snett åt alla håll tyvärr, barn som är hemma länge eller tidigt i dagvård.
Tack för att du satte ord på det som jag också känner många gånger för att jag/vi gjort de val vi gjort att sätta barnen i dagis rätt tidigt! Jag har slutat hålla mina försvarstal för andra numera.