Jag försvann visst några dagar.
I lördags var jag i första hand vän.
Också i söndags och måndags. Och natten mellan de dagarna.
Sedan blev jag lärare. Var lärare väldigt, väldigt många timmar i måndags, tisdags och onsdags.
I onsdags var jag dessutom kalasfixare.
De få stunder jag kunnat vara något annat har jag valt att vara mamma. Och små stunder fru.
Bloggare kom verkligt långt ner på listan. Liksom löpare och läsare.
Jag är beroende av ord. Av att läsa dem och skriva dem. Oj, så jag har saknat dem. De där älskade orden. Som jag aldrig blir riktigt mätt på. Eller ens närapå mätt. Snarare växer hungern.
Nästan för lycklig 
Jag är glad att du är tillbaka! (Har du återhämtat dig från dagis-debatten? Kände att den blev lite tung där ett tag.)
Kram!
Ja, lite grann har jag väl hämtat mig. Bristen på stöd var ju onekligen rätt påtagligt, men det hade jag väntat mig. Du är så saklig och ödmjuk. Det beundrar jag hos dig. Bland annat det.
Visst förstod du mig, Amanda? Visst förstod du vad jag ville ha fram? (Om jag inte fick fram det så borde jag ha hållit tyst. Tack för att du kallar mig ödmjuk. Jag är väldigt osäker på om du har rätt, men det känns fint att du säger det i alla fall. Speciellt efter den diskussionen. Jag visste nog inte riktigt hur känsligt det ämnet var innan jag klampade in och slog ner knytnäven i bordet). Jag ville bara ta tillbaka något som togs från mig som förälder när någon (mer eller mindre utbildad expertis) påstod att mina barn (också som väldigt små) skulle ha det bättre någon annanstans än hemma hos mig. Kanske jag kände mig hotad där, kanske var det därför jag kände behov av att klä tankar i ord och få folk att tänka efter. Jag är säker på att ni tänkt till, Amanda. Och nej, hemmaföräldrar har på inget vis patent på ord som uppoffring eller kärlek till sina barn.
Jag förstod dig. Absolut. Och jag håller med dig. Men jag är också rädd att jag förstod en del av de andra kommentarerna, och jag blev ledsen. Kanske svagt, kanske självförvållat. Ledsen, hur som helst. Man får gärna välja annorlunda än jag. Och vara glad att man gjorde det val man gjorde. Men att döma dem som valt annorlunda och till- eller frånskriva dem något känns inte rätt.
P.S. Ödmjuk! Absolut. Bland mycket annat gott och fint.