Ingrid må numera leverera som människa. Men som apostlahästare gör hon det sannerligen inte. Tänk att vi överväger ståbräda. Åt en person som snart fyller fem.
Vi har löst det genom att låta Arvid bruka sittvagnen. Vår sittvagn är lång nog för en konfirmand modell mindre och där ryms båda våra barn.
Jag tycker bilden är talande. Ingrids påtagliga glädje över att slippa använda sina unga ben. Arvids förvirring över att dela vagn med en människa som snart är straffskyldig. Okej, det sista är en tolkning. Ska väl medges.
Nästan för lycklig 
En sak som du kan försöka, om du orkar, är att berätta sagor. Då våra pojkar var i den där åldern hade de också lata ben. Men om man berättade sagor samtidigt som man gick, märkte de inte att benen fungerade. Jag berättade Guldlock, Törnrosa, Rödluvan, alla de här klassiska folksagorna ur minnet, och jag tror att några av barnen aldrig fick dem lästa för sig, utan bara berättade. Då kunde de gå jättelånga sträckor! Man måste ju själv fokusera på berättelsen då förstås, inte gå i sina egna tankar.
Bra tips! Måste testa nästa gång orken tryter. Har redan märkt att hon orkar gå betydligt längre nu när vi bor i en miljö där det finns mera att se.