Jag fick hålla tårarna tillbaka när abiturienterna lämnade skolan. Jag verkar inte vänja mig. Det blir bara värre med åren.
Jag fick fortsätta hålla tillbaka på vändagsfesten på Ingrids dagis. Där var orsakerna till tårar många:
1. Att hon är finast. Bara finast.
2. Att hennes underbara gudföräldrar var med. För två år sedan grät jag för att jag kände oss ensammast i världen här i Helsingfors. Vi är inte det. Vi har familj här också.
3. Att se hur oerhört stolt hon var över både sin gudbror och sin lillebror.
Så det är kanske inte så konstigt att tårarna flödar, forsar, svämmar nu. När vändagsfilmen var ännu mera sorglig än romantisk och när alla tillbakaträngda tårar plötsligt får komma fram.
Tårar av lycka, mest. Tårar av tacksamhet. Över det jobb som är mitt och de människor jag får möta där. Över min familj. Både min egen, min ursprungliga och min icke-biologiska.
Över att jag får ha min man och mina barn. Varje dag är det stort. Störst. Varje. Och varje dag jag inte hinner eller kommer ihåg att se den storheten är på något plan misslyckad. Tack och lov är de dagarna få.
Det är härligt att läsa om geniun tacksamhet.
Ha en fin dag!
Att känna genuin tacksamhet är nog ännu härligare. Livet känns rikt ibland. Så väldigt rikt.
Ha ha ”genuin”, menade jag. ”Geniun” kan stå för en genialisk syn på livet 🙂
Åh Amanda, började gråta när jag läste ditt inlägg. Du skriver så fint. Och så sant 🙂 Kram på dig.
Tack, Hilda, för de fina orden. Jag ser fram emot att få träffa dig imorgon!