En ganska kort tid efter att jag hade fått Ingrid träffade jag en flerbarnsmor som upplyste mig om att ett barn är ingenting men att man inser det först när man har många. Jag trodde henne inte. Jag satt eller stod eller låg eller vankade omkring gråtande på nätterna med en skrikande nyföding. Och så kommer någon och säger att ett barn är ingenting.

Jag hävdar att kvinnan gjorde fel som sa som hon sa. Men efter en dryg månad som tvåbarnsmamma förstår jag vad hon menar. När jag är ensam hemma med Arvid känns han som ingenting. När jag är ensam och handlar mat eller går på café med Ingrid känns hon som ingenting. Antagligen för att så stor del av barnaskaran är borta när jag umgås med bara en dem. Men som enbarnsförälder är det där ena barnet alltid hela skaran och då är det faktiskt inte ingenting. Då är det allt man har och alltså ganska mycket.