Arvid skämmer i regel bort mig med god nattsömn (så god som den nu kan bli med två matpauser per natt). Men i natt hade han svårt att somna om efter att han ätit andra gången. Han låg och smålät i sin säng och även om han varken ropade, härjade eller krävde någon åtgärd från mitt håll hade jag svårt att somna om. Och när klockan var lite över fem och Arvid och jag legat vakna i våra respektive sängar i en dryg timme drabbades jag för första gången sedan han föddes av självömkan och irritation över min situation.

I småfrustrerat tillstånd tog jag fram min ipad och läste igenom mina facebook-vänners statusuppdateringar. Och mitt bland dem fanns den värsta tänkbara. En bekant som berättade att hon aldrig fick amma sin son på natten. Som för några dagar sedan fick föda ett barn som lämnat jorden redan innan han kommit till den.

Jag behöver knappast säga att tårarna rann. Eller att jag plötsligt måste hålla Arvid. Eller att min irritation över att Ingrid låg raklång tvärsöver vår säng försvann på en gång, det var väldigt lätt att ömt flytta på henne lite och pussa henne på kinderna, hålla om hennes lilla hals. Och jag behöver knappast heller säga att jag där och då började be. Be för den familj som just nu går igenom min värsta mardröm, det mörkaste mörker jag kan tänka mig.  Och hur hjälplös jag än kände mig i min bön så kände jag mig samtidigt djupt tacksam över att jag får be och får tro att det på ett överjordiskt sätt kan bära åtminstone delar av den där smärtan, det där mörkret.

Visst är det jobbigt att vara vaken på natten när man är trött och bara bara bara vill sova. Men jag fick onekligen perspektiv där på småtimmarna.