…och till alla andra som vill läsa om ett exempel på min känslighet.
För någon vecka sedan satt jag och Malin bredvid varandra i en stor sal och klappade i takt till musiken och såg en liten flicka dansa något hip-hop-aktigt (???). Och jag gråter. Den lilla flickan är inte min egen. Visserligen är hon småkusin till min, men jag hade nog gråtit oavsett vem det var. För jag blev så tagen av hur mycket kärlek publiken gav. Hur de visslade, hurrade och applåderade hejvilt och generöst. Och jag tänkte att alla borde få dansa för den publiken.
Och Malin märkte mina tårar och jag lovade att jag skulle berätta om en annan gång då jag gråtit och skämts lite. Men det blev inte av, för dans- och sångnumren avlöste varandra. Och publikens kärlek fortsatte att flöda.
Så jag berättar nu istället.
Den här tårdrypande incidenten inträffade på Ingrids dagsivårfest i slutet av maj. Jag klarar mig utan gråt genom samtliga musiknummer, vilket faktiskt överraskar mig. Men efter sångnumren ska de barn som slutar på dagis och flyttar över till förskolan stå på rad och avtackas. Och den barnträdgårdslärare som haft mest hand om dem stiger fram och i tur och ordning nämner hon barnen vid namn och läser sedan upp en dikt för varje barn som hon skrivit till just det barnet. Varje dikt berättar något om den lilla person som den är tillägnad. Någon har ledaregenskaper, någon är kreativ, någon är omtyckt av de små på dagiset och någon är en konstnär. Och allt går på rim. Och de barn som får höra de dikter som skrivits till just dem växer ett par centimeter inför våra ögon. Förstås.
Och jag gråter. Förstås. Och nu pratar vi tyvärr inte om klädsamma, knappt synliga tårar i ögonvrån utan vi talar om fulgråten. Den som får mig att småhulka. Och jag skäms lite. För det är ju inte mitt barn. Eller ens de barn hon hängt mest med, de är ju ett par år äldre. Så jag sväljer gråten så gott jag bara kan. Men fulgråt är svårsvald och resultatet blir att jag har ont i halsen ännu någon timme efter festen. Tårar som inte får bli till gör ju mera ont än de som får flöda fritt och sedan försvinna.
Så känslig är jag. Så gråtmild är jag. Och ja, jag skäms ibland. Och ibland inte. Men ofta är jag den enda som gråter och då är det svårt att inte tycka att det är lite pinsamt.
Nästan för lycklig 
Ja. Precis sådär är det. Jag tror inte att jag är av samma kaliber (även om jag skulle ha blivit god tvåa på den där dagisvårfesten, ÅÅH! Jag höll ju på börja gråta här framför datorn!), men jag förstår verkligen känslan av att svälja gråt febrilt i sammanhang när det inte passar sig… Exempel: när vi såg på förlossningsfilm på föräldrakursen inför Miras födelse och barnet på filmen äntligen kom ut, så var samtliga kursdeltagare helt oberörda förutom två figurer på ena kanten som generat och fumlande satt och torkade tårar. Det var jag och min man. Jag fattar ju att vi skulle se på filmen i studiesyfte och fokusera helt andra saker, men då man såg hur stort det var och hur glada föräldrarna blev, så…*sniff*
För det mesta så spelar det ju ingen roll att man är lättrörd. OS är ju rena gråtfesten, till exempel, men det gör ju inget så länge man sitter hemma i soffan. Däremot förstår jag verkligen vad du menar med att det inte alltid är så tacksamt att vara funtad på detta vis.
Härligt att dela gråtmildheten med sin man. Min gråter väldigt sällan. Å andra sidan är det ju också bra att någon kan vara sansad. Kanske.
Vad jag känner igen mig Amanda! Jag är också väldigt lättrörd och tycker framförallt att det är pinsamt att gråta framför tv då jag ju inte alls har nån relation till dem som ”orsakar” mina tårar. Senast jag torkade tårar i ögonvrån var i måndags då jag tillsammans med Ida var på en överraskningsfest för hennes jumppalärare som hade utsetts till årets tränare i jakobsatd . Hon blev överraskad och glad. Och jag torkade försynt tårar…
Jag kommer ihåg då vi stod vid mållinjen på marathonloppet förra våren och grät båda två när folk vi aldrig sett för passerade mål. Skönt att dela tårarna!
I den sitsen hade jag fulgråtit precis lika mycket som du, tror jag. Åh. Vad FINT, med egna, personliga dikter. Jag inser nu att det jag blir mest rörd av faktiskt är just det där, när människor blir bekräftade och sedda och älskade. Det är så vackert. Som att komma hem, som ett lyckligt slut. Och jag är en sucker för lyckliga slut.
I likhet med min syster Maria satt jag också (och Caj också om jag inte missminner mig) och svalde tårar under förlossningsförberedelsekursens förlossningsvideo. Fast under mina egna förlossningar var jag inte allt lika rörd, jag var så koncentrerad på annat (att föda, tror jag.)
Tack för den fina berättelsen!
Jag var inte heller det minsta rörd vid min egen förlossning. Faktiskt var att jag inte ens grät när jag väl fick hålla Ingrid första gången, vilket Fredrik förstås gjorde trots att han i allmänhet gråter typ aldrig och jag typ alltid. Men jag var så trött. Och lite förvirrad. Det kändes som om jag bara väntade på nästa steg, att någon igen skulle säga åt mig vad jag skulle göra. Och jag ville få undan allt och bara sova och komma in på vårt familjerum och börja leva familjeliv.
Ååh vilken otroligt fin idé det där med dikterna och här sitter jag med tårar i ögonen. För mej är det ofta musik som berör. Senast jag fick tårar i ögonen (om man int räknar med alldeles nyss då jag läste dit inlägg:) var för nån dag sen då vi såg på ”sommarlov” och en kör där körmedlemmarna satt lite varstans i publiken plötsligt kom upp och sjöng en så härlig låt.
Förstås också jul-och vårfester, då måst jag göra allt för att behärska mej.
Jag känner starkt när jag läser din kommentar att den där körgrejen hade rört också mig till tårar.
Vi är ju tydligen ganska många som har svårt att hålla tillbaka. I ett annat land i en annan kultur skulle vi kanske bejaka våra tårar. Vem vet? På alla dagisfester kanske det sitter ett dussin föräldrar och sväljer ner gråt som borde få flöda fritt.