Ingrid ordnade en fotosession på balkongen igår. En del av bilderna har väl sin charm, men visst finns det mycket att lära.

Du, mitt framtida jag, kommer någon gång att undra när det slutade fungera, så jag tänkte upplysa dig om att det  fortfarande i dagsläget fungerar. Ingrid, 3 år och drygt 1o månader, kan sitta ensam i vardagsrummet och se på barnprogram en söndagsmorgon utan att röra chipsskålen eller den öppna godispåsen eller karamellerna som ligger framför henne på soffbordet efter festligheterna från kvällen innan.

I ett år har jag trott att det är en tidsfråga. Snart börjar jag misstänka att det är en personlighetsfråga.

För er som undrat hur det numera går med våra rutiner kring läggdags kan jag meddela att det skett en utveckling. Igen. Och också den här gången bara kanske till det bättre. Jag dansar fortsättningsvis knasdans. Och jag skakar fortfarande rumpa, numera utan att hon behöver påkalla den aktiviteten. Skillnaden är att Ingrid är mera aktiv än tidigare i det här skedet. Hon gör något av följande:

1. Medverkar själv i knasdansen. Även om hon fortfarande beundrar min dansstil högt och antagligen nog känner sig lite besegrad.

2. Klappar mig på baken medan jag dansar. Och uppmanar sin far att göra detsamma.

Jag känner återigen att vi aldrig direkt har önskat oss det här. Jag känner igen att utvecklingen bara sker. Vare sig vi vill eller inte. Men det får väl anses vara helt okej.

Jag hittade en bild av mig själv på facebook. På bilden är iförd träningstopp, handduk och pingvinhatt. Jag står framför sextio tonåringar och min treåriga dotter står bredvid mig. Och när jag ser bilden nu kan jag inte låta bli att undra: hur kommer hon att komma ihåg det där? Det är väl inte sådant som ger barn traumatiska upplevelser och men för livet?

Hon har alltid fått vara med. Dit vi gått har vi tagit med henne. Det har varit enda sättet för oss att vara föräldrar. Många, många, många gånger har vi vetat att det enklare sättet hade varit att en av oss åkt och den andra stannat hemma med henne. Men minst lika många gånger har vi vetat att det enklare sättet för oss hade varit ett sämre sätt. Vi skulle kanske inte ha varit lika trötta, men vi skulle aldrig ha varit lika nöjda.

Jag och Ingrid lyssnar på Arne Alligators julskiva. Det känns nästan kriminellt, men jag njuter av det. Kan bara ännu en gång konstatera att säsongen för julmusik är alldeles för kort med tanke på den ofantliga mängden välgjord sådan.

Allt tyder på att jag kommer att somna före Ingrid ikväll. För tredje gången den här veckan.

Ingrid hade en svacka på dagis häromdagen. En sådan där svacka som fick mitt modershjärta att om inte brista så åtminstone spricka lite. Och som den lilla varelsen kunde lägga ord på sin sorg.

– Hela min kropp ville bara åka hem, sa hon.

Och visst vet jag precis hur det känns. Åh, min känsliga lilla dotter.Ibland är jag rädd att hon kommer att gå genom livet som jag; med hjärtat någonstans utanför kroppen. Ständigt sårbar.

Måste komma med en kort lägesuppdatering. Om jag ser annorlunda ut idag än igår så beror det nog på något annat än Ingrids plötsliga mognad. Fredrik har nämligen stannat kvar hemma hos dagiskompisen. Och det var säkert bra det också.

I denna stund händer något stort. Ingrid ska för första gången någonsin i sitt liv besöka en dagiskompis efter dagis. Utan förälder med. Jag tror jag ser annorlunda ut än igår. Så stort är det här.

Bara för att visa att bilder nog ibland bor också här ger jag er några påskiga på en äggmålande Ingrid i vårt påskparadis.

Älska hur luggen lockar sig kring ögat.