I väntan på vår förstfödda köpte jag babykläder. I vitt och brunt. Könsneutralt och vackert. Inte för att jag inte visste om vi skulle få en Kevin eller en Angelina utan för att jag tyckte om tanken på könsneutrala kläder på bebisar. Kläder som inte klassificerar. Jag ville inte att någon skulle kalla min starka dotter söt för att hon hade rosa. Eller min söta pojke stark för att han hade blått. Och sådant. Ni vet ju hur man ska tänka.
Under Ingrids första levnadsår hade hon mest vitt. Neutralt. Politiskt korrekt. Jag kände mig som en medveten förälder som minsann uppfostrar mitt barn till en person och inte till en flicka. Jag klappade mig själv på axeln och kände mig nästan lite duktig. När jag själv hade min prinsessa hängande under armen i sin grå fotiströja kände jag mig i hemlighet (förstås aldrig uttalat) lite bättre än de mammor som lät sina prinsessor bada i volanger och rosetter. Och rosa. Detta förbjudna rosa.
För ungefär ett år sedan hände något oväntat. Min lilla dotter hade inte ens fyllt två år och började plötsligt ha åsikter om sina kläder. Hon började säga klänning. Varje morgon sa hon klänning. Sedan dess har hon haft klänning varenda dag förutom tio. Knappa tio. Sedan dess lever hon alltså i klänning. Under sitt tredje levnadsår var klänning helt klart hennes nationaldräkt. Jag har hört om dagisbarn som säger Ingrid när de lägger på sig en klänning. Så starkt förknippas plagget med min dotter.
Och min dotters duktiga, medvetna och politiskt korrekta mamma har fått sig en törn. I början försökte jag tappert ta kampen och uppmuntra till byxor, byxor och byxor. Jag kände mig nästan misslyckad som mor. Men så insåg jag det dumma i det och gav upp min kamp. För faktum är att hon knappast tar speciellt mycket skada av att ha klänning. Det är nog bara min prestige som tar skada. Och hur löjligt är det inte att lägga prestige i de plagg min treåriga dotter bär och inte bär?
Jag har slutat kämpa. Jag har börjat slappna av. Jag är medveten för jag vet hur man egentligen ska tänka. Jag är duktig för jag väljer mina strider. Och jag är kanske socialt inkorrekt då, men det bjuder jag på.
Nästan för lycklig 
Innan jag fick mitt första barn, sa jag att barnet ska ha blåa kläder oberoende av könet därför att jag tycker om blåa kläder. Första barnet hade blåa kläder, men andra barnet hade massor av rosa och röda kläder. Det låter ganska jobbigt att tänka sådana tankar om barnkläder som du hade. Är det så att er finlandssvenska kultur har mycket mer olika krav t.ex. på kläder än min finska kultur? Jag har svårt att tänka att någon av mina finska vänner skulle tänka på sådant sätt fast nästan alla är högutbildade och tänker att jämförställdhet är viktig. Jag tycker att jag är fri att köpa sådana barnkläder som jag tycker om.
Jag tror att det är den svenska kulturen som påverkar många av oss finlandssvenskar. Och jag håller ju med i mycket av det. Visst ska flickor få vara flickor och pojkar pojkar, men ibland tycker jag att vi läser in lite för mycket i vad flicka är och vad pojke är. Men samtidigt så tycker jag också att kampen för likabehandlande av barn kan gå onödigt långt ibland.
När kommer förklaringen på bloggvärldens äckligaste bild?
Tack för påminnelsen. Nu har den kommit.
Det kan ju hända att det beror mer på det i vilka kretsar man är än det om man är finsk eller finlandssvensk ;).
Sant!
En nybliven farmor berättade nyligen åt mig att hon sedan barnbarnet visat sig vara en flicka skulle få börja köpa rosa klänningar, Före det hade hon bara köpt känningar i mindre flickiga färger…
Hoppas den nyblivna njuter av att handla de rosa klänningarna!
Men det är väl just det som är jämställdhet – att alla får välja själva? Att man erbjuds alla möjligheter och sedan väljer det man mest tycker om, vill ha eller göra, oberoende av vad någon annan/samhället/normen vill att man ska välja. Så ser jag det 🙂
Jag också! Men samtidigt anses det ju vara mera jämställt om en flicka har mera pojkiga kläder än typiskt flickig. Eller?
För mig betyder jämställdhet att jag har alla färger och olika typer av kläder att välja mellan (byxor, kjolar, klänningar, kaftan, slöja, burka och så vidare) och så får jag välja helt själv. Utan att någon har åsikter om att jag klär mig flickigt, pojkigt, för rosa, för blått. Ingrid har tydligen valt klänning… Gott så!
Du har så rätt, Emma! Gott så! Dessutom väljer ju hennes mamma också klänning 6 dagar av 7 i veckan så jag får skylla mig själv. Om jag själv vältrar mig i de mest kvinnliga plaggen är det kanske orimligt att förvänta sig att hon ska välja en helt annan väg.