Något som nästan aldrig händer mig är att okända människor tar kontakt och berättar att de läser min blogg. Jag har kommit på två tänkbara förklaringar till det här.

 

1. Okända människor läser inte min blogg.

 

2. Jag ger ett så ruskigt intryck att de få okända inte vågar ta kontakt.

 

Nåja.

 

I dag hände det. Mitt i allt på minnesstunden när jag våldförde mig på gräddtårtan (det där med att avvänja sockerberoende får tydligen vänta lite till). En okänd människa kommer fram till mig och presenterar sig med förnamn och titeln bloggläsare. Dessutom säger hon, helt spontant och okonstlat, att jag verkar vara en fantastisk kvinna och att vi kanske kunde bli vänner.

 

Det här inlägget är till dig, just du som tog kontakt på minnesstunden. Jag hoppas att du läser det. Att du inte slutat läsa min blogg efter att ha träffat mig så där i verkligheten om jag inte kunde leva upp till dina förväntningar eller om jag där gav ett ruskigt intryck.

 

Du är en fantastisk kvinna. Att helt utan möjlighet till egen vinning och helt utan baktankar kasta beröm på en främmande människa är ett tecken på storslagenhet. Du är min idol. Jag ska bli bättre på att uppmuntra min omgivning och att skryta på alla människor omkring mig, för det finns många som förtjänar mera av sådant.

 

Vi kunde bli vänner. Det är ju det där geografiska avståndet. Men ändå.