I kväll har jag upplevt den största förödmjukelse och skam och förtvivlan som mitt nuvarande jobb hittills har orsakat mig. Jag vill inte berätta mera. Jag vill bara glömma. Dessvärre måste jag bearbeta det ännu i morgon.

I dag ser jag ut så här i min dotters ögon:

Smickrande.

Kristna människor lägger sitt öde i någon annans (=Guds) händer.

 

Bra fördom. Jag önskar att den vore sannare än den är. För mig betyder att lägga livet i Guds händer att jag försöker leva det liv som han har tänkt att jag ska leva. Det låter kanske skumt, men jag anser att det är det bästa tänkbara livet.

 

Om jag skulle lägga hela mitt öde i Guds händer skulle det innebära bland annat att jag böjde mig för hans vilja mera än för min egen. Det skulle betyda att jag skulle älska andra människor mera än mig själv. Att jag inte skulle tala skit om andra människor. Att jag skulle dela med mig av det jag har på ett helt annat sätt än jag gör nu. Att jag inte bara i teorin utan också i praktiken skulle anse att alla människor har samma värde och samma rättigheter. Att jag skulle finnas till för andra i högre grad än jag gör nu.

 

Tyvärr tyvärr tyvärr är jag ofta ganska dålig på att lägga mitt liv i Guds händer. Jag hoppas, av ovannämnda orsaker, att många andra kristna är mycket bättre på det.

 

Men att lägga sitt öde i Guds händer betyder ju också att på något plan släppa kontrollen över det egna livet. Och det gör jag egentligen ganska gärna. Och grejen är ju den, att det gör vi alla på något plan. Jag lägger mitt öde i Guds hand. Du lägger också ditt öde i någons eller någots hand. Kanske ditt öde läggs i ödets hand?

 

För sist och slutligen kan vi i ganska liten mån kontrollera många av de saker som verkligen avgör vårt öde. Visst, vi kan studera för att få en viss utbildning som möjliggör ett visst jobb. Vi kan ofta själva välja om vi vill ha barn och åtminstone ungefär hur många. Vi kan välja var i världen vi vill bo.

 

Men, det finns så otroligt många avgörande saker som vi inte kan styra över. Om du är med om en bilolycka nästa vecka som förlamar dig för resten av ditt liv kommer det att påverka ditt öde. Och den bilolyckan ligger ju inte i dina händer, så i vems händer ligger den då? Om du får en dödlig sjukdom ligger det också utanför dina händer. Om ditt barn föds med ett handikapp kommer det att påverka ditt öde, för att inte tala om barnets öde. I vems händer ligger det? Att jag är snart 27 år gammal och aldrig har behövt övernatta på sjukhus – i vems händer ligger det? Att alla i min familj är friska – i vems händer ligger det? Att jag varje dag får tänka att mitt jobb är det bästa som finns – i vems händer ligger det?

 

Jag tror att det ligger i Guds händer. Du kanske tror att det ligger i slumpens händer. Det gemensamma är att vi alla är utelämnade till ett liv där vi inte har den yttersta kontrollen. Det åtskiljande är att jag tror att en kärleksfull Gud har den yttersta kontrollen och att du i så fall tror att ett opersonligt slumpmässigt fenomen utan intressen i dig och ditt liv har den yttersta kontrollen.

Nog är det ju märkligt när fjärrtågpriserna är så höga att det nästan känns ekonomiskt lönsamt att vara studerande.

Nog är det ju märkligt när fjärrtågpriserna är så höga att det nästan känns ekonomiskt lönsamt att vara studerande.

Linn ställde kloka frågor som förtjänar kloka svar. Jag vågar inte lova att jag kan leverera just det, men jag kan lova att jag gör ett tappert försök.

 

Hurdan är din Gud och vad fyller han för funktion i din vardag? Snackar du med Gud som en kaveri?

 

Gud är fantastisk. Han älskar mig trots att han känner mig. Han bär mig trots att jag ibland har svårt att bli buren. Han välsignar mig med enormt mycket gott trots att jag ibland glömmer bort att tacka honom för det. Han finns alltid där för mig trots att jag ofta föredrar att umgås med andra. Han kräver ingenting av mig trots att han känner till min potential bättre än någon annan.

 

Ibland känner jag mig lite hycklande när jag säger att tron på Gud är det absolut viktigaste i mitt liv eftersom min tidsanvändning ofta pekar på något helt annat. Samtidigt tror jag uppriktigt att jag om det verkligen gällde skulle ge bort allt annat före min tro. Varför? Jo, för att tron fyller en funktion i min vardag.

 

Det viktigaste som tron gör för mig är att den befriar mig från rädsla och oro. Jag oroar mig faktiskt nästan aldrig för någonting. ńnnu för några veckor sedan hade jag ingen aning om hur jag skulle försörja min familj efter utgången av maj månad. Och det störde mig inte det minsta. För jag visste att det skulle ordna sig. Det gjorde det också.

 

Ibland skiter det sig också i mitt liv. Men jag har en grundvisshet om att allt ordnar sig. Inte alltid som jag vill eller tror, men på något sätt ordnar sig alltid allting.

 

Jag snackar inte med Gud som med en kaveri, mest för att jag snackar om saker på ett annat sätt med honom även om jag snackar om ganska samma saker. Jag behöver inte förklara någonting, jag behöver inte försvara någonting, jag behöver bara vara. Jag snackar med honom många gånger varje dag. Ofta väldigt snabbt och kort. Ett tack för att någon livspusselbit föll på plats. Ett hjälp när jag inte vet hur jag ska hantera en annan bit. En bön om att en människa jag möter när jag går till jobbet ska få en helt otroligt bra dag, en så mycket bättre dag än den människan hade trott.

 

Nu ska jag öva min finska och tanka osunda kroppsideal. Huippumalli haussa.

Vi andra välkomnar våren. Ingrid plockar in pulkan.

Jag ångrar inte äktenskapet, inte den stora festen och inte tidpunkten. Men jag ångrar min klänning, min frisyr och min slöja. Samtidigt vet jag att jag valde det som då var det finaste i mina ögon. Jag får väl vila i det.

Nu ska jag vara konkret.

 

Kristna människor MŅSTE gifta sig när de är unga.

 

Jag var 21 år ung när jag gifte mig. De flesta av mina kompisar tyckte inte att det var huvudlöst tidigt. En del av mina kompisar gjorde naturligtvis det, men de förstod mitt sätt att tänka.

 

Jag gifte mig med den man jag då visste (så mycket man nu kan veta) att jag ville dela mitt liv med. Jag har aldrig ångrat att jag gifte mig så ung. Det kan jag säga helt utan överdrift.

 

Vi gifte oss för att vi tyckte att äktenskap var ett bra och tryggt sätt att leva tillsammans. Vi visste vad vi gjorde (så mycket man nu kan veta).

 

Jag tycker om tanken på det där löftet vi gav när vi gifte oss, den ärliga ambitionen att älska varandra, respektera varandra och göra den andra gott tills döden skiljer oss åt. Sedan är jag förstås medveten om att det inte alltid blir så, att det till och med ofta inte blir så. Men ambitionen var och är väldigt äkta.

 

I kristna sammanhang talar man ofta gott om äktenskapet, man talar om det som något som Gud själv har instiftat (knepigt ord). Och jag tror att många kristna därför gifter sig unga. När en del andra tänker: varför inte leva ihop sju år före vi gifter oss kanske en del (obs! inte alla!) kristna tänker: varför leva ihop sju år före vi gifter oss?

 

Och vem kan egentligen säga vilket som är mera rätt? Eller mera förnuftigt?

 

Det finns också många kristna som gifter sig senare i livet, som vill leva ihop sju år före de gifter sig. Och nu kommer vi till att det här är just en sådan där moralisk fråga där ingen kan säga att de med säkerhet har ”rätt”. Kanske till och med en fråga där ingen har rätt och ingen har fel. Det är ju ingen frälsningsfråga. Jag valde själv att gifta mig tidigt och skulle välja på samma sätt igen. Men det betyder inte att jag anser att andra som väljer annorlunda gör fel. Och det betyder verkligen inte att det är min uppgift att döma dem.

 

Det här är grått. Livet är inte svartvitt, inte ens för en kristen.

 

Jag har kristna vänner som bor tillsammans utan att vara gifta. Jag har kristna vänner som gift sig utan att ha sovit en enda natt i samma säng.

 

Och jag respekterar och tycker om dem alla.

Man ska inte skratta åt andra människors olycka. Speciellt inte när ”andra människor” är ens egen älskade man.

 

Men. Min man ringde på förmiddagen och informerade mig om att det tog honom 45 minuter att få på dottern blöja och kläder i morse. Dessutom kissade hon i soffan.

 

Att det tog 45 minuter är på inget sätt roligt. Om man skrattar åt sådant behöver man hjälp eller uppleva det själv. Men att hon kissade i soffan – det är lite roligt. Mest kanske för att det faktiskt aldrig hänt något liknande. Tänk det! Hon har levt i ett år, tio månader och tio dagar och ALDRIG tidigare kissat utanför blöja eller potta.

 

Jag tror hon borde tilldelas ett diplom i väplacerat kissande.