Peppe var präktig och sprang en runda i morse. Efteråt var hon enligt egen utsago full av endorfiner och tyckte allt kändes lite ljuvligt.

Jag var också präktig och sprang en runda i morse. Efteråt var jag enligt både egen och andras utsago tom på endorfiner och allt annat och har sedan dess tyckt att det mesta känts allt annat än ljuvligt. Jag förlorade något av mig själv där kring 3,6 kilometer.

Tänk så olika det kan vara.

Så här optimistisk var jag före rundan. I min nya dräkt. Lite visste jag då.

– Ingrid-älskling, du är så härlig.
– Jag vet.

Det här jullovet blev inte riktigt som vi hade tänkt. Småbarnsliv är ibland lika med att själv påverkas av maginfluensa man inte har. Vi har stundvis varit i karantän mera än i sociala sammanhang och många av de människomöten vi hoppades på och såg fram emot blev inte av. Och det är med sorg jag konstaterar att de nog inte heller blir.

Men jag gläder mig barnsligt mycket över dem som faktiskt blev. Och jag tänker på att jag för både en och två och tre jular sedan hade nästan noll möjligheter att träffa vänner och att den här julen ändå blev mera människocentrerad än dem. Jag känner mig utvilad och glad och redo att snart fortsätta med mitt riktiga liv. Jag har nästan hunnit glömma hur mitt eget hem känns, hur det är att vara oberoende av bil och beroende av kalendrar och klockor. Och jag saknar det. Mitt eget liv. Det liv som jag själv valt.

En av jullovets allra bästa stunder är här och nu. Inte ens när kvällens barnvakt vid halv elva meddelade att Ingrid fortfarande tittade på teletubbies kändes stunden sämre.

En av jullovets allra bästa stunder är här och nu. Inte ens när kvällens barnvakt vid halv elva meddelade att Ingrid fortfarande tittade på teletubbies kändes stunden sämre.

I dag sov jag till tio. Ingrid och Fredrik vaknade halv elva när jag demonstrativt skruvade på mig. Vad händer med vårt dygn?

I dag sov jag till tio. Ingrid och Fredrik vaknade halv elva när jag demonstrativt skruvade på mig. Vad händer med vårt dygn?

I går åt jag:
– havregrynsgröt med äppelmos till morgonmål
– chips till ork
– köttfärslimpa och potatis till lunch
– ett spontant kex till inspiration
– två kanelbullar och fem småbröd till mellanmål
– pepparbiff med fransk potatis till middag
– glass till efterrätt
– glass till film

I går kändes det som om jag inte hade ätit nästan något alls. Det säger något om hur jag ätit under detta långa goda jullov.

För några år sedan såg vi första Narnia-filmen på bio. Och jag tyckte så mycket om. Jag kommer ännu ihåg den huvudsakliga känslan när vi lämnade biosalongen; hur kan någon förklara mitt hopp bättre än jag själv?

Sedan såg vi aldrig tvåan. Och jag vet inte riktigt varför. Ofta när vi hyrt film har vi konstaterat om den att ‘den ska vi förstås se någon gång’, men den gången har inte kommit. Tills nu ikväll. När vi såg tvåan för att snart kunna se trean på bio.

Och plötsligt tror jag mig veta varför vi inte har sett den tidigare. Och plötsligt kommer jag ihåg en annan känsla när vi lämnade biosalongen; det är kallt i Narnia när det alltid är vinter men aldrig jul och det är barbariskt i Narnia när telmarinerna har makt. Och ibland är det svårt att våga hoppas på att Aslan nog kommer tillbaka innan det är för sent. Och ibland är det omöjligt att förstå varför han inte kommer nu genast, varför så mycket ont måste hinna hända innan han gör upp med det. Och ibland känns kriget så hopplöst och framtiden så mörk också om man vet att det brukar sluta lyckligt.

Och ibland skulle det nästan vara skönt att kunna se bara en film i Narnia. Men hur hopplöst och mörkt skulle det inte kännas då?

För några år sedan såg vi första Narnia-filmen på bio. Och jag tyckte så mycket om. Jag kommer ännu ihåg den huvudsakliga känslan när vi lämnade biosalongen; hur kan någon förklara mitt hopp bättre än jag själv?

Sedan såg vi aldrig tvåan. Och jag vet inte riktigt varför. Ofta när vi hyrt film har vi konstaterat om den att ‘den ska vi förstås se någon gång’, men den gången har inte kommit. Tills nu ikväll. När vi såg tvåan för att snart kunna se trean på bio.

Och plötsligt tror jag mig veta varför vi inte har sett den tidigare. Och plötsligt kommer jag ihåg en annan känsla när vi lämnade biosalongen; det är kallt i Narnia när det alltid är vinter men aldrig jul och det är barbariskt i Narnia när telmarinerna har makt. Och ibland är det svårt att våga hoppas på att Aslan nog kommer tillbaka innan det är för sent. Och ibland är det omöjligt att förstå varför han inte kommer nu genast, varför så mycket ont måste hinna hända innan han gör upp med det. Och ibland känns kriget så hopplöst och framtiden så mörk också om man vet att det brukar sluta lyckligt.

Och ibland skulle det nästan vara skönt att kunna se bara en film i Narnia. Men hur hopplöst och mörkt skulle det inte kännas då?