Under min och Ingrids förmiddagstur på stan blev vi fotograferade av två olika turistgrupper. Och fotograferade med en tredje. Då vet man att man bor i en större stad än Jakobstad.

Jag gick där och kände mig stundvis nästan lite glad för att det var sommar, för att det var sol, för att jag åt glass, för att jag fått en jättefin present av min man som visste hur jag längtat efter att få köpa en klänning.

Men mest gick jag omkring med en brutal overklighetskänsla som tyvärr har allt med verkligheten att göra. Ville hålla Ingrid nära, nära mig. Inbillade mig att folk såg mystiska ut. Funderade på hur ett polisförhör går till med en människa som skjutit ihjäl minst 84 unga människor. Kände mig och känner mig fortfarande sårad och skadad av att 32-åringen kallat sig kristen i något sammanhang. Jesus skulle ju aldrig. Ju. Tänkte på hur min allra största skräck alltid har varit att något ska hända när jag är på läger med andras tonåringar, när jag får låna andras barn och hålla dem under mina vingar för en kort tid. Kände mig sårbar och liten inför den ondska som jag vägrar tro att får sista ordet men som onekligen har mycket att säga till om just nu.

Och så fick man vakna till åska och mörker och bli påmind om hur sjuk världen är.  Hur fel allt har blivit. Jag är så fruktansvärt arg.

På facebook finns det redan nu en massa bildbevis från lägret som kom och gick. Trots att lägrets hovfotograf ännu håller oss i spänning. Jag bjuder på en del av materialet.

Varje dag före middagen hade jag en pingvin på huvudet. Benjamin hade en haj.

Också den dag då jag just hade tränat men inte hunnit duscha och byta om var jag tvungen att ha en pingvin. Att ha handduk runt höfterna var väl inte det stilrenaste valet, men mina träningsbyxor var onödigt avslöjande för att visas upp inför sjuttio pers.

Jag myste en hel del med allra finaste Joho.

Ibland bar jag på henne också.

I matsalen lyssnade jag på information och drog upp urringningen medan Ingrid drog ner den.

Ibland tog jag romantiska promenader med min man. Tydligen. Jag kan inte komma ihåg att vi var ensamma alls på hela lägret.

Men kramades gjorde vi. Mest jag. Fredrik ser ju verkligen ut att uppskatta det.

Medan konfirmanderna krigade med blöjor på huvudet myste vi på stranden och tänkte att livet var härligt. ÄR härligt.

Jag övade också på att le med ögonen. Ni vet, så där som Tyra säger att man ska göra.

Någon ska jag lära mig att motstå den reflex som får mig att räcka ut tungan nio av tio gånger när jag ser en kamera.

Och så förlovade jag mig tydligen med en av våra guldvärda hjälpledare. Varför skulle det annars finnas en sådan här bild? Liksom.

Härliga tider. Så roligt det var. Jag undrar hur länge jag kommer att sväva på moln, leva med halva hjärtat kvar på en holme och känna att vardagsliv och verklighet känns jättekonstigt.

När Ingrid pratar med sin docka Emilia blir jag ibland lite orolig. Jag inser ju nämligen att hon låter åtminstone lite grann som hon tycker att jag låter och det känns sådär halvbra när hon suckar och stönar högljutt när Emilia ropar på henne efter läggdags. Dock tar jag inget ansvar alls för att hon ibland säger att hon blir galen när detta händer. Så säger jag aldrig.

Men ibland känns det bara bra att höra henne som dockmamma. Att höra sig själv i henne. Som i går när Ingrid återförenades med sin docka efter elva dagar ifrån henne.

– Äskling-Emilia, vad roligt att se dig! Har du saknat mamma? Joo. Mamma har saknat dig också. Nu är mamma här hos dig. Du är den sötaste i världen, älskade Emilia.

Allt med en lite brusten stämma, så där som en stämma mellan skratt och tårar låter. Så där som en stämma överrumplad av kärlek låter. Så där som en stämma mellan en älskande mor och hennes älskade dotter låter.

Jag vet inte vad du ser. Jag ser bara guld.

Och så är den här igen; årets i särklass tröttaste dag. Släng dig i väggen, nyårsdag! Och alla andra dagar då man borde vara trött. Ingenting slår dagen efter dagen efter skriftskollägrets sista natt.

Den där sista natten blir det högst ett par timmar sömn. Och dagen efter är det hårt arbete hela förmiddagen med att packa grejer och konfirmander och deras grejer på en båt. Krama hejdå och blinka bort tårar medan man febrilt tänker att det här är bara början. Väl hemma häckar man mest på facebook och väntar på foton och accepterar vänförfrågningar och chattar med konfirmander med lägerlängtan. Och pratar om dem med Fredrik och minns hur fantastiska de faktiskt var. Minns du när hon gjorde så? När han sa så? Trött? Antagligen. Men också hög av lycka och tacksamhet och därför går det inte att sova.

Men i dag. Efter en lång natt är det plötsligt väldigt tungt. Jag tror Ingrid får titta rätt mycket på barnfilm så vi får sova ikapp ens lite. Elva dagar hårt arbete hela dagarna och elva nätter halvtaskig och kort sömn tar ut sin rätt just i dag. Utan att fråga om lov och be om ursäkt.

Jag är nog mest tom nu. Varför kan vi inte leva med sjuttio tonåringar? Varför kan vi inte åtminstone få låna dem lite oftare?

Hur många tonåringar ryms egentligen i ett hjärta? Jag trodde jag hade nått någon slags gräns redan för två år sedan, men det hade jag helt klart inte. För nu borde jag ju njuta av tystnaden. Jag borde njuta av att ingen bankar i bord och slår i väggar och skriker omotiverat och kommer försent och kramas istället för att borsta tänderna och… Men jag njuter inte alls. Jag bara saknar.

Och samtidigt som jag är mest tom så är jag faktiskt rikare än jag var för elva dagar sedan. Mycket rikare. För tonåringarna äter ju inte av hjärtat. De berikar det bara.

Och så var man hemma igen. Och allt känns egentligen helt okej. Men jag är nog både rikare och fattigare än vanligt.

Det här lägerlivet kunde gärna få fortsätta i flera veckor. Jag älskar att vara här. Det är ett av de bästa läger jag någonsin varit på. På riktigt. Jag vet att jag har en dramatisk tendens, men också helt utan den skulle jag säga samma sak.

Konfirmanderna är underbara. Varje dag innehåller så många åh- stunder att man tappar räkningen redan före lunch.

Hjälpledarna är fantastiska. Jag får tusen kramar och tusen komplimanger och tusen förtroenden. Tusen meningsfulla möten. Och då tror jag ändå att jag bara får hälften av det som konfirmanderna får.

De andra huvudledarna är bäst. Bara bäst.

Jag tror det här är att vara på rätt plats.

I dag känner jag att samtal om döden med femtonåringar är livsbejakande på något sätt. Att jobba med församlingens ungdomsarbete på fritiden är det bästa fritidsintresse jag kan tänka mig.