Och så är den här igen; årets i särklass tröttaste dag. Släng dig i väggen, nyårsdag! Och alla andra dagar då man borde vara trött. Ingenting slår dagen efter dagen efter skriftskollägrets sista natt.

Den där sista natten blir det högst ett par timmar sömn. Och dagen efter är det hårt arbete hela förmiddagen med att packa grejer och konfirmander och deras grejer på en båt. Krama hejdå och blinka bort tårar medan man febrilt tänker att det här är bara början. Väl hemma häckar man mest på facebook och väntar på foton och accepterar vänförfrågningar och chattar med konfirmander med lägerlängtan. Och pratar om dem med Fredrik och minns hur fantastiska de faktiskt var. Minns du när hon gjorde så? När han sa så? Trött? Antagligen. Men också hög av lycka och tacksamhet och därför går det inte att sova.

Men i dag. Efter en lång natt är det plötsligt väldigt tungt. Jag tror Ingrid får titta rätt mycket på barnfilm så vi får sova ikapp ens lite. Elva dagar hårt arbete hela dagarna och elva nätter halvtaskig och kort sömn tar ut sin rätt just i dag. Utan att fråga om lov och be om ursäkt.

Jag är nog mest tom nu. Varför kan vi inte leva med sjuttio tonåringar? Varför kan vi inte åtminstone få låna dem lite oftare?

Hur många tonåringar ryms egentligen i ett hjärta? Jag trodde jag hade nått någon slags gräns redan för två år sedan, men det hade jag helt klart inte. För nu borde jag ju njuta av tystnaden. Jag borde njuta av att ingen bankar i bord och slår i väggar och skriker omotiverat och kommer försent och kramas istället för att borsta tänderna och… Men jag njuter inte alls. Jag bara saknar.

Och samtidigt som jag är mest tom så är jag faktiskt rikare än jag var för elva dagar sedan. Mycket rikare. För tonåringarna äter ju inte av hjärtat. De berikar det bara.

Och så var man hemma igen. Och allt känns egentligen helt okej. Men jag är nog både rikare och fattigare än vanligt.

Det här lägerlivet kunde gärna få fortsätta i flera veckor. Jag älskar att vara här. Det är ett av de bästa läger jag någonsin varit på. På riktigt. Jag vet att jag har en dramatisk tendens, men också helt utan den skulle jag säga samma sak.

Konfirmanderna är underbara. Varje dag innehåller så många åh- stunder att man tappar räkningen redan före lunch.

Hjälpledarna är fantastiska. Jag får tusen kramar och tusen komplimanger och tusen förtroenden. Tusen meningsfulla möten. Och då tror jag ändå att jag bara får hälften av det som konfirmanderna får.

De andra huvudledarna är bäst. Bara bäst.

Jag tror det här är att vara på rätt plats.

I dag känner jag att samtal om döden med femtonåringar är livsbejakande på något sätt. Att jobba med församlingens ungdomsarbete på fritiden är det bästa fritidsintresse jag kan tänka mig.

Inte vet jag varför jag packade med mig fyra böcker till lägret. Så här femte dagen har jag hittills läst trettio sidor ur den första.

Säg hej till ett födelsedagsbarn som tacksamt tar emot gratulationer. Också den här åldern kommer bara en gång.

Temat för morgondagens skriftskollektion känns onekligen ganska stort. Jag känner mig onekligen ganska liten. Och har därför lite svårt med lektionsplaneringen.

Lägerliv är tidernas bästa ursäkt för sunk. När man måste vidröra mark för att komma till en vattenkran får det konsekvenser. Redan att få tänderna borstade är en kamp och jag skulle således aldrig använda smink under dylika omständigheter. Det fina är ju att sunken är gemensam för alla. Några tappra konfirmander brukar försöka i början av lägret, men de ger nog sig.

Det fanns en tid när nattvaktande kändes som en spännande och rolig lägeruppgift. Det var nog på den tiden då konfirmanderna var vildare och mera flyktbenägna. Och då jag inte hade ett barn att nattvakta sedan resten av natten. Det mest spännande hittills under mitt pass; att något djur prasslar obehagligt under trappan där jag sitter och kyttar.