Att vara lillasyster är många olika saker. En av de bästa är att ha många större, trygga händer att hålla i.

För alltid vill jag minnas vilka Arvids kompisar var för Hilde när hon var ungefär så stor som hon är nu.

Klockan är nästan tio på kvällen. Det är onsdag och den här veckan har å ena sidan pågått i sju år och å andra sidan pågått bara tre minuter. Men här sitter jag nu och tänker på att jag får träffa alla mina tre grupper med studerande imorgon och att det känns rätt fantastiskt.

Jag tror faktiskt inte att det fanns en bättre plats för mig just nu än den plats som blev min just nu.

Det känns också rätt fantastiskt.

Hon har inte ens fyllt sex ännu, men i torsdags gick hon ensam till och från barnkörens övning. Visserligen övar kören i församlingshemmet på typ samma gård som vi bor, men ändå. Hon ville inte bli förd och hämtad. Hon ville gå själv och hon gjorde det. Stolt och frimodigt och med den rakaste rygg jag sett.

– Jamen, då går jag väl då, sa hon världsvant. Kramade oss hejdå och så gick hon.

Och kvar stod vi och förstod inte riktigt när vår lilla blev så stor.

Hon är och vill vara mycket mera självständig än hennes syskon var i samma ålder. Jag tycker det är fint och jag tycker det är svårt. I någon mån är det väl alltid svårt när våra små vill prova sina egna vingar, men det är kanske ännu svårare när den flygsugna fågelungen inte ser så bra. Också den väldigt korta vägen till församlingshemmet är det ju för allt i världen bra att kunna se ordentligt.

Men. Ingen fågel som vill prova sina vingar ska tvingas vara kvar i sitt bo. Så vi lät henne gå själv till kören och tittade efter henne genom fönstret när hon gick. Hon tittade inte efter oss, hon vände sig inte om.

Hon flög.

Vem jag saknade mest när jag var borta?

Lätt.

Fredrik. Jag saknar alltid Fredrik mest. Han är min allra mesta och viktigaste människa. Jag har nåden att få känna mig hemma på många platser, med många människor. Men hemmahemma – det är jag där han är.

Jag tror nog att jag skulle klara mg utan honom om jag absolut måste. Men jag vill helst inte ta reda på.

Hälsningar från Stockholm och några små ögonblicksbilder från gårdagens Tjejmil och helgens resa.

1. Vi bodde i mammas kompis lägenhet – tack, Kjell! Vi bodde orimligt nära startlinjen. Vi liksom såg startlinjen när vi tittade ut genom fönstret. Så en dryg timme före start låg jag och systern i sängen och vilade oss i form.

– Nu är jag nog för nervös för att kunna koncentrera mig på min bok, sa hon.

Jag läste två kapitel ur Åren av Kjell och Mårten Westö och tog sedan en liten powernap. Vaknade fyrtiofem minuter före start. Och tänkte att just det här – att jag kunde somna i det här läget – är orsaken till att jag troligtvis inte kommer att klara mitt mål. Jag tänder liksom inte till när det gäller. Alls.

2. Jag älskar att springa. Inte varje gång, men på något sätt varje gång. Aldrig är jag lika nådig mot min stackars kropp som när jag springer eller tränar crossfit. I just den stunden är det så lite fulhet och skavanker och brist. Det är styrka och funktion och välmående. Och när jag springer med tusentals andra är det allt det gånger tusen.

3. Allt stämde inte igår. Jag hade sovit dåligt på natten. Alla barn var krassliga och hemma i fredags och jag var kanske inte helt hundra. Men vädret var helt perfekt och jag märkte redan under första kilometern att det gick ganska bra och lätt att springa. Så jag tänkte att jag försöker hålla ett helt okej tempo så länge det känns så. Sedan efter fem kilometer kollade jag mellantiden efter varje kilometer och räknade ut hur långsamt jag skulle få springa resten av loppet och ändå klara det på under en timme. Och när jag sedan hade bara en kilometer kvar insåg jag att jag kunde ta tio minuter på mig och ändå klara tidsmålet. Men att jag ju kunde försöka hålla samma fart istället. Om det gick. Och den sista kilometern sprang jag på under fem minuter.

4. Bailando är aldrig fel låt att få i öronen när kroppen börjar kännas trött. Överlag levererade min spellista med hits från 90-talet. Varje ny låt fick mig att jubla inombords och gav ny studs i stegen.

5. Mest av allt. Tänk att vi fick göra det här tillsammans. Igen en gång. Jag och min ursprungsfamilj. Att vi får den här gåvan av våra föräldrar är den finaste gåvan. Den här resan gör så gott på så många plan. Tack, mamma och pappa! Nästa år i Stockholm! Vi är redan anmälda.

Jag skulle säkert kunna paketera in det här i något hyfsat djupt och poetiskt, men här kommer det bara rakt upp och ner. Jag sprang Tjejmilen idag. På 54:46. Jag behöver knappast säga att det är nytt personligt livsrekord.

Vilken känsla. Är det så här det känns att ha mål som man inte redan på förhand vet att man kommer att nå och sedan nå dem? Till och med överträffa dem?

Kanske något jag kunde börja med.

Jag tackar inte nej till hurrarop och gratulationer.

För nästan tjugo år sedan åkte jag tåg mellan Åbo och Bennäs ungefär en gång i månaden. Först åkte jag i en riktning för att hälsa på Fredrik och senare i den andra riktningen för att hälsa på min barndomsfamilj.

För nästan tjugo år sedan var tågresor en annan sak än de är idag. Jag säger inte att de var bättre – vet inte ens om de var det. Men de var en annan sak.

Man kunde liksom göra tre saker. Sova. Läsa. Prata.

Jag valde nästan aldrig det första. Nästan alltid det andra. Och väldigt ofta det tredje. Jag lärde känna nya människor på tåg. Människor från en helt annan plats på jorden och människor från en helt annan plats i livet. Men de där fyra timmarna på tåg kunde vi föra långa och djupa samtal.

De senaste tre åren har jag åkt massor med tåg. Trots pandemitider har jag åkt massor med tåg. En enda gång blev det ett sådant där samtal som det så ofta blev förr.

En enda gång.

Jag säger inte att tågresor idag är sämre. Men nog är de väl tråkigare. Mer förutsägbara. Mer bara ytterligare en plats där vi vistas i våra egna världar med våra egna skärmar och hörlurar. Lite mindre närvarande och nåbara för varandra.

Och nog är de mindre vilsamma. Det var svårt att jobba på tåg för tjugo år sedan. Och även om jag förstås ser nyttan i att kunna delta i digitala möten under tågresan så ser jag också nyttan i att det fanns platser och stunder vikta för någon slags vila och något slags varande.

Idag har jag rest. Många timmar. Inte en enda främling har blivit en vän. Men jag har läst ut en bok och en halv ny och det finns stor nytta och ännu större glädje också i det.

Livet med tre riktigt hårda Liverpool-fans har onekligen sina sidor.

Jag hade somnat i hyfsat vettig tid igår på kvällen men väcktes strax före midnatt av att Fredrik och Ingrid tokvrålade av glädje när Liverpool gjorde det avgörande målet i absolut sista tänkbara spelminut.

Och sedan vaknade jag i arla morgonstund klockan halv sex av att Arvid (som inte får se sena kvällsmatcher före skoldag) steg upp för att se samma match.

Jag vet inte om det är rimligt att nattsömnen naggas i kanterna av en fotbollsmatch, men det är som det är. Och jag väljer de här tre alla dagar, vad som än må komma på köpet.

På lördag ska jag springa årets tjejmil. Älskar att det är min ursprungsfamiljs tradition. En av våra bästa. Att mamma och vi systrar samlas i Stockholm och springer en mil tillsammans är guld. Vi har gjort det alla år minus två coronaår sedan någon gång före Arvid ens fanns. Så bra grej.

Inför loppet har jag följt ett träningsprogram (nästan) de senaste tio veckorna. Enligt det ska jag klara loppet på 60 minuter. I måndags sprang jag mitt sista intervallpass och ikväll skulle jag springa träningsprogrammets allra sista pass inför loppet, 4 km i tävlingsfarten 6 min/km.

Och jag sprang. Som jag sprang.

4 km i 5:11 min/km. Jag vet mycket väl att den farten skulle få vissa människor att förgås av skam (jag har trots allt en kompis som klarar FM-gränsen i maraton) men för mig är det här sjukt bra. Överjordiskt bra.

Och nu är jag nöjd. För mig är det alltid resan som är målet och resan har varit så bra att jag lätt kunde springa ikväll i det här tempot. Jag var inte ens trött. Absolut inte slut. Bara lycklig.

Så nu känner jag att det får det gå som det går på lördag. Kanske jag springer på 60 minuter, kanske på 68. Allt utöver det här är bara bonus. Jag är nöjd. Redan innan jag ens kommit till startlinjen är jag nöjd.

Och det är väl därför jag aldrig kommer att bli riktigt riktigt bra på något. Men det är väl därför jag ofta är riktigt riktigt lycklig.

Man sätter sig inte på Hilde. Så säger vi ibland, vi som känner henne allra bäst. I all sin litenhet har hon en otrolig integritet.

Den som gör misstaget att försöka kan få svar i form av konst. Så gick det för Ingrid och hennes kompisar när de försökte stänga ut Hilde ur gemenskapen. Hon blev arg, ritade och slängde in sitt alster i Ingrids rum.

Och sedan fick hon ju vara med. Hur skulle de ha kunnat något annat?

Ser ni hur otroligt glada och tillsammans de fyra stora är? Ser ni förtvivlan och ensamheten i den lilla bakom dörren?

Hon hittar alltid sina vägar, vår minsting.