Och Ingrid sov som en prins i natt på en liten madrass i sitt rum. Med farfar på en större madrass bredvid och med farmor i sängen på andra sidan.

Och när jag promenerade hem från jobbet idag mötte jag Ingrid på en trehjuling tillsammans med farmor ett par hundra meter från vårt hem. De var på promenad.

Och den bilden var så vacker: min lilla dotter tillsammans med sin farmor. Bara mitt i allt sådär en torsdagseftermiddag.

Och jag tänkte: är det så här att leva nära sina nära och kära?

Och jag kände en lockelse.

Ibland tänker jag på att vi kanske någon gång ska sälja vår lägenhet och en dålig dag kan jag sedan lägga en timme eller en eftermiddag på att fundera på hur tungt och jobbigt och besvärligt det blir sedan när den dagen kommer. Sådana stunder funderar jag på om köpbeslutet för ett och ett halvt år sedan efter moget övervägande ändå var förhastat. Väldigt lite tänkte jag just då på den försäljningsperiod som finns där någonstans i den dunkla framtiden.

Är höjden av lathet att absolut inte orka gå ner till källaren och rota fram påskpyntet? Till mitt försvar kan jag säga att jag kanske (eller rentav antagligen) hade gjort det om jag visste exakt var i det där källarförrådet påskpyntet finns, men nu är läget inte riktigt (eller ens nästan) det. Så här sitter jag nu, på påskdagskvällen, och funderar på om det fortfarande är värt att pynta. Ännu idag kan jag göra det och hävda att det är kyrkoårsmässigt korrekt att pynta först idag. Hur jag ska motivera pyntet mera imorgon vet jag faktiskt inte. Om du vet får du gärna hosta till och meddela.

Få levande växer har haft en chans hemma hos oss genom åren. Så varför försökte jag ens med påskgräs?

– Mamma, får jag se lite konstig ut på bilden?
– Okej.

Stundvis tänker jag att min dotter brås på sin mor. Som när hennes känsliga själ inte riktigt klarar av att Madicken lånar sin mammas morgonrock inför Moses i vassen-leken. Utan lov. Ingrid är ju själv typen som ber om lov. Mer än lovligt ofta. Till exempel frågar hon oftast om hon får börja äta nu när hon får maten serverad framför sig.

Mer än lovligt.

Nu har jag varit pigg och vaken i en timme och vi skriver 05.48. Min irritation vet nästan inga gränser. Jag försöker tänka positivt och minnas den tunga långa period i mitt liv då Ingrid sov så fruktansvärt dåligt att jag ständigt var så på minus med sömn att det hade varit omöjligt att ligga vaken en timme i onödan. Jag försöker alltså. Men det går ganska dåligt.

Och jag försöker att inte tänka på hur mycket jag hade hunnit jobba under den här stunden om jag hade börjat på redan då tanken slog mig första gången.

Jag har just tillbringat en och en halv timme på skype med en av mina bästisar. Och det kändes nästan som att ha henne hos mig i mitt vardagsrum trots att hon egentligen fanns 450 kilometer härifrån. Fantastiskt.

Hon kommer inte att läsa det här eftersom hon fastar från internet. Trots det eller just därför vill jag säga att hon är helt underbar. Att få prata med henne var helt underbart. Att få ha henne i mitt liv är… ja, helt underbart det också.

Ibland påminns jag om känslor och tankemönster från en svunnen tonårstid. Kommer ni ihåg hur det absolut värsta man kunde tänka sig var att gå miste om något? Att sitta hemma den där discokvällen när allt hände? Att vara febersjuk och hemma den där skoldagen när årets mest rafflande skvaller började ringla genom korridorerna? Att bara gå på wc under rasten kunde kännas besvärligt när det var som värst, för tänk om det var just precis under de minuterna som det där vardagliga samtalet blev extraordinärt?

Eller tänk om det var just precis under de minuterna som vännerna märkte att man var borta, utnyttjade läget och pratade lite skit om en. Så där som man själv var med och gjorde ganska ofta när någon annan gick miste om några dyrbara minuter.

Vad skönt livet ändå har blivit. Ibland när jag en fredags- eller lördagskväll ser en människa som är ute och springer blir jag starkt påmind om att det fanns en tid när jag tänkte en springtur en helgkväll var detsamma som att ha gett upp hela sitt liv.

Amanda 15 år. Ständigt livrädd för att gå miste om och bli utanför.

Ett av dagens glädjeämnen: morgonte i den alldeles nya muggen.