Ingrid hade en svacka på dagis häromdagen. En sådan där svacka som fick mitt modershjärta att om inte brista så åtminstone spricka lite. Och som den lilla varelsen kunde lägga ord på sin sorg.

– Hela min kropp ville bara åka hem, sa hon.

Och visst vet jag precis hur det känns. Åh, min känsliga lilla dotter.Ibland är jag rädd att hon kommer att gå genom livet som jag; med hjärtat någonstans utanför kroppen. Ständigt sårbar.

Måste komma med en kort lägesuppdatering. Om jag ser annorlunda ut idag än igår så beror det nog på något annat än Ingrids plötsliga mognad. Fredrik har nämligen stannat kvar hemma hos dagiskompisen. Och det var säkert bra det också.

I denna stund händer något stort. Ingrid ska för första gången någonsin i sitt liv besöka en dagiskompis efter dagis. Utan förälder med. Jag tror jag ser annorlunda ut än igår. Så stort är det här.

Bara för att visa att bilder nog ibland bor också här ger jag er några påskiga på en äggmålande Ingrid i vårt påskparadis.

Älska hur luggen lockar sig kring ögat.

Och så kom en onsdag som inte blev riktigt som jag hade tänkt mig men helt okej i alla fall. Och den slutade ju bra. Att med vardagsrummet halvfullt med människor få dela lite liv gör alltid gott. Då de där människorna i sofforna dessutom är störtsköna blir det ganska bra.

I slutet av min och Peppes lunchdejt igår kom vi in på myten om den lyckliga horan, en myt som diskuteras på hennes blogg nu som då. Till exempel nu.

Ett argument mot att ta ställning mot prostitution är ofta att människor måste ha rätt att göra vad de själva vill med sina egna kroppar så länge ingen annan tar skada. Och i dagens samhälle som upphöjer individens frihet och rättigheter är det ett tungt argument.

Men. Tänk om vi tar skada. Tänk om du och jag och vi alla faktiskt tar skada av att leva i en värld där åtminstone en del människor anser det vara försvarbart att sälja och köpa kroppar. Tänk om det påverkar vår syn på sex på ett sätt som visst skadar oss även om vi inte inser det själva.

När jag hör en tonårsflicka säga att prostitution är ett fantastiskt jobb eftersom arbetstiderna är flexibla, timlönen god och arbetsuppgifterna bara roliga är jag beredd att tro att vi tar skada. Även om hon säger det med glimten i ögat.

Och när jag läser statistik som påvisar hur vanligt det är att tonåringar utför sexuella tjänster mot betalning tänker jag samma sak.

Vi tar alla skada. Så just det argumentet håller inte.

Idag på bussen såg jag en ung man sitta på dedär sätena som inte är konstruerade för finländare (de mittemot några andra som möjliggör eller till och med tvingar till ögonkontakt främlingar emellan). Mittemot satt ett äldre par. Mannen och paret talar inte med varandra.

Tills mannen ska stiga av. Då ler han mot det äldre paret och säger:
– Hyvää päivänjatkoa!

Och jag kände att han nog har något som de flesta av oss saknar eller verkar sakna eller låtsas sakna.

Hur vet man att man gör en riktigt god vän en tjänst? Jo, när personen säger:

– Alltså tack så jättemycket. Du vet inte hur glad och tacksam jag är!

Och man själv inte säger något artigt om att det var så lite och det gör jag så gärna utan istället säger:

– Jo, jag vet.

 

Sommarens gladaste dag tog jag den här bilden med tanke på er.

Den skulle en tid senare bli ett blogginlägg om min gladaste nyhet.

Så blev det inte. En tid senare blev istället missfallet ett faktum och mitt planerade inlägg nådde aldrig dataskärmen. Och jag tog fallet mycket hårdare än jag hade tänkt mig. Jag trodde jag skulle vara rationell och inse att det lilla livet antagligen inte hade haft en chans. Dessutom hade jag ju redan ett barn. Men nej. Rationaliteten fick ge vika för en sorg och som fick mig att gråta nästan alla resterande sommardagar. Och stora delar av höstens dagar.

Men visst slutade jag gråta någon gång då när luften blev kylig och träden kala. Man gör ju det. Tårarna tar kanske slut. Men aldrig har jag kunnat tänka att det var bäst att det blev som det blev. Vi borde ha haft en liten till i vår familj nu. Och så måste det väl också få kännas?

Och Ingrid sov som en prins i natt på en liten madrass i sitt rum. Med farfar på en större madrass bredvid och med farmor i sängen på andra sidan.

Och när jag promenerade hem från jobbet idag mötte jag Ingrid på en trehjuling tillsammans med farmor ett par hundra meter från vårt hem. De var på promenad.

Och den bilden var så vacker: min lilla dotter tillsammans med sin farmor. Bara mitt i allt sådär en torsdagseftermiddag.

Och jag tänkte: är det så här att leva nära sina nära och kära?

Och jag kände en lockelse.