Vissa dagar tror jag att vi har landat i allt det nya. Att det flyter på. Att det går bra. Jag tror att vardagen fungerar igen. Andra dagar tänker jag att vi ju inte har kommit någonstans. Att vad som helst kan hända när som helst och att all ovisshet suger. Att jag visserligen har slutat gråta för länge sedan men att jag är mer lättretlig än jag någonsin tidigare varit. Än jag någonsin ville vara.

Och det är bara jag. Jag ids inte gå in på de andras nyväckta tillkortakommanden.

Hilde väger bara några enstaka kilogram. Hon ryms i en ryggsäck (nej, jag har inte testat). Hon är så vansinnigt liten på jorden. Borde ju knappt märkas, kan man tycka. Men oj, så hon märks. Hon är störst av allt i sin litenhet. Hennes storhet anas i att alla våra bollar kastades upp i luften när hon kom. Och vi får nog acceptera att de bollarna inte landat ännu.

Dagarna går upp och ner. Ibland på en och samma dag. I dag på morgonen gick det så mycket ner att vi befann oss under mark redan före åtta på morgonen. Just nu går det så uppåt att vi kan känna solen med våra fingertoppar om vi bara sträcker upp våra armar. 

Men det kan mycket väl hända att det har svängt igen när du läser det här.

Och hela tiden; vare sig vi kryper fram i underjorden eller chillar bland molnen så vinner tacksamheten över allt. Vi fick ytterligare ett älskat barn. 

Då spelar det egentligen ingen roll att bollarna rullar.

En gång var hon ännu mindre än nu. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Det går bättre nu. Vi nöter inte ut ordet förlåt på samma sätt som tidigare. Våra försoningsstunder kommer med längre mellanrum. Konflikterna är mindre, de blåser förbi snabbare och de gör inte lika fula skrubbsår på knäna. 

Det är så väldigt mycket skönare nu.

Han märker det själv också, min lilla man med de stora känslorna. 

– Mamma, när jag gråter för mycket blir jag yr. Och nu har jag inte blivit yr på jättelänge, förklarade han superallvarligt vid läggdags ikväll när hans armar, de mysigaste jag vet, vilade kring min hals och hans blick, den innerligaste jag vet, vilade i min.

En människa som kan blir yr av tårar kommer säkert alltid att ha upp-och-ner-perioder. Jag inbillar mig på inget sätt att alla dagar framöver kommer att vara friktionsfria. Men en som blir yr av tårar behöver få paus från yrseln ibland. Och vi i den omedelbara närheten tar också gärna emot sådana här viloperioder mellan yrselvarven. 

Han är inre gammal, men jag har tappat räkningen på alla de gånger då hans förmåga att klä sina känslor i ord har förundrat mig. 

För oss som kan gråta så mycket att vi blir yra kan räddningen mycket väl ligga i att vi också kan förklara känslorna bakom.

Går det att börja på nytt efter tjugo års paus? Går det att återuppta något efter så lång tid? Trots att man inte riktigt behärskade detta något då för tjugo år sedan?

Jag hoppades det, en hoppfull junidag i slutet av juni då allt känns möjligt. Så jag beställde garn och började sticka. Min allra första kofta. 

Bildbevis. Jag stickar i mitt sommarhus:

Det gick inte bra. Jag blev klar med koftan, men den tål inte dagsljus. Och verkligen inte knäppning, vilket är en dålig egenskap hos en kofta. När den är knäppt framgår det exakt hur sned och märklig koftan är. Jag trodde ju man kunde öka maskor lite var och hur som helst (det kan man alltså inte). Men jag blev klar. 

Det gick snabbt att sticka på sommaren då omständigheterna var goda. Vilket betyder att jag hade mycket tid och min syster hos mig. Så redan i slutet av juli började jag sticka på nästa projekt: en pippitröja till mig själv. 

Det gick inte bra. Om den första koftan blev sned finns det inget ord i svenska språket som kan ge min pippitröja rättvisa. Bakstycket är dubbelt bredare än framstycket. Ärmarna dubbelt bredare än ärmhålen. Och det är bara några av problemen. Ni hör ju själva. 

Men jag älskade att sticka, min brist på fallenhet till trots. I mitten av oktober började jag med mitt tredje projekt. Ingrid ville att jag skulle sticka något åt henne, jag sa att jag måste kunna sticka något som går att använda innan jag kan sticka åt andra. Så jag stickade en tröja åt mig själv. Igen. I världens skönaste garn. 

Det gick inte bra. Inte om man med bra menar rätt. Eller i närheten av mönstret. Jag visste inte att det fanns olika sätt att sticka räta maskor på och min tröja påminner inte alls om den på bilden. Men framsteg var gjorda. Jag hade rätt antal maskor, till exempel. Och kompatibla fram- och backstycken. Seger.

När Hilde var några dagar ung beställde jag ett nytt mönster och nytt garn. Linda hävdade att det var en lättstickad tröja. Första december häntade jag mitt garn på posten. När jag inte ammade och grät i december så stickade jag. Ibland både stickade och grät jag, men jag har inte klurat ut hur man ammar och stickar samtidigt.

Bildbevis. Jag stickar på julafton hos mamma och pappa:

När det nya året var någon enstaka dag nytt stickade jag den avslutande resåren. Och i går fäste jag trådar. 

Det gick bra! Jag har stickat en tröja! Min fjärde, men min första som kan vistas i möblerade rum. Titta!

Jag gjorde det! Hurra!

Kan jag så kan alla. Sagt helt utan falsk ödmjukhet. Fråga min högstadielärare i textilslöjd.

I morgon hoppas jag att posten förser mig med nästa garnleverans. Jag har varit utan stickprojekt i över en vecka. Aldrig mer.

De har fått sitt första barn. Han är underbar.  Och den enda bebis jag vet som har långt, blont hår. Det finns ju skalliga bebisar och bebisar med mörkt hårsvall, men långhåriga ljushuvuden är sällsynta. Han är alltså väldigt särskild mitt i sin underbarhet.

Den nyblivna familjens liv ser så skönt ut. Den lilla är en kvällsmänniska och håller sina föräldrar vakna till klockslag jag sällan upplever. Men å andra sidan låter han dem sova till klockslag jag aldrig upplever sovande.

Jag minns det där. Jag minns när bebisen var en och vi kunde bygga upp livet kring henne. Hur vi också välkomnade sena kvällar, såg filmer och sov tills hon vaknade. Matade lite och sov vidare. Jag tittar på Hilde och tänker att jag skulle älska det där. Att få ge henne och mig själv det. Men Hilde kom så väldigt mycket in i en värld som redan snurrar, in i ramar som redan är byggda. Om hon inte vaknat av sig själv kring sju väcker jag henne senast kvart över. I den här världen och i de här ramarna börjar dagen klockan sju.

Att ha tre barn är så 100 %.

I går satt jag och åt kvällsmat med Ingrid och Arvid. Hilde sov sista dagsvilan. Och medan Arvid tuggade i sig corn flakes och Ingrid något nästan lika näringsfattigt och vi talade om dagen som varit och dagar som ska komma så slog det mig plötsligt; för bara några månader sedan tyckte jag ju att de här två barnen var 100 %. Nu klarar jag dem med vänsterhandens ringfinger om jag måste. Och jag slogs igen; fram till den dag då Arvid föddes tyckte jag att Ingrid var 100 %.

Det är väl helt enkelt så att barn alltid är 100 %. Vare sig de är ett, två, tre, fem eller åtta. Förälder kan man bara vara på heltid. Barn kommer inte med erbjudande om deltidsarrangemang.

Faktum är att jag nu, som trebarnsförälder, skulle stornjuta av att vissa dagar ha ”bara” en bebis. Men ett minst lika stort faktum är att mitt livs mest krävande 100 % var de som inföll när Ingrid var liten. Ingen gång har föräldraskapet känts lika tungt och svårt. Trots att det fanns ”bara” en att bygga livet kring då så var just det livsbygget det tyngsta hittills.

På pappret är livet kanske lättare med en bebis än det är med en bebis och en fyraåring och en åttaåring. Men livet är inte på pappret. Livet är som det är.

Mina 100 %. Mina älskade 100 %.

Han handlar inte mycket. Ett broilerlår, en fil, en mjölkliter. Och en film. Jag tänker mig att han nog bor ensam, det är så sällan vi med större hushåll köper bara en mjölkliter i början av veckan.

När han har betalat åker han nog hem till ett tyst hem. Han äter sin fil och sedan sätter han sig i soffan, ensam, och ser filmen. Fast det är sent och måndag och filmen är lång. För han vet att ingen kommer att väcka honom i natt. När han väl somnar får han sova ostört och den som vet sådant har råd att tänja på gränserna.

När jag har betalat åker jag hem till ett hem som nästan aldrig är tyst. Tre av tre barn kommer att vara vakna och på gång. Fil och film i tystnad är det sista som väntar mig.

Och där jag står i kassakön bakom mannen kan jag inte hjälpa att jag blir lite avundsjuk. Jag vill också ha tystnad och lugn och ro och film och ostörda nätter. Lite gammal hederlig förutsägbarhet.

Jag är så trött i den där stunden. Har just fått dåliga nyheter hos tandläkaren. Och jag har fått betydligt sämre och sorgligare nyheter av en god vän. Det sista jag orkar med i kväll är livsviktiga samtal vid sängkanter och amningsmaraton. Jag vill bara vara ifred. Och det hem som är mitt erbjuder mycket, men ifred står typ aldrig någonsin på menyn. Fast jag just nu önskar så innerligt.

Jag hinner inte ens tänka tanken innan jag inser att min önskan egentligen inte är sann. Jag längtar efter tystnad för att den tack och lov så sällan blir mig given. Jag har fått det liv jag ville ha och just nu ingår väldigt lite tystnad i det livet. En icke-tystnad som är i allra högsta grad självvald och önskad. Jag vill ju ha tystnaden som ett undantag, som en sällsynt gäst och en lyxvara.

Mannen framför mig kanske hade samma dröm som jag en gång. Kanske han också ville ha ett liv med väldigt lite tystnad. Kanske ett sådant liv hade varit det självvalda och önskade också för honom.

Jag vill inte byta. Aldrig någonsin vill jag det.

Men jag behöver det där undantaget, den där sällsynta gästen, den där lyxvaran. Ibland. Och just nu är undantaget så extremt undantaget att det är typ aldrig. Den sällsynta gästen verkar ha glömt var jag bor och jag har tydligen inte råd med lyxvaran.

Det är väl med andra ord som det ska vara när den minsta fortfarande är väldigt liten och de två andra fortfarande kräver en hel del. Det är tusen kramar om dagen, nästan lika många pussar och en hel del famntid däremellan. Det är memory och Alfons Åberg-spelet och det är samtal om död och liv och shopkins och det är legobygge och det är gemensamma läsestunder och det är ett ändlöst medlande i syskonkonflikter som saknar vinnare varje gång.

Det är mycket nu. Men tyst är det inte.

Bild: Kavilo photography.

Det sägs att de är lika varandra, min Arv och min Hild. Och jo, nog är de ju det. De här bilderna berättar det så väl. Lika varandra.

Lika fina och lika älskade. Även om den ena ibland ger uttryck för att han känner sig mindre älskad än den andra.

Samma denna ena har för övrigt under jullovet hittat tillbaka till den harmoni som vi skymtade i höstas men som försvann nrär vi blev fem. Hittat tillbaka med råge. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att han nu är mer harmonisk än någonsin sedam han fyllde tre. 

Han är så fin. Han är så älskad.

Hipp hurra för världens bästa Hilde som fyller sex veckor i dag! Bemärkelsedagen till ära får ni en dagsfärsk bild på flickan som numera kan le.

Jag kan inte förstå att det har gått bara sex veckor. Det känns ju som om hon alltid har funnits. Och de här sex veckorna har i ärlighetens namn gått rätt långsamt. Vissa enskilda dagar har känts som månader.

Samtidigt som veckorna har varit långa så inser jag på ett helt annat sätt än med Ingrid och Arvid att tiden då hon är liten kommer att gå snabbt. Kanske rentav för snabbt. 

Varje skede har ju sin charm och sina utmaningar. Alla glas med småbarn är både halvfulla och halvtomma. Samtidigt. Så jag längtar ingenstans. Har inte bråttom. 

Aldrig mer är hon lika liten som i dag. Aldrig mer får vi den här dagen igen. Jag trodde sådana präktigheter var nonsens. Jag trodde mig veta att det var så. 

Nu vet jag bättre.

Mycket av det som var lätt tidigare är svårt nu. 

Mycket av det som gick snabbt tidigare tar länge nu. 

Mycket av det som var enkelt tidigare är komplicerat nu. 

Hilde, absolut ingenting blev lättare när du kom till oss. 

Men Hilde, precis allting blev bättre när du kom till oss. 

Du är med andra ord precis som alla andra barn som kommit till världen. Ni vänder upp och ner på hela världar men ni skapar också nya världar och ni helar existerande. 

Du vänder i sanning upp och ner på min värld. Jag minns inte när jag senast gjorde något spontant. Jag vet inte ens om jag vet hur man gör längre. Inte heller kommer jag ihåg om jag kommit i tid någonstans någon gång sedan du föddes. Så jo, det mesta är upp och ner. Min värld är inte längre som den var.

Du gjorde min värld ny. Och du gjorde den bättre.

Foto: Matilda Audas Björkholm

– Vad tror du vi har glömt? frågar min livskamrat när vi kör ut till riksåttan längs den väg som i folkmun kallas Måkaveji. 

– Nå, med tanke på att vi har med oss alla saker i hela världen har vi nog inte glömt någonting, svarar jag. 

Sju timmar senare tömmer vi bagageutrymmet och konstaterar att det finns dagar då bilen gör vad den borde och dagar då bilen gör mer än den borde. Den här dagen var en sådan där senare dag. För vi packade faktiskt inte bilen full. Vi packade den överfull. 

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på packningen då den väl landat i vår trappuppgång. Inget filter i världen kan rädda den här bilden.

Och då lämnade vi några saker i bilen, typ vagnshjulen.

Och då tyckte jag att vi kunde ha tagit tåg. ”För inte behöver man ju så mycket grejer över julen” sa jag i något skede.

Ha.

Vad vi har glömt? Ingenting viktigt. Tror vi. 

Men vi har lämnat bakom oss. Vi har lämnat människor som vi kommer att sakna ännu mer än vanligt några dagar framöver. Saknaden är alltid stor, men den är störst de där dagarna innan mötet och de där dagarna efteråt.

Att ha många saker (i bagaget) är inget. Att ha många hem och många människor att älska- det är allt.

Den här bilden har i skrivande stund 241 likes och 29 kommentarer på facebook. Den föreställer två av mina favoritkvinnor, min mamma och min dotter, och har funnits på mammas FB-vägg i fyra timmar. Om man vill att en bild ska få många likes ska man tagga min mamma. 

Men det var inte det jag skulle säga. Det jag skulle säga var att den här kvällen innehöll ännu ett avsked. För åttonde året i rad kramade jag mina föräldrar hejdå efter ett österbottniskt jullov. På ett sätt har jag vant mig, hela mitt väsen ifrågasätter inte längre vårt livsval varje gång en vistelse här tar slut. På ett annat sätt är jag inte det minsta van, det känns inte naturligt att leva så långt från den enda människa som alltid funnits i mitt liv. 

Hemma i Helsingfors händer det ibland att jag ser en mormor eller farmor med ett barnbarn i vagn eller på pulka. Och mitt huvud skriver en berättelse om en småbarnsfamilj med mor- och farföräldrar i grannstadsdelen. Det är nästan omöjligt att inte idyllisera. Och avundas. 

Å andra sidan finns det något mysigt med att komma till sitt barndomshem med egen familj och halva heimani. Vi ha fått ännu ett jullov med kvalitetstid, med sena myskvällar och många, långa samtal. Jag har läst så otroligt lite. Skrivit så otroligt lite. Promenerat så otroligt lite. Stickat så otroligt lite. 

Men jag har umgåtts. Massor. Badat i de människor som jag saknar årets flesta dagar. Och jag har haft det så otrolig bra. 

Det känns – nej, det ÄR – oerhört värdefullt att få ha en ursprungsfamilj och en svärfamilj att ha det otroligt bra med. Lyckliga vi.

Nu 247 likes. And counting.