Själv är jag för tjock fast jag inte är tjock. Jag har gula tänder. Dessutom går de sönder bara man tittar på dem. Mina vader är stocktjocka (tack för det ordet, du tjejtidning från tidigt 2000-tal). Min näsa är inte någon efter-operations-näsa. Jag är definitivt inte modellmaterial. 

Ändå är jag ganska fin. 

Hon är skrovlig och röd och torr och sårig. Hon flagnar. Dessutom har hon rivit sig blodig på huvud, lår och mage. Bara i dag. Nästa gång någon beskriver mjuk hud med en bebisrelaterad liknelse så får jag fel i huvu. Hon är nog inte mycket till modellmaterial hon heller.

Ändå är hon ganska fin. 

Nej. Vem försöker jag lura? Hon är ju finast i hela universum och jag behöver inte ens anstränga mig för att se det. 

Skönhet kommer i så väldigt många olika förpackningar. Och tur är väl det för de flesta av oss. 

I morgon ska Hildes hud få träffa en läkare för första gången. Jag tänker be om all den hjälp som jag inte förstod att be om när jag var hudmamma förra gången. 

Den här veckan. Orden tar slut. Hoppet fastnar i halsen. Ljuset har gömt sig. En enda vecka som rymde flyget till Kabul, attacken i St Petersburg, kemiska vapen i Syrien, USA:s reaktion på dem och nu Stockholm.

Har världen någonsin känts mörkare? Kanske inte. Har mörkret någonsin känts närmare? Definitivt inte. 

Och det finns ingeting att göra. Inget annat än det vi redan försöker göra alla dagar; gå trotsigt fram med ljus i mörkret, bemöta alla människor med kärlek och respekt samt ständigt påminna oss själva och varandra om att rädsla och våld och hat aldrig har byggt något av värde. 

Stockholm i mitt hjärta. 

Av alla våra bebisar har Hilde varit absolut mest ”min”. Min som i den bebis jag varit minst ifrån. Min som i den som varit klart mest mammig. Min som i den som varit minst med Fredrik. Och min som i den som totalvägrade flaska i lördags när jag var på vift och hellre var oäten i sex timmar. 

Så väldigt mycket min. 

Så jag erkänner; det fanns en viss osäkerhet inför den här dagen då jag skulle börja jobba igen. 

Jag erkänner också att det var en osäkerhet jag inte riktigt vågade erkänna. Den som gör ett ovanligt val – och att börja jobba igen när bebisen är fyra månader är onekligen ett ovanligt val om man är kvinna – måste liksom vara översäker på att valet är rätt. Får inte tveka och tvivla. 

Jag var dessutom väldigt nervös inför att stå i klassrummet igen. Kände mig rostig. Kunde inte frammana klassrumskänslan. Sex månader är inte en speciellt lång paus men ändå den längsta jag haft sedan jag började jobba i min skola för snart åtta år sedan. 

Det var en väldigt nervös dag.

När jag i dag öppnade dörren till mitt klassrum för att släppa in eleverna slog mitt hjärta så hårt att det måste ha varit synligt för blotta ögat. Och jag möttes av leende ansikten. Eleverna blev glada när de såg mig. Några applåderade spontant. Någon hälsade mig välkommen tillbaka på väg in. Och jag säger inte att nervositeten släppte i just den sekunden, men jag säger att den gruppen kunde hålla föreläsningar och hela kurser i hur man får en återvändande lärare att känna sig hemma igen. 

Nittio minuter lång var min första lektion. Jag var säkert rostig och ännu mindre strukturerad än jag brukar vara. Men det tog inte länge förrän jag kom ihåg exakt varför jag älskar det här jobbet så mycket. Eleverna. Jag slutar aldrig förundras över förmånen att få jobba med dem. Jag hade nästan hunnit glömma hur givande det är. Och jag hade nästan hunnit glömma det ljud som är ett av världens bästa; ljudet från ett klassrum där tonåringar diskuterar ivrigt med varandra och skrattar högt tillsammans. Det ljudet kunde vagga min själ till ro i vilken storm som helst.

När jag sedan kom hem igen till den bebis som varit absolut mest ”min” möttes jag av leende ansikten. Igen. Hilde hade sovit bra, ätit bra och haft det hur bra som helst med Fredrik. Förstås. 

Redan dag ett är osäkerheten som bortblåst. Jag tvekar inte. Tvivlar inte. Det kommer att bli bra. 

Jag och hon som alltid kommer att vara min. Fotograferade av syster Matilda Audas Björkholm

Vi vaknade på morgonen. Du åt frukost på sängen. Det gör du ju alla dagar. Vi steg upp. Jag åt min frukost vid matbordet. Det gör jag ju alla dagar. Vi hjälpte Ingrid med skolväskan, vi plockade fram kläder åt Arvid, vi vinkade hejdå en två tre gånger. 

Och sedan var det bara du och jag. 

Vi myste. Vi läste nyheter. Vi läste skönlitteratur. Vi slösurfade. Vi tog morgonsalvan. 

En helt vanlig morgon. 

Du trodde nog att det var en helt vanlig dag. Du trodde det med rätta. 

Men älskade Hilde, du trodde fel. Det här var min sista hemmamammadag. För den här gången. I morgon är din pappas första hemmapappadag. För den här gången. 

Jag har längtat till jobbet, men jag har inte längtat bort från dig. 

Du och jag i kyrkan i söndags. Fotograferade av Maria Hedengren. 

Min värld är liten. Min värld tenderar bli det när jag är hemma med barn. Och i en liten värld kan också små saker kännas orimligt stora. Jag påverkas för mycket av allt som händer här hemma när det är allt som händer. Hildes huds dagsform är direkt kopplad till min själs dagsform. Syskonbråken suger mer än musten ur mig och det känns som om de pågår dygnet runt fast jag förnuftsmässigt inser att de ligger lågt åtminstone när barnen sover. Och jag, som annars kan finna frid i hur ordningsmässigt utmanade rum som helst, blir plötsligt sjukt irriterad och sur för att det ligger unokort, pysselalster, legobitar, våta handdukar, strumpor utan par och barnböcker (ja, till och med det!) på vardagsrumsgolvet. 

Jag vet att jag kommer att sakna många saker med den tillvaro som är nu, men jag vet också att jag kommer att må bra av att snart ha en lite större värld igen.

Och jag vet att jag är så sjukt nyfiken. Ni som varit eller är hemma med barn jättelänge; hur undviker ni att världen blir så liten att den blir nästan lidande?

Då i begynnelsen var världen ännu mindre. Så där liten är hon inte längre. Så där beroende av mig är hon inte nu.

Bild: Matilda Audas Björkholm 

Vi har haft en dålig dag hemma hos oss i dag. Den borde ha varit bra och ofta tänker jag att just de dagarna kanske är de värsta, de som borde ha varit goda men aldrig nådde sin fulla potential. Det har varit för mycket trötthet, för mycket bråk, för mycket rådd. För lite generositet, för lite frisk luft, för lite skratt. 

Och för lite perspektiv. 

När vi äntligen har fått lägga barnen och jag landar i soffan är jag irriterad och frustrerad och besviken och arg och ledsen. Först då når omvärlden mig och den är inte vacker. I kväll lyfter ett plan från ett flygfält nära mig – mitt flygfält. Och det flygplanet går inte till något varmt, härligt land utan till ett land så kallt och hårt att det är livsfarligt. Människorna som tvingas ombord på det planet skulle göra vad som helst för att få stanna. För att få tycka att en sådan här dålig dag i mitt liv faktiskt är en dålig dag. 

Min irritation försvinner direkt. Det finnsinget utrymme för irritation när världen är fel och gör fel. Min frustration, besvikelse, ilska och sorg växer däremot.

Finland, vi är inte okej. Hur kan vi? Vi har råd och vi har rum. Men vi har uppenbarligen inte lust. 

Det börjar kännas pinsamt att det här ska föreställa vårt stora jubileumsår. Jag är inte speciellt stolt. Firandet börjar fastna i halsen. Och vi skriver knappt april. Vad finns kvar att fira i december om vi fortsätter så här? 

Det här var tyvärr inte en dålig dag. Det är en fruktansvärd dag. Det fruktansvärda kan vi kanske inte ändra på. Men vi kan demonstrera på flygfältet i kväll. Vi kan knäppa våra händer. Vi kan mejla beslutsfattare. Vi kan – nej, vi måste – höja våra röster när det fruktansvärda får spelrum. Det spelrummet får aldrig bli fritt. 



Enligt alla valmaskiner någonsin är jag socialdemokrat. Trots det har jag faktiskt aldrig röstat socialdemokratiskt. Svårt att säga om det är för att jag röstar med hjärta och/eller hjärna, men jag röstar åtminstone inte enligt valmaskin.
Med tanke på hur grundmurad min socialdemokrati är så vet jag inte ens varför jag i går fyllde i yles valkompass, men jag gjorde det. Och vet ni vad? Den här gången var det inte en socialdemokrat som stämde mest överens.

Det var en piratpartist.

Jag är en piratpartist.

Jag vet inte om jag var hungrig eller trött eller bara normalkänslig, men jag höll nästan på att börja gråta när resultatet mötte mig. Jag kan bara inte rösta på piratpartiet. Jag har ju aldrig – aldrig – laddat ner en låt eller film eller ens trailer på olagligt sätt. Det finns absolut inget piratpolitiskt med mig. 

Förutom då 86 % samstämmighet med en piratkandidat i min hemkommun. 

Jag måste säga att resultatet förbryllade mig. Mina tio-i-topp-kandidater representerade sju olika politiska partier. Och den av de tio vars svar stämde sämst överens med mina kom upp i hela 81 %, så rätt liten skillnad där.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska rösta på söndag. Men jag ska rösta. Skulle aldrig någonsin låta bli. Det är en rättighet, men det är också en skyldighet. Och med den skyldigheten följer också ansvaret att kolla upp och sätta sig in i den politiska diskussionen. Nej, du måste inte förstå alla svåra begrepp och veta vad du tycker om alla olika frågor men du måste veta vilka frågor som är viktiga för just dig och hur din kandidat tänker kring (åtminstone) just de frågorna.

I hundra år har vi fått använda vår rösträtt i ett självständigt land. Också i år är det vår rättighet. Också i år är det vår skyldighet.

Jag röstar för ett samhälle där jag vill leva. Och där jag vill att hon ska få leva.

Enligt alla valmaskiner någonsin är jag socialdemokrat. Men jag har faktiskt aldrig röstat socialdemokratiskt. Svårt att säga om det är för att jag röstar med hjärta och/eller hjärna, men jag röstar åtminstone inte enligt valmaskin.
Med tanke på hur grundmurad min socialdemokrati är så vet jag inte ens varför jag i går fyllde i yles valkompass, men jag gjorde det. Och vet ni vad? Den här gången var det inte en socialdemokrat som stämde mest överens.

Det var en piratpartist.

Jag är en piratpartist.

Jag vet inte om jag var hungrig eller trött eller bara normalkänslig, men jag höll nästan på att börja gråta när resultatet mötte mig. Jag kan ju bara inte rösta på piratpartiet. Jag har ju aldrig – aldrig – laddat ner en låt eller film eller ens trailer på olagligt sätt. Det finns ju inget piratpolitiskt med mig. 

Förutom 86 % samstämmighet med en piratkandidat i min hemkommun. 

Jag måste säga att resultatet förbryllade mig. Mina tio-i-topp-kandidater representerade sju olika politiska partier. Och den av de tio vars svar stämde sämst överens med mina kom upp i 81 %.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska rösta på söndag. Men jag ska rösta. Skulle aldrig någonsin låta bli. Det är en rättighet, men det är också en skyldighet. Och med den skyldigheten följer också ansvaret att kolla upp och sätta sig in i den politiska diskussionen. Nej, du måste inte förstå alla svåra begrepp och veta vad du tycker om alla olika frågor men du måste veta vilka frågor som är viktiga för just dig och hur din kandidat tänker kring (åtminstone) just de frågorna.

I hundra år har vi fått använda vår rösträtt i ett självständigt land. Också i år är det vår rättighet. Också i år är det vår skyldighet.

Jag röstar för ett samhälle där jag vill leva. Och där jag vill att hon ska få leva.

Plötsligt sitter jag där. Igår. Som inbjuden gäst på ett evenemang jag själv skulle ha ordnat för tolv år sedan. Det är omöjligt att inte bli nostalgisk. Det är omöjligt att inte tänka tillbaka. Vem var jag då?

Liver var bra då, men det är bättre nu. Som lite-på-tjugo-åring fanns ändå en del av tonårstidens osäkerhet kvar, nu gör den sig nästan aldrig påmind. Som studerande hade jag oftast en diffus eller inte alls diffus känsla av att jag borde läsa inför en tent eller skriva en uppsats eller fixa något inlämningsarbete, nu har jag blivit bra på att välja när jag jobbar och när jag inte gör det. Som nygift var jag lycklig och trygg, nu tänker jag att det finns så många nivåer av lycka och trygghet som jag inte ens anade då. 

Tänkte jag någon gång då att jag skulle komma tillbaka någon gång nu? Egentligen inte. Jag trodde nog inte att jag skulle ha en röst som någon skulle vilja lyssna till. 

Jag hoppas att de unga kvinnorna som lyssnade i går tror mer om sina framtida röster. Redan nu har de ju så mycket att säga som så många både vill och borde lyssna till.

Foto: Rebecka Åhman, på studentmissionens facebooksida 

Hur håller man passionen vid liv genom småbarnstiden?

Den frågan fick jag i dag besvara inför en grupp unga kvinnor. En bra fråga. En klassiker. (Och jag bara älskar att den frågan känns just som en klassiker, att jag får leva ett liv där sådana frågor diskuteras ofta.)

Den här gången ställdes frågan med en följdfråga på köpet:

Hur håller man barnen vid liv genom passionen?

Och jag tror att jag svarade något i stil med att barn i regel hålls vid liv. Med det menade jag antagligen att vi i regel kunde fokusera lite mer på passionen än på barnen. För barnen brukat ju klara sig rätt bra. Också där passion råder. Det är väldigt mycket lättare för passionen att stryka med på småbarnstidens altare än tvärtom. Välmående barn kräver alltid sin rätt medan välmående passion är villig att offra sin under perioder men att de perioderna ibland kan bli så långa att passionen plötsligt inte längre finns där. Dessutom tror jag att barn mår bra av att växa upp i närheten av passionen. Att barnens hem långt byggs upp av föräldrarnas relation till varandra och att en relation som innehåller passion utgör ett ovanligt fint och rikt och roligt hem. 

En av de unga kvinnorna bjöd sedan på en berättelse från sin barndom, en barndom präglad av föräldrar som fick passionen att överleva. Hon berättade om hur barndomskompisar kunde kommentera det faktum att hennes föräldrar pussades när de lagade mat eller kramades ”sådär bara”. 

Jag tänker att just det där är en vansinnigt bra början för oss som vill tro att passionen har en chans; att alltid pussas i samband med matlagning och att varje dag kramas ”sådär bara”. 

Som om det någonsin fanns något ”bara” i en kram utan orsak. Det finns ju liksom inget mindre ”bara”. 

En gång firade vi tio år av en relation som vill passion. Den gången fotade Kavilo photography.