Jag trodde inte man kunde drabbas av jetlag av att resa till Sverige. Jag trodde fel. Och sov två timmar i dag på eftermiddagen. Mitt enda försvar är att Fredrik faktiskt sov ännu längre. Och att vi behövde sömnen, för vi är fortfarande vakna fast klockan är nästan midnatt.

Det är sommar när vi sitter uppe och pratar när vi egentligen borde sova.

Underbart.

Och så ville det sig så att jag plötsligt befann mig på vargdemonstration på torget i Vasa. Ingrid var innan demonstrationen osäker på sin ståndpunkt i vargfrågan. Nu är hon säker.

Det finns säkert mycket jag kunde säga om demonstrationen och det kan rentav hända att det finns sådant jag kommer att säga, men just här och just nu säger jag det här:

– Vitun paskapää!

Lite olikt mig att säga så, tänker du nu. Och du tänker ju rätt. Mycket olikt mig. Men så var det heller inte jag som sa det, utan en tonåring som hängde med sitt gäng vid frihetsstatyn. Han ropade det några gånger och riktade sin kommentar mot den som råkade tala på scenen just då. Visade långfingret. Sådant.

Och jag tänkte att han är någons barn. Troligtvis någons älskade barn. Påverkad av något annat än socker och sommarlov. Klockan halv sex en måndag.

På något sätt syns trasigheten i samhället bättre när det är sommar. Livsöden som göms i mörker och skugga under vinterhalvåret kommer liksom fram med solen. Det är smärtsamt att se. Men viktigt att se.

Livet är alldeles för hårt för alldeles för många. Vi får ta hand om varandra. Och andra.

– Ni har ganska råddigt här hemma. Hos oss är det alltid perfekt.

Ja. Det är ju alltid trevligt med uppriktiga och frispråkiga gäster. (Snälla, säg att någon annan också någon gång fått eller får just den här feedbacken av barnens vänner på besök!)

Jag tittade mig omkring och konstaterade att vår gäst faktiskt hade helt rätt. Förutom att ganska råddigt nog var en underdrift. Redan dag tre på sommarlovet hade lite för många tagit ut lite för många svängar lite för mycket och ordningen i vardagsrummet fick ta smällen.

Och samtidigt som jag började plocka upp lite grann medan gästen sysselsatte sig med värden i hans rum så tänkte jag att just den smällen i någon mån var min och vår räddning. Det är trots allt bättre att ordningen i vardagsrummet tar smällen än att min sinnesfrid gör det.

Jag blir nämligen så otroligt tråkig och jobbig när jag låter oordningen äta på mig.

Det händer att det händer. Förstås. Att jag låter oordningen äta. Alla ideal möter någon gång på övermäktigt motstånd och det är sådana gånger som jag bittert och självömkande (attraktiva egenskaper!) går och suckar och röjer och säger saker som att ”det ju är märkligt att ingen annan än jag och Fredrik verkar notera oredan i våra offentliga utrymmen”. (Bara att man använder termer som offentliga utrymmen när man talar om sitt eget hem är ju ett tecken på att man har gått lite vilse.)

Jag tycker om ordning. Men jag tycker inte om att ordna. Och jag tycker inte så mycket om ordning att jag är beredd att betala för den med resurser som egentligen inte finns. Dag tre hemma med tre barn fanns det bara minusresurser. Men det där kan jag ju inte förklara för en femåring. Hon kom inte hit för att få en föreläsning i konsten att leva, hon kom hit för att leka med sin dagiskompis.

En stund senare sitter vi tillsammans vid matbordet. Värden har föreslagit spagetti och köttsås, för det tror han att gästen gillar. Och det gör hon. När hon tar sin fjärde eller femte portion säger hon att maten här är helt jättegod och jag tänker att det nog väger tyngre än råddet.

Det går inte att få allt samtidigt. Men det går att få mycket.

Jag var egentligen inte ens säker på att jag ville ha barn. Och jag var rädd att jag aldrig riktigt skulle vilja, men att jag sedan alltid skulle ångra mig . Så det var ganska skönt när jag en dag drabbades av längtan efter ett barn. Skönt och okomplicerat eftersom jag orimligt snabbt därefter blev gravid.

Och nej, jag förstod inte hur osannolikt det var att jag faktiskt fick bli mamma den där dagen för tio år sedan. Jag var antagligen för ung, jag blev troligtvis gravid för lätt och snabbt och jag hade fått se alldeles för lite av tärande barnlängtan, av missfall och av barn som föddes men aldrig fick leva. Jag kunde inte ta in det osannolika. Det var en annan tid.

Däremot kunde jag ta in hur svårt det var för mig att bli mamma. Kanske min personlighet matchade moderskapet dåligt. Kanske mitt livsskede också gjorde sitt. Kanske min rastlöshet och min rädsla för att inte göra något viktigt och roligt fick bägaren att rinna över. Troligtvis var det en blandning av allt. Vad det än var så var det svårt.

Älskade, älskade Ingrid. Det var svårt att bli din mamma, men det berodde aldrig på dig. Däremot har det varit lätt att vara din mamma och är det fortsättningsvis, och det beror alltid på dig. Du är  underbar och jag kan inte riktigt förstå att du i någon mån ju har blivit till av och i min kärlek. Att jag i all min brist och otillräcklighet har fått vara med och forma en människa som du.

En trygg, stark och rolig. En målmedveten som tar sig an vilka utmaningar som helst med en envishet som du absolut inte har fått av mig. En som går in i varje tävling med en tävlingsinstinkt som du absolut har fått av din pappa. En med enorm känsla för rätt och fel och med modet att göra det som är rätt också när det inte är lätt. En som visserligen kan slåss med sin bror tills väggarna skakar, men också en vars vanligaste mardröm handlar om att lillebror skadar sig. En som säger ja till nästan allt men vars nej är det mest orubbliga som finns. En som smäller i dörrar, en som dansar av lycka och en som kommer in från balkongen och berättar att hon satt ute en stund och bad. Och tackade Gud för sin familj. En som tycker om att leva.

Jag är ödmjukt tacksam och sjukt stolt på samma gång – ja, det är en osannolik men mycket möjlig kombo. En sådan dotter fick jag. För tio år sedan.

Bilder: Maria Hedengren. Men det visste ni ju redan.

Ärligt talat. Det finns dagar då jag tänker att vi är nästan för många. Och så finns det dagar då jag tänker att vi aldrig kommer att bli tillräckligt många. Vi må ha händer och famnar fulla, men de fylls av himmel.

Det finns också dagar, som i dag, då jag och Arvid pratar om familj. Han funderar förundrat på sin faster som har fem barn och jag undrar om han tror att vi är alla i vår familj nu.

Det tror han inte. Skakar på huvudet och ler förtjust.

– Jag tror vi ska vara sjuttio barn. Jag älskar att vara storebror!

Det är på många sätt ett fint svar. Han verkar ju inte ha dagar då han tänker att vi är nästan för många redan nu. Och han verkar dessutom tro att allt och ännu mer är möjligt. På alla sätt fint att få tro det.

Bilder: Maria Hedengren

Jag hade kommit överens med mig själv. Gett mig själv ett löfte. Så fort sommarlovet började skulle jag rensa i mitt klädskåp. Nu är sommarlovet här och i mitt klädskåp händer absolut ingenting. Jag försöker intala mig att det är bortkastat att röja i ett skåp som jag snart ska lämna, men egentligen är det bara det att jag fortfarande är ganska trött och mer som en urvriden trasa än som en människa med initiativförmåga och handlingskraft. Och det är bara sådana människor som förmår sortera kläder i spara – sälj – skänk – släng-högar.

Jag är inte där. Inte alls.

I stället läser jag böcker som berör mig lämpligt mycket och dem läser jag betydligt långsammare än jag egentligen vill. Jag skjuter upp de projekt som går att skjuta upp. Jag stickar igen för första gången på alldeles för länge. Jag tillåter mig mer slösurf än vanligt och har klarat nästan pinsamt många nya nivåer i candy crush de senaste dagarna. Jag springer ännu långsammare än vanligt. Och jag tittar på väldigt många avsnitt av Cirkus familj.

Man kan säga att jag visar mig själv stor nåd. För kalendern i maj gjorde verkligen inte det, och ärligt talat var det dåligt med kalendernåd i mars och april också. När to-do-listorna är långa som telefonkatalogerna är pulsen konstant lite för hög så nu gör jag mitt bästa för att kompensera. Jag försöker göra bara det jag verkligen måste och det jag verkligen vill. Resten får vänta eller vara.

Det går för det mesta ganska bra.

Det är nämligen förvånansvärt mycket man inte måste. Oerhört mycket man kunde, jo. Och enormt mycket som en del anser att man borde, jo. Men förvånansvärt mycket man inte måste.

Bild: Maria Hedengren.

När jag hör ordet församling tänker jag: på familj. På människor jag hör ihop med oavsett om jag spontant tycker om dem eller som dem eller inte. Och jag tänker på rikedomen i att få ha sådana människor i mitt liv. Människor som jag inte har valt själv men som jag ändå inte riktigt eller alls kan välja bort. Jag tänker på drömmar som blev och drömmar som inte blev. På sådant som borde vara lätt men som visat sig vara svårt och jag tänker på sådant som överraskade åt andra hållet.

På församlingshelg hösten 2017.

När besökte du senast en kyrka eller ett kapell och varför? Vad tyckte du? Jag tror faktiskt inte att jag har besökt en kyrka sedan jag  besökte en kyrka i Göteborg förra lördagen då min kompis Ciccis bröllop. Att det är nästan två veckor sedan jag besökte en kyrka är sällsynt länge sedan, men så kan det vara ibland. Vad jag tyckte om vigseln i Göteborg? Den var helt fantastisk! Prästen höll ett av de absolut bästa vigseltal jag hört i hela mitt liv. Det var smart, det var roligt, det var viktigt och jag tror att de flesta av oss som var med kommer att minnas något av det ännu om fem och tio år. Så bra var det faktiskt. Jag grät i nästan alla psalmer och sånger. Dels för att jag var så glad för Ciccis skull, men också för att jag var så glad över Jesus. Det finns dagar då jag har en stillsam och nästan sval inställning till min tro och så finns det dagar då jag bara faller ihop av tacksamhet över att jag faktiskt får ha det här trotsiga, ofantliga hoppet som en del i mitt liv. Den där lördagen var helt klart en sådan där annan dag.

Berätta något minne om din fadder, eller berätta om något som du har gjort med ditt eget fadderbarn? Jag har glädjen att få ha många fadderbarn. Förra sommaren gick jag på glass med min guddotter Agnes och det var en fin stund. Hon pratade så mycket om sin vardag att hon i något skede nästan ritade upp sin skolkorridor på servetten och då kände jag att vi verkligen hade hunnit med varandra. Min guddotter Inga, tillika min systerdotter, är nog det fadderbarn som får mest faddertid. Helt enkelt för att hon kräver det.

Med ett av mina fadderbarn.

Om jag fick bestämma i kyrka och församling, då skulle jag satsa på: en kyrka där alla känner sig välkomna som de är och uppmuntrade att förändras.

Visste du att kyrkan är en demokratisk organisation och att det är församlingsval i november? Tänker du rösta i valet? Känner du kanske någon som ställer upp som kandidat eller funderar du själv på att göra det? Jo, jag visste det! Jag kommer absolut att rösta i församlingsvalet. Så mycket politikerbarn är jag nog att jag alltid kommer att rösta i alla val (även om jag måste erkänna att jag troligtvis inte har röstat i alla S-kedjans ägarkundsval). Jag har själv varit med som kandidat två gånger tidigare i församlingsvalet och båda gångerna också fått en plats i församlingsrådet där jag alltså suttit i snart åtta år. Ett fint förtroende.

Du som hör till kyrkan: hoppas du använder din röst i valet i höst. Den spelar roll, den gör skillnad!

I min kyrkobänk på kyrkoherdeinstallation i april 2017.

Kärlek är många saker. Bland annat det här.

Sära fafilj jag vil inte at ni ska dö jag skule bli jetelesen.

Oj, lilla hjärtat.

När hon frågar om hon får fota säger man inte att det egentligen är gröttid, pollentid och tärande skolavslutningstid. Man säger ja tack, snälla och man menar det med hela sitt hjärta.

Och någon vecka senare får man de här bilderna:

Och 193 till. Hur många vill ni se?

Magisk är Maria Hedengren med sin kamera. Magiskt är det att ha en vän som hon.

Och de här fyra jag hör ihop med allra mest; inte är de ju motsatsen till magiska de heller.

Mycket har varit bra den här våren – på gott och ont är det mesta lite bättre när jag jobbar – men vi har haft noll eller alldeles för små marginaler. Livet har gått ihop om precis allt gått som det ska, men så fort något eller någon inte fungerat har alldeles för mycket rasat ihop. Och när det i en familj finns fem personer finns det mycket som kan sluta fungera. Pusslet består av väldigt många olika bitar.

Det är ren och skär nåd att så mycket har fungerat så bra. Vi fick mer än vi förtjänade och betydligt mer än vi hade planerat för. Det är snarare vetskapen om skörheten som stundvis har plågat oss, inte skörheten i sig. Den har tack och lov sällan tagit ut sin fulla rätt.

Jag hoppas på en höst med bredare marginaler. Med mera luft. Med mera visshet om var alla pusselbitar finns och mera koll på hur de ska läggas ihop.

Bild: Matilda Audas Björkholm