Hon är mer begåvad än jag och jobbar dessutom hårdare. Du kan ge henne nästan vad som helst – en penna, en gitarr, ett piano – och hon kommer att skapa något häftigt.

Men det fanns en tid när hon inte kunde förstå varför jag inte sökte till Idol.

SÅ bra tyckte hon nämligen att jag var. Och det, mina vänner, är en del av definitionen på syskonkärlek. För mycket kan man säga om mig, men i Idol skulle jag bli ytterst kortlivad.

Att få vara storasyskon är att helt oförtjänt få växa upp med en okritisk fanklubb. Men att vara storasyskon är också att själv gå med i en massa fanklubbar senare. Jag är så oerhört stolt över de tre unga kvinnor som är mina yngre systrar. De är mästerliga mästerverk alla tre. Att de hör ihop med mig övergår mitt förstånd men gör mig glad alla dagar.

De borde söka till Idol. På riktigt.

Från och med i dag kan du söka världens bästa jobb. Om du är behörig ämneslärare i modersmål och litteratur kan du dessutom få det.

Mitt jobb.

Det här jobbet har varit mitt i nästan tio år och jag har gått till skolan med lätta steg varje dag. Visst har jag varit trött ibland och visst har jag stundvis jobbat orimligt hårt men också de dagarna har jag sett mitt jobb som en oerhörd gåva, ett sant privilegium.

Ingen enda dag har jag längtat bort.

Så hände det sig att Arvid avslutade lördagen den 12 januari med en spontan aftonbön.

– Tack Gud för världens bästa mamma och pappa. Och för Inkku. Och för Hilppan Kass – söt och vass.

Paus.

– Och för Dumle. (Vår hamster, jag tror tacket kommer mer av plikt än av genuin tacksamhet.) Och för Transformers.

Det sista tacket kom helt utan plikt.

Bra bön. Och jag hoppas naturligtvis att ni noterar det första. Tack Gud för världens bästa mamma. Tolv av tio dagar låtsas han ju ha en rätt sval inställning till den kvinna som bar, födde och ammade honom. Men ibland händer det.

Jag och han. Han i sin Ellen-mössa.

– Jag kanske ska bli polis. Det är så många män som är poliser och jag tycker det borde vara mera jämnt.

Hon är på många sätt sin mors dotter.

– Dessutom är jag ju jättestark.

Och ändå på så många sätt helt sin egen.

Han? Han är nog allra mest sin systers bror.

– Jag kanske också ska bli polis. För då kan jag jobba i samma grupp som Ingrid.

Jag kan inte annat än tänka att det måste vara en bra start i livet för en man; att ha en jättestark kvinna som sin största förebild.

Det de har är fint.

– Mamma, kommer jag att se ut som du när jag blir stor?

– Inte exakt. Men du kommer kanske att likna mig rätt mycket.

Hon tittar noggrant på mig. Hon har kanske aldrig förr tittat så noggrant på mig.

– Hur skulle det kännas att likna mig rätt mycket? frågar jag leende.

– Det skulle kännas bra. Du är fin!

Att få vara hennes mamma är bland det bästa och finaste jag får vara. Det blir roligare hela tiden, men det blir inte bara lättare. Inte bara svårare heller. Men annorlunda.

Bra annorlunda.

Bild: Maria Hedengren

Första gången hon kommer hem till oss gör hon det med två tonåriga barn och en övernattningsväska. Vi har aldrig träffat barnen förr men de är med när vi firar Ingrid på hennes födelsedagsmorgon. Så kan det bli ibland när man försöker ha ett öppet hem.

En av kvällarna sitter hon uppkrupen i vår soffa. Jag tror egentligen inte att hon dricker te, men ändå säger mitt minne mig att hon gör det. Hon och hennes familj bodde länge på en ort, ganska länge på en annan och bor nu på en tredje. Jag frågar om det inte var jobbigt. Att flytta?

– Vi älskar att flytta! säger hon.

Och just den delen av hennes svar har jag inte riktigt kunnat ta till mig, men lyssna på den andra delen:

– Mitt hjärta brister när jag tänker på alla de människor vi aldrig hade lärt känna om vi inte flyttat då första gången. Och andra.

Och just den tanken har jag återvänt till många, många gånger under den process som har lett till att vi snart ska börja packa ihop livet så som vi känner det. Det är ju så lätt att tänka på alla dem man lämnar när man flyttar och helt omöjligt att tänka på dem man kommer till eftersom de ju saknar ansikten och namn. Men hon – med eller utan tekopp i vår soffa – påminde mig om att de också finns. Och att det någon gång i framtiden kan vara precis lika svårt att lämna dem som det nu är att lämna människorna här.

Jag tror hon var något av en ängel. Jag tror ju att människor är det ibland.

Det här är inte hon med eller utan tekopp. De är en änglalik och mycket ung Hild.

Jag säger inte att det är värt det. Jag säger verkligen inte att det är värt det. För det är det inte.

Men. Efter sjukdagar är förväntningarna så låga att allt ter sig stort och lyxigt och magiskt och det gör ju vardagen väldigt gott. Jag kan plötsligt hantera borttappade handskar, diskberg, syskonbråk och att ingen spontant tar bort sin tallrik från matbordet bara alla är friska. (Alla är inte, men alla förutom Fredrik är och SÅ låga är mina förväntningar nu att det räcker med 4/5.) Ett annat exempel på de ljuva konsekvenserna av låga förväntningar: jag har duschat och känner mig nu så fräsch och het att jag undrar varför Victoria’s secret inte har hört av sig. Det är rätt sällan jag undrar det till vardags.

Det enda man önskar sig efter sjukdagar är att allt ska vara som vanligt. Och i morgon lär nästan allt vara nästan som vanligt. Det duger. Det mer än duger. Äntligen!

Jag har inte duschat på en vecka. Jag skojar tyvärr inte. Jag rosslar och snorar och när jag försöker prata låter jag hes på ett inte alls sensuellt sätt. Jag har bott i samma kläder sedan urminnestider och jag har snutit både min egen näsa och barnens i mina mjukisbyxor.

Men jag orkar sitta upprätt med datorn i famnen en stund. Fixar och mejlar för att ordna med min frånvaro på jobbet och när jag tittar upp möter jag hans blick. Han stannar i min och jag lyfter frågande på ögonbrynen.

Vad vill du? undrar jag utan ord och han svarar med att skaka på huvudet, le och använda ord:

– Jag tycker bara om att titta på dig.

Och där och då återkom livsglädjen.

Där och då.

Han må bli väldigt, väldigt sjuk när han är sjuk. Men han är så väldigt, väldigt bra och rätt på tusenmiljoner andra sätt.

I natt hade Arvid ebola. Jag tänkte att det var ett märkligt sammanträffande. Tänk att han drabbades just nu! När det misstänkta fallet i Sverige nyligen retts ut och när jag precis har läst om Hans Roslings kamp mot spridningen när det begav sig. Jag tänkte inte att jag bara feberyrade.

Men det gjorde jag. Förstås.

Efter en feberfri lördag för mig följde en febrig natt och en febrig söndag. Alla barn har mått bra och feberfritt hela dagen men vi vuxna har haft den tuffaste dagen hittills.

Nästa år tar vi SÅ influensavaccin.

Ingrid konstaterade just att det här har varit en av de bästa dagarna någonsin. Hon syftade på obegränsad skärmtid i kombination med en meny som till 90% bestått av glass, kex, kokosbollar och varm choklad. Jag konstaterade helt humorbefriat att det här ju har varit en av de sämsta dagarna någonsin.

Nu hoppas jag att ingen får ebola i natt och att morgondagens inlägg handlar om något annat än influensa.

Det sägs ju ibland att det tråkigaste som finns är att läsa om att andra människor är stressade, men det finns något ännu tråkigare; att läsa om att andra människor är sjuka. Det här inlägget är det tråkigaste som finns. Grattis!

Vi är alltså fortfarande sjuka. Sjuka är det nya normala. När jag i dag åkte till apotek och butik kände jag ett enormt främlingskap med alla människor som inte hostade och snörvlade och hade sig. Vad är de gjorda av? Jag körde förbi några människor som var ute och sprang och jag kunde – och kan – inte för mitt liv begripa att det brukade vara jag. Att det lär vara jag någon gång igen är i skrivande stund helt uteslutet.

Jag är inte frisk men jag är friskast och jag är därmed den som får försöka hålla det här skeppet något så när flytande. Men det är inte lätt. Vårt gäng är i ödsligt skick. Det är alltid någon som hostar. Vi hostar liksom i kanon och i stämmor, ibland hostar tre personer exakt samtidigt. Alla föll till sist. Vissa föll djupt och Fredrik djupast.

Jag vill inte ens tala om natten som gick. Jag somnade ett och blev sedan väckt klockan fyra av er feberyrande Arvid. I tre timmar yrade han om att han ville stiga upp och om att han ville åka hem. Sedan fick jag äntligen honom att ta värkmedicin och han somnade om. Jag slängde också in en värktablett och lyckades sova en liten stund innan Hilde väckte mig.

I dag har vi levt på skärmtid, yoghurt, burana, blåbärssoppa och majschips. Fredrik har bara överlevt.

Jag sa i förrgår att det nya året kunde ha börjat sämre. Och jo, det kunde det. Ingen av oss är ju allvarligt sjuk och ingen av oss är saknad i norska fjäll. Det är också någons nya år.

Men jo, det nya året kunde ha börjat bättre. Också.

Småbarnsföräldrar borde aldrig bli sjuka. Det borde bara förbjudet enligt lag.

Den här bilden är inte tagen i dag. Men i den här tröjan lever jag mina sjukdagar.