Jag är ju en sucker för att förenkla vardagen där den bara låter sig förenklas. Hello, pasta och köttfärssås!

I dag vill jag identifiera en annan riktigt vass nyckelspelare i vår kamp mot den vardag som lätt kunde bli övermäktig; eftermiddagsklubbar i skolan.

Ingrid har fyra hobbyer i veckan. Exakt en av dem kräver en insats av oss föräldrar. Exakt en av dem märker vi ens. Alla andra ordnas av skolans föräldraförening. Tre eftermiddagar i veckan har Ingrid alltså en hobby i skolan mellan typ två och halv fyra. Hon går på ordkonst, drama och lego. För några år sedan ordnades också zumba och bollklubb.

Så SJUKT bra grej.

Dels betyder det att hennes eftermiddagar ensam hemma förkortas rejält. Dels betyder det att vi inte behöver skjutsa och ha oss. Dels betyder det att vardagskvällarna är lugna, sköna hemmakvällar. Dels betyder det hobbyer för rimlig peng. Och dels betyder det att hon lär sig en massa nya, roliga saker.

Alla vinner. Alla.

Och en rejäl dos vardagsrealism på det. Bilden är tagen mindre än ett dygn efter att jag städade förra veckan. Det är härligt när hårt jobb får bestående resultat.

De kan säga så fula saker till varandra, hon och han.

– Du är den dummaste i hela världen!

– Du är så ful!

– Jag tänker aldrig mer leka med dig!

Ibland går mitt modershjärta sönder. Ibland orkar jag inte ens bry mig. Oftast blir jag sjukt irriterad och är i slutändan argare än både den som delade ut och den som tog emot de hårda orden.

Men.

När någon var lite taskig mot honom i skolan så berättade han för henne. Och hon bara kokade av ilska. Sammanbiten och ursinnig samtidigt.

– Så där ska ingen någonsin säga till honom. Inte till min lillebror.

Och jag säger inte att det var värt det – ingen ska någonsin vara taskig mot någon annan. Men det gjorde dem gott, båda två. Både den som delade ut och den som tog emot de varma orden.

Mindre. Inte mindre fina.

Bästa starten på en dagisvecka? Jag vet! Du har just vinkat hejdå till tvååringen som inte darrat på läppen en enda dagismorgon sedan augusti och du sitter i tamburen och tar på dig skorna för att åka till jobbe. Då kommer en i personalen dit med en ipad och bara måste få visa ett klipp från veckan innan när Hilde sitter och skrattar så hon knappt får luft.

Det finns så mycket att älska här:

1. Att det uppenbarligen finns tid på dagis att hala fram en ipad och filma när ett barn har riktigt, riktigt roligt.

2. Att det uppenbarligen finns andra vuxna än jag och Fredrik som tycker att Hildis festlighet bara måste förevigas på film ibland. Tänk!

3. Att det uppenbarligen är så att personen i fråga förstod att jag måste få se det där filmklippet.

Det här är del 829 i serien inlägg om varför jag älskar vårt dagis. Den serien är en långkörare. Med all rätt.

Från tiden när Iitu skickade bildhälsningar. Jag trodde ju förstås att det skeppet hade seglat när Hilde blev dagisbarn. Men nej. Älskar att ha fel ibland.

Jag har fått barn. Jag har gift mig. Jag har suttit på en sandstrand i början av 2000-talet med mina bästa vänner och vetat att det inte finns någon annan plats i hela världen jag hellre är på. Jag har haft sex oöppnade paket Ben&Jerry’s i frysen.

Jag vet alltså hur lycka känns.

Men. Att vakna av sig själv, tänka att det säkert snart är väckning trots att man är jättetrött och sedan se att klockan visar bara 2.47.

Sällan är det bättre.

Sova. Nog är det skönt.

När vi kom till kyrkan i dag hade Hilde vita strumpbyxor och blå jeansskjorta. Det var det. Det som borde ha varit en kjol eller ett par byxor var hemma. Lägg till att strumpbyxorna var lite för små, skönt nötta (har använts flitigt av två andra barn också) och försökte dölja en kissblöja med rejält häng.

När vi kom till kyrkan i dag hade Arvid på sig svarta mjukisbyxor med ett par ljusblå shorts i chinosstuk ovanpå. Till det bar han en svart fotbollsskjorta och över den en festlig väst. Han lekte fotbollsdomare.

Needless to say; de såg helt vilda ut.

Våra barn ser kyrkan som ett vardagsrum. De skulle nog aldrig komma på idén att klä upp sig för gudstjänst och vi är uppenbarligen likadana. Det måste ju för all del inte innebära att de direkt klär ner sig, kan man tycka, men i dag var det så här.

Och det viktigaste kvarstår; det är fint att få ha flera vardagsrum. Att få ha kyrkan som ett är också fint. Till och med den här veckan är det fint.

På den plats i en kyrkobänk som är bara, bara vår.

Det finns människor som tycker att allergiföräldrar är hispiga. Att det nog skulle vara bättre för barnen att härdas lite och att föräldrarna borde tagga ner. Jag är själv en sådan allergiker som kan tagga ner och testa gränser. Ibland äter jag ett äpple trots att jag egentligen inte kan och sedan tar jag de harmlösa om än irriterande konsekvenserna.

Men för Hilde är det inte ett alternativ. För henne är konsekvenserna inte harmlösa.

Hon åt ägg en gång, vår lilla Hildis. Vi talar förstås inte ägg i sin renaste form. Nej, vi talar en lillfingersnagelliten bit av en kladdkaka som innehöll äggpulver. Och vi talar ett barn som sedan kastade upp tre gånger i bilen på vägen hem efteråt. Trots att vi fick i henne medicin typ direkt.

Ägg kan vara riktigt riktigt farligt för Hilde. Det fick vi veta på det mest nådefulla av sätt då det kom fram via blodprov. De flesta får ju veta på betydligt värre och mer dramatiska sätt och jag har många gånger varit tacksam för det skonsamma där. Sedan dess ska Hilde alltid ha med sig en adrenalinpenna, som vi ska sticka i lårmuskeln om det behövs någon gång. Må det inte.

Hon är ett sådant barn. En sådan allergiker.

Och därför är jag en sådan där hispig allergiförälder.

Exakt hur allergisk hon är mot ägg vet vi inte. I nuläget vill vi helst inte veta. Men enligt blodprov har hon en mycket starkare allergi än Ingrid. På bilden ovan en liten Ingrid som varit med och vispat kaksmet med ägg. Hon rörde inte ägget. Hon smakade – förstås – inte. Ändå svällde hon upp.

(Och också som uppsvälld tycker jag hon är orimligt söt. En sådan förälder är jag också.)

Om Fredrik skulle vara lagd åt det hållet skulle han i dag skriva ett inlägg på facebook om att han har en helt fantastisk fru. Tänk att hon i dag, trots att hon ogillar att städa och bara nästan ens förstår att uppskatta städade hem, ensam plockade upp och dammsög i hela lägenheten och städade badrummen innan han kom hem från jobbet. Om han skulle vara lagd åt det hållet skulle han konstatera att hans fru borde tilldelas ett inramat diplom.

Men nu är han ju inte lagd åt det hållet. Men själv är jag ju.

Ibland är kärlek att rusa hem från jobbet, plocka upp tvåhundra leksaker, dammsuga med en podcast i öronen och skura toaletter.

Jag har för övrigt en helt fantastisk man. Medan jag skrivit den här texten har han städat undan efter maten, lagt tre barn och tömt och fyllt och startat diskmaskinen.

Kärleken, den kärleken. Inte alltid så romantisk. Men alltid så vacker.

Bild: Maria Hedengren

I dagarna drunknar vi i bilder som är tagna för tio år sedan. Här är mitt bidrag.

Jag är klart yngre än i dag. Förstås. Men Ingrid är faktiskt ännu yngre än i dag.

När bilden är tagen, sommaren 2009, har vi nyligen flyttat till Helsingfors och Ingrid har nyligen fyllt ett. Den där bodyn, de där byxorna och de där skorna (som jag köpte på loppis för en ynka euro) har tjänat både Arvid och Hilde sedan dess. Den där mössan tjänar fortfarande Hilde, men är i vinteride för tillfället.

Ingrid var ju världens gulligaste, så där som alla egna barn är. Men jag ser ju också det som alla andra såg; det röda runt munnen. Det som på bilden till och med gett ett öppet sår på hakan.

Redan då var hon envis och viljestark på ett sätt som kändes främmande för oss. Hon sov som en kratta när bilden togs. Tack och lov visste vi inte då att hon skulle sova lika dåligt och ännu sämre i ett och ett halvt år till. Vi var så fruktansvärt trötta.

Men också fruktansvärt lyckliga. Fast inte lika lyckliga som nu.

Jag var förutom trött fortfarande rätt övertygad om att det inte var min grej att vara mamma. Jag älskade mitt barn så att jag kunde gå sönder, men jag önskade samtidigt att jag hade valt bort barn i det skedet när det inte fanns något faktiskt barn att välja bort utan bara en idé. Jo, det kan faktiskt gå ihop.

Livet blir inte sämre bara för att man blir tio år äldre. Livet blir annorlunda. Och annorlunda kan också vara bättre.

Jag vet, jag vet. Jag borde veta bättre. Jag har fortfarande en hosta som gör att jag lämnar inre organ efter mig i skolkorridoren och jag borde verkligen inte träna. Men jag får faktiskt fel i huvu av att inte kunna springa och i brist på det tänkte jag göra några harmlösa styrkeövningar.

När jag efter buu-klubben ska byta om vrålar Hilde till och tar sig för armen. Och sedan är armen bara… där. Det hinner gå några sekunder innan Fredrik konstaterar att armbågen säkert är ur led. Jag, som till och med i hostande tillstånd är en obotlig optimist, tänker att det knappast är så illa. Men också obotliga optimister får ge sig när tvååringen skriker till av att någon nuddar vid, tittar på eller ens nämner armen.

Jag ser framför mig fem timmar på jouren och en läkare som ändå inte vågar vrida. Jag minns ju den där gången när vi betalade 140 euro på privata sidan och gick hem igen med Arvids arm ur led och rådet att vänta ut det.

Och jag orkar inte. Speciellt inte i hostande tillstånd.

Men Fredrik tänker på en vän. En vän som är utbildad fysioterapeut men som tack och lov inte jobbar med det, för i så fall hade vi nog inte lärt känna henne. Han ringer henne och tio minuter senare är hon här. Och en liten stund senare är Hildes armbåge där den ska vara och hennes humör igen där det helst får vara.

Det är helt sanslöst. Helt sanslöst bra.

Rik är den som har någon att ringa när det krisar. Rik är den som har någon som också kommer.

Rika är vi. Och den här rikedomen kan man inte förtjäna. Den blir en given som en oförtjänt gåva.

Den gåvan har jag aldrig haft råd att tacka nej till.

En liten en. Med armbågen i skick.

Samma dag som jag får ett mejl om att min ansökan om avsked har beviljats får jag också ett mejl om att jag är kallad på arbetsintervju.

Det känns nästan för stort att skriva om det. Och det känns alldeles för stort och skört för att jag ska kunna skriva mer än så.

Det är snart åtta år sedan jag blev fast anställd i den skola som är min några månader till. Jag har alltså fått leva länge i trygghet, dessutom i den bästa tänkbara formen av trygghet; en rolig trygghet som också har varit stimulerande och utvecklande. Jag har på något märkligt sätt fått både vila och växa samtidigt.

Nu är jag redo för att växa ännu mer och vila lite mindre.

Det är spännande tider. Jag tror jag är redo för det också.