Jag vet inte hur många muminmuggar vi har hemma hos oss. Kanske 70. Kanske 80. Inte för få, kan vi konstatera. Och för en tid sedan flyttade våra första ABC-muggar in i köksskåpet. Så att hela familjen kan dricka te eller varm choklad ur en mugg med den egna bokstaven. (Ja, jag är mycket medveten om att det här inte är något man behöver för att kunna leva ett meningsfullt och lyckligt liv.)

Och nyligen var det dags för tre muggar till. Och de här behövdes nästan. För glädjande ofta är vi ju fler än bara vi fem som ska dricka ur mugg här hemma.

L-muggen är till Ingrids tre bästa vänner. De måste turas om. Tänk att alla tre har namn som börjar på L. Tänk att alla tre är här nu i skrivande stund. Ljudet av deras högljudda prat och skratt är ett av mina bästa ljud.

V-muggen är till Arvids bästa vän. Han som nog är vår mesta gäst. Och numera har vi också en annan ung man här rätt ofta som kan använda samma mugg.

E-muggen är till Hildes bästa vän. Hennes syskon borde faktiskt också få ha muggar här, men det har de redan så länge de går med på att låna av oss andra.

Att mina barn har så fina vänner är något som jag aldrig tar för givet. Det är en ständig källa till tacksamhet. Att de dessutom har vänner som är här så ofta att vi tycker att de borde ha mugg här är också helt fantastiskt fint.

Det är (för) sent en helt vanlig onsdag, men han får ändå se kvällens Champions League-match. Hans glädje är enorm. Sådant här får han ju aldrig göra.

Jag går förbi efter att ha borstat mina tänder och frågar vem han hejar på. Det är egentligen en dum fråga, tänker jag. Det är väl givet att ett passionerat Liverpool-fan måste heja på Real Madrid framom Manchester City.

Jag har fel.

– Jag hejar på City. För de leder ju ligan just nu och om de går långt i CL och måste spela många matcher där så blir de trötta och spelar kanske sämre i ligan, förklarar han och tindrar lyckligt med ögonen.

Snacka om att heja på fel lag av rätt orsak.

För ganska exakt ett år sedan träffade vi vår blivande lilla valp. Vår lilla Marius. Han var så otroligt gullig och liten. Och mörk.

Och nu ser han ut ganska precis så här. Vår lilla Marius. Han är så otroligt gullig och stor. Och ljus.

Mycket kan hända på ett år. Mycket kan bli bra på ett år.

Just nu behöver jag den påminnelsen. Att mycket kan bli bra.

Hilde är onekligen ett barn av sin tid.

– Mamma, kan du köpa en skincare till mig? frågade hon nyligen en dag.

Jag svarade nej. Bestämt nej.

Andra frågor hon haft på sistone? Vad betyder Messias? Vad betyder förneka? Vad betyder förråda?

Hon må visserligen vara ett barn av sin tid, men mellan tvivelaktiga youtubevideor om skin care lyssnar vi också på påskberättelsen.

Vi är ju alla många olika saker. Samtidigt. Och våra olika uppdrag och roller tar så väldigt olika mycket plats i olika tider.

När något av barnen går igenom en tuffare period är jag väldigt mycket mamma. När jag och Fredrik är på övernattningsdejt är jag väldigt mycket fru. När det är studentskrivningstider är jag väldigt mycket lärare.

Hittills det här året har jag varit väldigt mycket vän. Det är fint att få vara väldigt mycket vän. Också om det ibland är tuffa saker som för oss vänner närmare varandra.

Och mitt i allt som den här våren var så hände också det här:

Min gudson och jag fick sitta och sticka tillsammans i min vardagsrumssoffa. Vi pratade lite stickstorlek, lite garn, lite liv.

Han har ett enormt hjärta. Men det säger väl sig självt. Tioåriga pojkar som stickar på fritiden har enorma hjärtan.

När vi för halva hans liv sedan bestämde oss för att flytta från Helsingfors var det mitt jobb och hans mamma som jag hade allra svårast att lämna. Med tanke på det är jag alldeles speciellt lycklig över att det här fick hända. Att han och jag ändå har en relation och ett band. (Eller kanske ett garn då, i just vårt fall.)

(Förlåt det där sista. Det var faktiskt inte roligt.)

Och runt mig faller världen, heter en bok som jag läste för typ tio år sedan. Jag minns inte alls vad den handlar om, men jag minns att jag tyckte om boken och älskade titeln och kände att den nästan handlade om mitt liv.

Ibland förändras ingenting på tio år.

Det har onekligen varit en märklig tid, de här första månaderna av år 2024. Det har varit mycket med döden och mycket med livet och jag har gråtit mycket med fler än en god vän. Jag har känt mig och varit så ofantligt hjälplös.

Men ikväll gick jag kvällspromenad med Marius och himlen såg ut så här:

Och det var bara det. Att det kändes som ett men. Och att jag behövde ett men just nu. Och fick ett. Det var löftesrikt mitt i allt det andra.

Det är en jättekall men jättesolig marsmorgon. Egentligen är det alldeles för kallt för att tänka att våren är nära och egentligen är det alldeles för soligt för att låta bli. Så jag låter inte bli. Vägrar låta bli.

Vi träffar en man i närheten av vårt hem.

– Hur är det med dig? frågar min man.

– Det är jättebra, jag är ju förlovad, säger mannen och bara strålar.

Sådär som en nyförlovad man gör. Sådär som en nyförlovad man på 77 år gör.

Jag älskar att få leva i en värld där det finns sjuttiosjuåringar som vill börja om. Efter förlust och sorg finns det nytt och liv. Det är ett så starkt vittnesbörd om det vi firar på söndag; att livet ändå har sista ordet.

Någon timme senare läser jag ett skrivkompetensprov om lycka. Igen. En ung människa ifrågasätter det som en av materialtexterna säger, det om att människan når en lyckotopp vid 16-årsålder och en annan vid 70. Hen tror inte riktigt på det där. Med den rätt låga ålderns rätt tror hen att livet är för mycket på slutrakan vid 70 för att någon lyckotopp ska kunna uppnås.

Jag ler för mig själv i min egen medelålder, med något av den nyförlovades strålglans kvar i mitt sinne.

I veckan firade vi ju tjugo år som förlovade. En av orsakerna till att vi valde varandra var att vi absolut inte skulle ha några husdjur någonsin. Vi har i dagsläget begravt tre hamstrar. Det är en liten sak. Idag firar vi att vår hund Marius fyller ett år. Det är en stor sak. En jättestor sak.

Om det skulle vara en tävling om vem Marius tycker mest om skulle jag vinna. Om det skulle vara en tävling om vem som tycker mest om honom skulle nog Arvid vinna. Han kallar Marius för bror. Sa idag att det här året har varit det bästa i hans liv. Säger ganska ofta att han inte förstår hur vi har kunnat leva utan Marius.

Och det är värt precis allt. Marius är en så väldigt mysig hund och han blev på så många sätt allt vi hoppades att han skulle bli. Han hör ihop med oss och jag skulle torka kiss fast varje dag om det krävdes. Inget blev lättare när han kom. Men mycket blev roligare och bättre.

Det är konstigt att vara gymnasielärare. Man har en grupp sista gången så många gånger under ett år. Och också om man har en del av studerandena eller till och med en stor del av dem på nytt i en annan grupp så är det ju aldrig exakt samma grupp. Alla gymnasielärare vet att en grupp utan två studerande men med tre andra är en annan grupp.

En dag avslutade jag en gemensam vandring med en grupp. En studerande blev kvar efteråt och kollade med mig att alla obligatoriska uppgifter var inlämnade.

– Tack för kursen. Modde har faktiskt varit riktigt intressant nu.

Det kom från hjärtat. Av någon jag inte hade väntat mig en sådan kommentar av. Och så gick hen.

Och kvar blev en lärare som blev lite lycklig och varm.

Mest av allt; kvar blev en människa som blev lite lycklig och varm.