Är det bara jag som är lättstött eller finns det också andra som gärna skulle vänta på bussen utan att bli påtvingad en främmande kvinnas push up-klyfta?

Jag är ganska bestämt av åsikten att det inte går att argumentera mot homosexualitet med logiska och rationella argument. Det ”enda” man egentligen kan ta till i en dylik argumentation är Bibeln (lite rörande kuriosa: min iPad vägrar låta mig skriva Bibeln med litet B). Och diskussionen dör ju lite om den ena parten är övertygad om att Bibeln är Guds heliga ord och den andra lika övertygad om att Bibeln är skräp. Det går inte riktigt att mötas.

Det blir på något sätt skumt när människor försöker hitta argument från andra källor. Jag tycker nästan emot-sidan fungerar bäst när en människa bara säger:
– Jag har faktiskt ingen aning om varför Bibeln säger som den gör. Jag önskar att den sa något annat och jag önskar att mitt samvete sa något annat. Men nu är det som det är.
En sådan människa känner sig svag men är i mina ögon ändå starkare och på något sätt ärligare än den som med våld försöker vara logisk där det inte går.

Och eftersom argumenten mot homosexualitet är förknippade med tro snarare än logik och rationalitet är det svårt att övertyga dem som inte delar din tro om att du har rätt. Jag finner det lite intressant att man ens försöker. Varför skulle en människa som inte tror på Gud eller Jesus vara det minsta intresserad av att leva och tycka enligt din tolkning av Bibeln snarare än enligt sitt eget sunda förnuft? Jag bara frågar.

Och alla ni som vill veta hur man kan ha en åsikt man inte vill ha kan läsa Tintins dagsfärska kommentar till mitt förra inlägg om ämnet.

Aldrig kunde jag tro att den första tiden med en bebis kunde vara såhär smärtfri. Allt har fungerat, inget har fattats oss. Ganska ofta när vi ger uttryck för hur bra allting går vill folk informera oss om det faktum att det kan ändra över en natt och att det nog kommer tuffare tider.

Vi vet. Vi vet. Vi vet. Inget människoliv har hittills varit smärtfritt och Arvid lär knappast vara undantaget. Men. Det hjälper inte vårt kommande lidande att ta ut det i förskott. Vi får det inte lättare sedan för att vi inte njuter nu. Därför tänker vi väldigt lite på kommande smärta och fokuserar väldigt mycket på nuvarande glädje. Medvetna om att det nog kommer jobbigheter någon gång. Och just därför glada och tacksamma nu, inte på förväg lidande när möjlighet till annat finns.

Sås kom dagen då:

– hela familjen åt frukost framför x-factor för första gången

– jag och min dotter besökte Buu-dagen för första gången

– Arvid besökte två av sina gudföräldrar och gudsyskon för första gången

– Fredrik något (läs mycket) otippat deltog i en tävling med modevecka i New York som första pris. Också det för första gången. Naturligtvis.

Och när liv tackade för goda ting i samband med aftonbönen var det väldigt lätt att mena tacket för dagen som gick. Inte för första gången, dock.

Hurra!

Ja, ni vet säkert vad det handlar om vid det här laget.

Och det är ju så frestande att komma med överslätande bortförklaringar och förmildrande omständigheter. Men då förlorar grejen något av sin poäng så jag håller mig i skinnet och bjuder på min nakna sanning rakt upp och ner.

Oavsett om det gäller homosexualitet, sex före äktenskap eller hur varmt man ska klä en bebis borde ingen någonsin komma och säga något om hur en annan människa ska tänka och agera om man saknar mandat att göra det. I min bok får man det mandatet bara om man älskar den andra och uppriktigt vill hens bästa. Att komma med regler och pekpinnar när den som lyssnar knappt vet vem du är och ännu mindre har förtroende för dig blir bara fel. Då är det bättre att låta bli. Och det är väl på grund av brist på mandat som starka åsikter i insändarspalter fungerar dåligt. Och därför debatter sällan leder till något gott och ganska ofta till ännu högre murar och ännu mindre kärlek. Än någon trodde var möjligt.

Och nu har jag för första gången använt ordet hen i skriven text. Dessutom i genitiv. Alltid retar det väl någon.

Jag är för kollektivtrafik men fick idag inse att min kärlek till den är begränsad. Jag och Arvid skulle följa Ingrid till dagis och valde buss som färdmedel. För första och sista gången. Vi gick hemifrån 8.20 och kom hem igen 10.02. Och vi behövde inte ens stå och vänta mer än en knapp minut på bussen. Båda vägarna. Så när halva dagen hade gått hade vi bokstavligen bara hunnit hem. Jag trodde aldrig att något med däck och motor (kanske bara däck) kunde ta en fram så långsamt.