”Hon är ursinnig på sig själv för sin egen dumhet. För att hon frivilligt öppnat sig för detta, för ett helt liv av oro och vånda. Det var galenskap. Totalt vansinne. Att fullkomligt dåraktigt och grundlöst lita på att en värld som man inte kan kontrollera mot alla odds inte skulle ta ifrån en det enda man inte står ut med att förlora.”

Om rädslan för att förlora ett barn, ur den bok jag läser just nu.

Oj, vad jag känner igen.

Denna arma sårbarhet. Att leva med hjärtat utanför den egna kroppen, som någon klok sa en gång. Och visst är det så.

Skrämmande och osäkert så det förslår. Men samtidigt så fruktansvärt fint att ha så fruktansvärt mycket att förlora.

Vi gick till en av koloniträdgårdarna i närheten av vårt hem idag. Senast vi var där var i september förra året. Senast vi var där hade vi en fotograf med oss. Senast vi var där var vi tre och skulle några veckor senare bli fyra.

Vi väntade på och längtade efter den lille som vi älskade så mycket trots att vi inte kände honom alls. Samtidigt var vi rädda. För i vår bok var bebistid lika med vaknätter, förkylningar, oro, penicillinkurer, läkarbesök och en ny familjemedlem som oftast var arg och/eller ledsen. Det skulle antagligen bli tufft, sa vår erfarenhet. Värt det? Absolut, alla gånger. En eller en halv blick på vår dotter röjde alla tvivel. SÅ värt det. Men vi var beredda på kamp.

I september förra året.

Idag, nästan ett år senare, tittade jag på den lille som vi älskar så mycket och redan nu känner rätt väl. Och jag tänkte på att bebistid har fått ett kapitel till i vår bok, att vår erfarenhet inte vet vad den ska säga om vi någon gång i framtiden får ta emot ett tredje barn.

För det är två helt olika saker. Det är olika grenar. Olika upplevelser. Finns inte på samma karta. Detta att ha en sjuk och ledsen bebis och att ha en frisk och glad. De föräldrar som bara har haft det senare kan aldrig säga till dem som har det första att de vet vad de andra går igenom. Mycket annat vet de, men inte det. Så radikalt olika grejer är det.

Min tacksamhet är säkert tjatig. Till och med i mina egna öron låter det lite jobbigt, men jag kan inte sluta förundras över det bebisår vi har fått ha.

Tänk om vi hade vetat det då, i september förra året.

Men ännu mera; tänk vad glada, lyckliga, tacksamma och förväntansfulla vi var trots att vi räknade med ett år av kamp och sömnlöshet och sjukdomar och oro. SÅ värt det, alltså.

Om du är som jag skulle du aldrig någonsin lägga pengar på marathonfotos bilder på ditt barn. Du skulle tycka att det är absurt och att de föräldrar som investerar i dylika är lättlurade päron som inte borde få förvalta pengar.

Men.

Sedan skulle du se den här bilden och du skulle inse att du faktiskt blir lite gladare av att ha den. Även om den är dyr. Även om det som kan köpas för pengar aldrig kan göra oss lyckliga. Hellre päron än utan den här bilden. Liksom.

Jag ger er: Ingrid på väg mot mållinjen efter sitt första minimarathon.

Det är familjelägrets kanske tredje morgon. Vi, liksom lägrets alla andra ganska många hundra deltagare, kommer lite senare till frukosten för varje morgon som går. Just den här morgonen intar vi vår gröt och våra smörgåsar tillsammans med ett par som liksom vi består av en man som springer snabbt och långt och en kvinna som inte springer lika snabbt och lika långt men som tappert försöker och som skriver väldigt gärna. Åtminstone en av oss, naturligtvis den andra, skriver dessutom väldigt bra.

Precis som med så många andra på lägret är det lätt att komma in på djupet. Det är väldigt lite väder och vind och semesterplaner. Det är smärta, det är sorg, det är förhoppningar som kanske kan gå om intet och det är sanning. Och jag älskar det.

Just den här morgonen pratar vi om i vilket skede man slutar polera ytan och spela bättre än man egentligen är tillsamman med den man delar livet med. Vad vi kommer fram till minns jag inte riktigt. Det var helt säkert inte heller det viktiga. Som egentligen nästan alltid är samtalet så vida överlägset resultatet.

Det som jag däremot minns väldigt tydligt är hur roligt det var, även om det inte var speciellt mycket eller länge. Hur lätt det var att mötas. Nu. För jag minns också hur jag redan där och då tänkte på hur mina och kvinnans vägar korsades för tio år sedan. Då hade vi inte roligt tillsammans. Då möttes vi inte. För vi tyckte så olika.

Som jag kan avsky det. Att en åsikt kan hindra ett möte mellan människor. Då ju mötet möten mellan människor är det vackraste och viktigaste i denna trasiga värld.

Någon dag senare på lägret träffades vi i dietmatkön. Och vi kom att tala en stund om den där åsikten. Den där skiljeväggen. Den som för tio år sedan skiljde agnarna från vetet. Och vi erkände på något sätt båda två att vi idag vet mindre än vi visste då. Jag tror att vi båda på varsitt håll kommit fram till det som jag blir mera och mera övertygad om ju längre jag lever och ju mera jag lär mig; att åsikter och kunskap ofta bär ganska kort. Och att de  alltid bär ingenstans utan kärlek.

Det finns en plan. Den går ut på att inte hota barnen för att få dem att göra och inte göra sådant som krockar med våra önskemål. Om du inte kommer nu genast så får du inte följa med till butiken. Om du inte borstar tänderna nu så blir det ingen kvällsaga. Om du inte slutar retas med din lillebror så blir det inget fredagsmys.

Jag tycker inte om hot. Varken tomma eller fulla.

Det tragiska är att hot fungerar. Åtminstone för Ingrids del.

Och det ännu mera tragiska är att jag tar till det oftare än jag vill. Jag blir alltid arg på mig själv när det händer. Hör hur idiotiskt det låter, hur fånigt. Men det är så svårt när jag i stunden känner att jag inte har kraft och tid (speciellt tid ibland) att resonera, diskutera, argumentera och vädja till dotterns goda vilja.

Jag försöker ibland inbilla mig att fulla hot som är logiska är bättre än absurda och tomma. Men det är klen tröst. Ä

Att inte leva upp till ideal är alltid jobbigt. Det är tungt att falla.

Du lugna, tålmodiga och visa som aldrig hotar. Hur gör du? Jag vet att din hemlighet är värd hundratals euro i timmen, men om du kan tänka dig att dela med dig gratis till en som hotar mer än hon vill – gör det.

– Jag undrar hur det har påverkat dig att inget av det värsta som drabbat dig har varit ditt eget fel, sa en av dem som känner mig allra bäst.

Hon, som vet allt som finns att veta. Hon, som får se mitt fulaste och svagaste och elakaste jag. Hur kan hon säga det?

Det är länge sedan nu. Hon minns säkert inte ens att hon en gång sa det. Men jag har tänkt på det många många gånger sedan dess. Hur har det påverkat mig? Att inget av det värsta har varit mitt eget fel?

Jag tänker att hon nog har sett onåd hos mig. För ibland kan jag vara hårdare än jag vill. Ibland glömmer jag för en stund det som jag egentligen tror så mycket på, nämligen att det värsta som drabbar oss aldrig är vårt eget fel. Att vi alla är summor av omständigheter som sett väldigt, väldigt olika ut? Är vi inte alla resultat av det goda och onda som hänt oss? De goda och onda som hänt oss?

En av mina vänner brukar förklara riktigt svåra, krävande, småsinta och illvilliga människor med att de någon gång råkat ut för någon som inte har älskat dem så som de borde ha blivit älskade. Just så vill jag se på de knepiga som någon gång korsar min väg. Och, ännu mera, på de knepiga som går längs samma väg som jag, närmare mig än jag ibland vill och mäktar med.

Jag vill visa bara nåd. Jag vill växa i nåd. Jag har hur många tillväxtmöjligheter som helst.

Jag tänker också att min väns ord ibland har hämmat mig. Jag har kunnat läsa texter av människor som kämpat med skilsmässor, depressioner, cancer, konkurser, rullstolar och dödssjuka barn och känt mig stum. Eller rättare sagt; känt det som om jag borde vara stum. Får jag säga något alls om något alls när jag har alla mina lemmar i bevar och en man som älskar mig mycket mera än jag förtjänar?

Jag har ändå landat i att till och med jag får säga något. Att min berättelse är precis lika sann som din även om den inte är lika rafflande. Och, vågar jag tro åtminstone ibland, precis lika viktig. Att också jag har lärt mig något av livet även om läxorna kanske inte kommit på ett lika brutalt sätt.

Nu ska vi tala om mat. När jag sammanställde några av våra principer kring mat insåg jag att vi har funderat ganska lite när de skapats och att det inte finns någon klar och tydlig agenda eller logik bakom. Men så här ser det ut just nu:

– Det enda småätande som tillåts är tuggummi (en snabb och diskret vuxen kan på egen risk flexa här, men nåde den som blir påkommen med godsaker mellan måltider).

– Alla måltider intas vid matbordet i sällskap av de andra hemmavarande familjemedlemmarna (Ingrid har dock en klausul här sedan förra veckan; söndagens samtliga måltider får hon om hon vill inta i sitt rum till toner av barnmusik- eller saga). När man är mätt och belåten får man gå från bordet efter att ha dukat av tallrik, glass och bestick.

– Vid morgonmålet får man läsa tidning eller bok eller surfa, annars inte.

– Man måste inte äta grönsaker. Alls.

– Man måste inte äta upp sin mat.

– Men man får gärna dricka upp sin mjölk (eftersom ”man” i det här fallet är en mjölkallergiker med ett dyrt substitut).

Nästan varje dag får jag förbi det där huset. De dagar jag inte går förbi så kör jag förbi. Ofta gör jag både ock.

Inte varje gång, men ofta(st), slår tanken mig; tänk att hon bodde här. I nästan ett år bodde hon och hennes familj här och jag och min bara några få hus längre bort. Vi var nästan grannar. Om man ginade lite på sidan om bakgårdar var vi inte bara nästan grannar utan… grannar.

Hon, en av mina allra bästa vänner. Så nära varandra bodde vi en tid. Och så lite vi utnyttjade det. Så lite vi uppskattade det.

Ibland grämer det mig.

Men jag insåg idag, när jag passerade huset och som så ofta förr tänkte att vi borde ha utnyttjat och uppskattat mera, att vi då inte var där vi är idag. Vår vänskap blev och byggdes upp just under den tiden. Och kanske vi då behövde den geografiska närheten på ett annat sätt än vi gör nu.

Så det grämde mig genast lite mindre.

Det här inlägget som hänvisade till det här inlägget fick mig att komma ihåg den här frågan som jag fick i en kommentar en gång.

Frågan lyder: kan inte du som skriver så fint berätta lite om era uppfostringsprinciper? vad håller ni hårt på, vad är ej så viktigt? vad hade ni kanske tänkt hålla hårt på men fått skippa?

Det är intressant, rentav spännande, det här med uppfostran av barn. Laddningen ligger väl i det faktum att det är så fruktansvärt känsligt. Det kanske allra sista man får kritisera hos en människa är hennes sätt att vara förälder och ta hand om sina barn.

Jag tror gott om folk. Jag tror att vi alla gör så gott vi kan, speciellt som föräldrar. Visst kan jag ibland bli förvånad när jag från sidan ser hur lite en förälder faktiskt kan. Jag kan också bli arg, besviken, mörkrädd. Och ändå håller jag fast vid att föräldrar, i de allra flesta fall, gör sitt bästa. Sedan kan det där bästa se väldigt olika ut beroende på föräldrarnas förutsättningar som i sin tur kan se väldigt olika ut beroende på omständigheter, ekonomi, hälsa, relationer, välmående eller brist på detsamma.

Det är synd om föräldrar som inte klarar av att vara föräldrar. Det är ännu mycket mera synd om deras barn. Hjälpen borde vara mera lättillgänglig för det blir så lätt så övermäktigt och man fastnar så fort i dåliga vanor.

Vi har några principer vad gäller barnuppfostran. Här kommer den första:

föräldrar som lever nära oss brukar ofta poängtera det faktum att vi aldrig verkar skrika åt våra barn. Och det är ett aktivt val. Vi undviker helst att skrika och lyckas faktiskt med det rätt ofta. Det är svårt att hålla sig i skinnet ibland, men jag tycker att det man uppnår med skrik är så tråkigt. Jo, det kan hända att barnet då i stunden gör som du vill. Men det är ju inte för att barnet förstår varför du har rätt (om vi utgår från att du har det) utan för att du skrämde barnet med ditt skrikande. Jag vill inte skrämma mina barn. De gånger jag brutit mot våra principer och ropat åt Ingrid har jag sett något i hennes ögon som inte ska finnas där. Helst aldrig. Och absolut inte när hon ser på sin mamma.

Dessutom inbillar jag mig att det skrik som ”tar” när ett barn är två år knappast räcker speciellt långt mera när barnet är åtta. Rösten måste höjas för att effekten ska upprätthållas. Och jag vill inte göra det. Jag vill inte gasta högst i kvarteret när mina barn är tolv.

Jag vill också lära mina barn att tala och diskutera och argumentera och resonera. Allt sådant bara dör de gånger jag ger efter för instinkten och skriker. Det finns inget positivt kvar.

Det har mellan raderna skymtat fram en bekännelse om att det händer att jag inte gör som jag vill göra. Ja, jag ropar ibland. Och då får jag be om förlåtelse. För jag vill inte vara en sådan förälder som ropar. Jag tror att jag gör fel de gånger jag ropar åt mina barn. Att något i mig dör när det händer. Att något i dem gör det också.