Är det bara jag som någonstans inne i min själ tycker att sex and the city stundvis fungerar som film. Är det bara jag som gråter när Miranda och Steve träffas på bron? Eller när Rose kommer till världen? Eller – när vi nu en gång är i gång – alla äter en billig men på alla sätt fantastisk bröllopsmiddag efter den efterlängtade vigseln? Jag vet att jag är gråtmild. Men ändå. Någon annan? Någonstans?

Är det bara jag som någonstans inne i min själ tycker att sex and the city stundvis fungerar som film. Är det bara jag som gråter när Miranda och Steve träffas på bron? Eller när Rose kommer till världen? Eller – när vi nu en gång är i gång – alla äter en billig men på alla sätt fantastisk bröllopsmiddag efter den efterlängtade vigseln? Jag vet att jag är gråtmild. Men ändå. Någon annan? Någonstans?

Vi har lite för många och lite för dyra betalkanaler för att inte ha en inspelningsbar digibox. Vännerna som lånade våra tv-kanaler i helgen spelade in nästan tjugo filmer från våra kanaler. Något sådant har vi aldrig gjort. Vi har inte spelat in en endaste film på hela vårt halvår med kanalerna. Vi tar inte vara på det vi har så länge vi inte har en sådan där box. Men visst njuter vi också. Jag som är hemma med sjukt barn ska till exempel se Sex and the city the movie om tolv minuter.

Att ha ett barn som kan kommunicera med ord är festligt. I natt halv fyra vaknade Ingrid och ropade ”dricka, dricka, dricka” från sitt rum. Eftersom hon var febrig i går tyckte jag att hon förtjänade vätska och ordnade en flaska. När jag kom med den till hennes säng sträckte hon upp sina armar mot mig och sa ”upp, upp”. Jag förklarade fåordigt men lite strängt att det är mitt i natten och att hon ska stanna i sängen. Och jag blev varm om hjärtat där mitt i natten. För nog är det ju förunderligt fantastiskt att mitt barn kan prata!

På min dotters befallning har jag ett rött diadem i håret i kväll. Jag skulle så gärna bifoga en bild, men jag har ingen aning om hur det ska gå till. Om någon någonstans kan förklara vad som är problemet då jag inte kan lägga in bilder så tar jag väldigt gärna emot hjälp. Och med det sagt kan jag konstatera att ett mörker, en sorg och en hopplöshet föll över vårt vardagsrum när Birmingham nätade för andra gången för en minut sedan.

När man åker tåg i barnvagn testas nerverna. Snoriga, vilda, klumpiga, hänsynslösa varelser far fram som ångvältar på samma lilla yta där mitt försvarslösa älskade barn ska leka harmoniskt. Men också bland dessa vildar finns guldkorn. I går träffade jag ett sådant. Han var ungefär 80 cm hög, nästan lika många cm bred och snorig som bara vad. Det imponerande med det här barnet var hans förmåga att gilla läget utan att klaga. Han föll kanske fyrtiotvå gånger, slog i huvudet här och där och gjorde aldrig något problem av det. No drama. Han bara tog emot sina skador och strålade som en sol. Otroligt. Jag tror att sådana som han inte ens behöver föräldrar.

Eftersom tandskötaren inte har hört av sig tar jag frimodigt saken i egna händer och delar ut en medalj åt mig och maken.Härmed tilldelas vi en medalj för vår ihärdiga kamp mot tuttberoende dagtid. Tutten har uteblivit dagtid i fyra veckor i dag. Med tanke på den minst sagt grova förkylning som förföljt det tuttfria barnet under tre av dessa veckor är vårt tålamod och vår styrka orimligt imponerande. Att vi aldrig – inte ens under en grov allergichock – frångått den nya principen tyder på kärlek till dotterns tänder. Må hon tacka oss varje dag som hennes tänder ser trevliga ut.

I ett anfall av självömkan beslöt jag och mannen att titta på ett avsnitt av Kauniit ja rohkeat. Vi ville se om vi kan hänga med efter en paus på två år. Medan jag ser hur Brookes son kysser Taylor inser jag att jag inte hänger med. Fredrik trodde att det var Taylors egen son som kysste Taylor och tyckte inte ens att det var en speciellt märklig eller osannolik intrig. Jag säger som min kloka syster sa en gång: Det finns lite för få karaktärer i den här serien med tanke på allt som hänt.

Att vi igen har ett sjukt barn är mera än jag kan förstå och nästan lika mycket som jag kan klara av. Det här är fjärde gången på tre veckor som dottern har en formsvacka med feber som konsekvens och symptom. Jag blir nästan aggressiv och känner hur den glädje och förnöjsamhet som brukar prägla min karaktär lyser med sin frånvaro. Det kan hända att dessa egenskaper återvänder om någon berättar för mig hur jag infogar bilder i den här på många sätt ytterst trevliga och lätthanterliga blogg.

Att vi igen har ett sjukt barn är mera än jag kan förstå och nästan lika mycket som jag kan klara av. Det här är fjärde gången på tre veckor som dottern har en formsvacka med feber som konsekvens och symptom. Jag blir nästan aggressiv och känner hur den glädje och förnöjsamhet som brukar prägla min karaktär lyser med sin frånvaro. Det kan hända att dessa egenskaper återvänder om någon berättar för mig hur jag infogar bilder i den här på många sätt ytterst trevliga och lätthanterliga blogg.