I dag har småbarnslivet varit en ren njutning, en dans på taggfria rosor. Vi har spenderat eftermiddagen på ett lekland som gav vuxna minst lika mycket glädje som barn. Jag har klättrat, rutchat, busat, jublat och kastat mig. Jag kände mig så levande. Lika levande som när jag lyssnar på Bom Sicka Bom. Underskatta aldrig den låten. Eller skammen. 

Dagens citat är kläckt av pastor Eric Camden i succé-serien 7th heaven. Jag använder frimodigt översättningen, det är ju innebörden som är det väsentliga.

”Skam är underskattat.”

Ja men visst.

Jag är ytterst illojal när det kommer till frisörer. Jag byter salong och frissa lika ofta som jag alls besöker dylika. Orsak: jag är egentligen aldrig riktigt nöjd. Och de få gånger jag är nöjd har det kostat så mycket att jag inte kan äta, bo eller beklä mig två månader framöver. En annan orsak är att frissor ger mig så olika besked att jag blir rådvill och förvirrad.

Ibland när jag går till frissan får jag höra att mitt hår är havrigt, torrt, utdöende, illamående, svagt, sprött, i dåligt skick, känsligt… En frissa sa en gång:
– Jag skulle aldrig sätta blond färg i det här håret.
Därför lät jag henne sätta brun färg.

Ett par månader senare går jag till en annan salong. Där sätter de gladeligen blond färg i min kalufs och förstår inte vad jag håller på med när jag ber om ursäkt för att mitt hår mår så dåligt.

Jag är förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte om mitt hår mår sämre regnskogarna eller om det egentligen klarar sig ganska bra.

Det är en ynnest att få bekymra sig över dylika ting. Ibland tror jag att det är sant som vissa påstår, att nutidsmänniskan mår så dåligt för att man har tid och möjlighet att känna efter hela tiden.

Jag är ytterst illojal när det kommer till frisörer. Jag byter salong och frissa lika ofta som jag alls besöker dylika. Orsak: jag är egentligen aldrig riktigt nöjd. Och de få gånger jag är nöjd har det kostat så mycket att jag inte kan äta, bo eller beklä mig två månader framöver. En annan orsak är att frissor ger mig så olika besked att jag blir rådvill och förvirrad.

Ibland när jag går till frissan får jag höra att mitt hår är havrigt, torrt, utdöende, illamående, svagt, sprött, i dåligt skick, känsligt… En frissa sa en gång:
– Jag skulle aldrig sätta blond färg i det här håret.
Därför lät jag henne sätta brun färg.

Ett par månader senare går jag till en annan salong. Där sätter de gladeligen blond färg i min kalufs och förstår inte vad jag håller på med när jag ber om ursäkt för att mitt hår mår så dåligt.

Jag är förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte om mitt hår mår sämre regnskogarna eller om det egentligen klarar sig ganska bra.

Det är en ynnest att få bekymra sig över dylika ting. Ibland tror jag att det är sant som vissa påstår, att nutidsmänniskan mår så dåligt för att man har tid och möjlighet att känna efter hela tiden.

Vid ett tillfälle i går spydde Ingrid hejdlöst i diskhon. Av någon märklig och oförklarlig anledning gör hon ofta sådant när vi är i detta främmande land. Jag hann tro att de glada dagarna var över, men det var helt klart bara en allergisk reaktion. Hon mådde som en prins direkt därpå och har fortsatt med det.

Sommaren 2009.
Foto: min äldsta yngre syster
Modell: jag, min man och vår dotter

Min förtrotsiga dotter utmanar mig varje dag. Vi har och tar strider kanske en gång i timmen och stundvis känns det lite tröstlöst. Men det finns alltid de som har det värre. Som bäst ser jag och systern hur Supernanny hjälper en familj med fyra barn mellan 9 och 16 vars föräldrar har absolut noll koll. Våra egna barn leker självständigt i barnkammaren sedan kanske tjugo minuter tillbaka. För tillfället har vi all koll.

I morse slog vi upp våra blå och sedan packade vi i racerfart in barn i en kall bil. Klockan 7.26 var alla på plats något sånär påbyltade. Det var minus 29 grader kallt. Vi borde ha fått ett pris.

Sedan avnjöt vi lyxfrukost hos moster och hade det stundvis nästan harmoniskt. Efter det intog vi stadens största supermarket och det var livat värre igen. En i vår grupp (jag nämner inga namn och ger inte ens någon ledtråd) slängde en glasburk med barnmat i ett stengolv och förödelsen var total. Därför fick den näringsrika lunchen bestå av korv med bröd.

Nu är vi hemma med sjutton uppackade matkassar och barn som faller in i eftermiddagsvila. 1,5 timmar framåt är kanske dagens mest dyrbara sund. Jag kan absolut inte ägna den åt datorer och bloggar och andra världsliga ting.

Ibland är småbarnsliv lite på gränsen och nu just finns det väldigt många småbarn i vår omgivning. Då kan det vara viktigt med liten tid för sig själv, så kallad egentid. I dag fick jag tio minuter egentid när jag tvättade håret. Min systerdotter på 2,5 bast kom in fyra gånger under mina dyra minuter för att besöka toaletten. Och tyckte att jag skulle gå ut så hon fick vara i fred.

Egentligen är småbarnen bara tre. Men de är intensiva och energiska och intensiva och levnadsglada och intensiva och intensiva och vi lever i ett hus som renoveras för tillfället.

Vi kommer att skratta åt det här sedan, tänker jag ibland. Det fina är ju att vi skrattar redan nu. Så tänk hur vi ska skratta sedan.

Efter ett knappt dygn hos min syster har jag redan bakat flera gånger än jag bakat under det senaste året totalt. Hon påverkar mig på ett positivt sätt. I går på kvällen serverades färska morotsbröd med timjan. To die for. Och i dag när våra döttrar gick på middagsvila kalasade vi på färska kanelbullar.

Jag har lovat mig själv kanske tjugo gånger under det här ljuva dygnet att jag ska bli en människa som bakar. På smör.
– I det här hushållet vill vi inte veta av margarin, sa min syster hurtigt.

Jag som knappt visste att det var någon skillnad.