Ännu mera sommarnostalgi. (Jag älskar min systers dator och hennes kamera och hennes förmåga att ta med sig kameran och föreviga i bild) När det är tjugo minusgrader är det lite skönt och trösterikt att tänka på tider då det är tjugo plusgrader.

Sommaren 2008. Ingrid är en månad gammal och vi åker till Mathias’ sommarvilla med kompisgänget.

Jag var lycklig och ganska utvilad men lite förundrad över det faktum att den lilla bebisen var med precis hela tiden.

Den lilla bebisen var ganska argsint, men tigern (sättet jag håller henne på) fungerade i regel riktigt bra.

Vädret var vackert. Vännerna var vackra. Livet var vackert.

Trots att vi var dödliga.

Som sagt: hur kan det vara samma värld?

En dag i somras åkte vi med de bästa av semesterfirare till en underbar ö och tillbringade en heldag där. Min moster fotade och det var precis så idylliskt som det ser ut på bilderna. Förutom när Ingrid tog sig för många friheter på konstutställning.

Som sagt: hur kan det vara samma värld?

En dag i somras åkte vi med de bästa av semesterfirare till en underbar ö och tillbringade en heldag där. Min moster fotade och det var precis så idylliskt som det ser ut på bilderna. Förutom när Ingrid tog sig för många friheter på konstutställning.

Jag har semester. Jag ska krama mitt favoritfolk, äta goda saker, gå på bokrea, träffa tidernas bästa moster och återigen bidra till bloggvärlden.

Det lär bli en hel del nostalgiska blogginlägg. Min syster har en dator med bilder från forna tider. Så här på morgonkvisten (min man väckte mig tidigt för att han skulle se ishockey i det rum där vi sover) ger jag er bilder från den dag då min man blev präst och jag själv prästfru.

Efteråt åt vi middag på en restaurang i Borgå med min familj och Fredriks familj. Vi var många.

Samma dag blev Ingrid prästbarn. Under själva prästvigningen satt Ingrid utanför kyrkan i gräset och myste med sin höggravida moster.

När jag ser den här bilden kan jag inte förstå att den är tagen i samma värld som vi nu lever i. Hur ska snön orka försvinna?

Jag har semester. Jag ska krama mitt favoritfolk, äta goda saker, gå på bokrea, träffa tidernas bästa moster och återigen bidra till bloggvärlden.

Det lär bli en hel del nostalgiska blogginlägg. Min syster har en dator med bilder från forna tider. Så här på morgonkvisten (min man väckte mig tidigt för att han skulle se ishockey i det rum där vi sover) ger jag er bilder från den dag då min man blev präst och jag själv prästfru.

Efteråt åt vi middag på en restaurang i Borgå med min familj och Fredriks familj. Vi var många.

Samma dag blev Ingrid prästbarn. Under själva prästvigningen satt Ingrid utanför kyrkan i gräset och myste med sin höggravida moster.

När jag ser den här bilden kan jag inte förstå att den är tagen i samma värld som vi nu lever i. Hur ska snön orka försvinna?

Jag fick en rolig fråga just.
– Skulle du vilja vara med där?
Personen som ställde frågan var helt seriös och pratade om skidskytte-OS för herrar och jag vill hävda att det är en rolig fråga att få när man är närmare 30 än man varit någonsin tidigare. Det känns onekligen som om det är lite för sent för en del saker. Elitidrottskarriär hör nog till de sakerna.

Personen som ställde frågan har fastnat på ämnet och ägnat de senaste tio minuterna åt att förklara att han nog skulle ta en topplacering i slalom om han fick tävla i damklassen.

Jag fick en rolig fråga just.
– Skulle du vilja vara med där?
Personen som ställde frågan var helt seriös och pratade om skidskytte-OS för herrar och jag vill hävda att det är en rolig fråga att få när man är närmare 30 än man varit någonsin tidigare. Det känns onekligen som om det är lite för sent för en del saker. Elitidrottskarriär hör nog till de sakerna.

Personen som ställde frågan har fastnat på ämnet och ägnat de senaste tio minuterna åt att förklara att han nog skulle ta en topplacering i slalom om han fick tävla i damklassen.

I dag har vi överlevt sex timmar till havs. Det finns mycket att säga om den ofrivilligt förlängda båtresan men jag försöker som bäst förneka det inträffade. Ingrid var en sann kämpe, men till och med den tappraste av soldater mötte sin överman mot slutet av färden. När jag väl satt i min systers bil skrek jag av frustration ett par gånger. Omoget? Säkert. Nödvändigt? Absolut.

Att äntligen vara hemma i semesterparadiset är underbart.

En del ord varken kan eller vill jag acceptera. I dag vill jag lyfta fram obehagliga smeknamn på poliser. Det första är snuuta (ska uttalas dialektalt) och det andra är pollare (där o:et uttalas som ett å). En människa i min närhet (nämner inga namn men säger att det inte är Ingrid för att rentvå henne) använder ibland dessa ord. Jag mår inte bra av det.

Också när jag bara vill sova och min dotter bara hindrar mig (händer glädjande nog inte varje natt numera) är hon den sötaste som finns. När hon säger saker som ”Ingis mamma fin” och ”Jättekram” förlåter jag allt. Dagtid kryper hon ofta nuförtiden och leker att hon är en katt. På alla sätt sött det också.