Orsaken till att våra bilfärder mellan hufvudstaden och de österbottniska slätterna är oförskämt smärtfria:

Och min och Fredriks tålamod med ovanstående. Samt vår förmåga att föra intressanta och roliga samtal med rumpnissar i bakgrunden.

Orsaken till att våra bilfärder mellan hufvudstaden och de österbottniska slätterna är oförskämt smärtfria:

Och min och Fredriks tålamod med ovanstående. Samt vår förmåga att föra intressanta och roliga samtal med rumpnissar i bakgrunden.

Majschips+högläsning-drickbart= dammig hals. Och vi är inte ens nästan framme ännu.

Sådant vi gör i dag.

Sådant vi gör i dag.

 

Bebisen på bilden är jag. Så mysig om jag får säga det själv.

Jag fick tillbringa kvällen med en riktig tiopoängare till kvinna. Under de dryga två timmar vi satt på cafè fick hon först en ros gjord av en pappersservett av en man och sedan en massa komplimanger för sin skönhet av en annan. Det var nyttigt för mig. Sådant håller mig ödmjuk.

 

Och visst är hon vacker. Men mannen med pappersservetten fick ju se så lite av hennes verkliga skönhet. Hennes generositet, hennes driftighet, hennes välvilja. Hennes eftertänksamhet och analytiska förmåga i kombination med hennes spontanitet. Hennes lojalitet. Hennes ärlighet.

 

Det var en gång en klass på nio vuxna personer som för ett intensivt år levde väldigt nära varandra. Vi andades samma luft, åt samma tårtor, skrattade åt samma skämt, funderande på samma frågor, jobbade med samma projekt, strävade mot samma mål, ville samma saker, konkurrerade om samma jobb. Och ändå tyckte vi om varandra. Och ändå räckte världen till åt oss alla. Ingen blev utan. Jag var en av dem. Av de där åtta andra är tiopoängaren en. Att hon fortfarande ibland andas samma luft, äter samma tårtor, skrattar åt samma skämt och funderar på samma frågor gör mig glad. Gör mig gott.

Jag fick tillbringa kvällen med en riktig tiopoängare till kvinna. Under de dryga två timmar vi satt på cafè fick hon först en ros gjord av en pappersservett av en man och sedan en massa komplimanger för sin skönhet av en annan. Det var nyttigt för mig. Sådant håller mig ödmjuk.

 

Och visst är hon vacker. Men mannen med pappersservetten fick ju se så lite av hennes verkliga skönhet. Hennes generositet, hennes driftighet, hennes välvilja. Hennes eftertänksamhet och analytiska förmåga i kombination med hennes spontanitet. Hennes lojalitet. Hennes ärlighet.

 

Det var en gång en klass på nio vuxna personer som för ett intensivt år levde väldigt nära varandra. Vi andades samma luft, åt samma tårtor, skrattade åt samma skämt, funderande på samma frågor, jobbade med samma projekt, strävade mot samma mål, ville samma saker, konkurrerade om samma jobb. Och ändå tyckte vi om varandra. Och ändå räckte världen till åt oss alla. Ingen blev utan. Jag var en av dem. Av de där åtta andra är tiopoängaren en. Att hon fortfarande ibland andas samma luft, äter samma tårtor, skrattar åt samma skämt och funderar på samma frågor gör mig glad. Gör mig gott.

Kärlek är vackert. Alltid. Men. Av någon anledning tycker jag att kärlek mellan en tiopoängare och en sexpoängare är lite vackrare än annan kärlek. Ytligt att tycka så? Javisst. Men världen är ytlig och jag tycker om fenomen som provocerar och pulveriserar den ytligheten. Som får oss att hoppas på det vi egentligen bara vågar drömma om; att det största sällan syns och att det vi inbillar oss att är viktigt egentligen inte spelar någon roll.

Det var tekniska problem som gav oss matata-musik som bakgrund till stridsscenen. Förstås. Hur det kommer sig att det inte bara blev tyst (som ju skulle vara en relativt logisk konsekvens av tekniska problem) vet jag inte.

Men jag vet att vi fick ta hur många minipåsar med Haribo-godis som vi ville som kompensation. Och att Fredrik fick gå på wc medan problemet utreddes. Det räddade resten av hans bioupplevelse.

Vad jag tyckte om filmen? Det kan jag omöjligt säga redan nu. Jag måste möta lite verklighet först. Andas lite i den här världen.