Kärlek är vackert. Alltid. Men. Av någon anledning tycker jag att kärlek mellan en tiopoängare och en sexpoängare är lite vackrare än annan kärlek. Ytligt att tycka så? Javisst. Men världen är ytlig och jag tycker om fenomen som provocerar och pulveriserar den ytligheten. Som får oss att hoppas på det vi egentligen bara vågar drömma om; att det största sällan syns och att det vi inbillar oss att är viktigt egentligen inte spelar någon roll.
Egentligen tycker jag inte att det är en ytlig tanke. Istället tycker jag att den är vacker och hoppfull!
Ett helt annorlunda sätt att se på saken, men ett bra sätt!
Fin tanke!
Ganska så fin.