Jag hade en vision för den här veckan: jag skulle blogga flitigare än någonsin.

Ha.

Märker nu att det varit lite si och så med fliten. Det största problemet är ju ändå att bloggen blev så gnällig den här veckan.

Tyvärr fortsätter jag i samma stil. Ingrids förkylning har accelererat och termometern har visat på 39 grader. Dessutom har…

Nej, nu orkade jag inte ens själv med mera gnäll.

Återkommer.

Oj, dessa tvära kast som en enda liten dag kan bjuda på. Jag hoppas att vi landar väl denna fredag, men vet inte om jag vågar tro det.

Jag är ju i regel på gott humör och i regel på sjukt gott humör på fredagar, men den här veckan blev för mycket. På många olika plan. Provvecka på jobbet, församlingstelaterade grejer fyra kvällar i rad för någon av oss (och för båda imorgon, så fem i rad då), sjuk Arvid två dagar, sjuk barnskötare två dagar med allt vad det innebär och en medmänniska i verklig kris.

Denna vecka ett liv? Jag hoppas verkligen inte det.

Det värsta är att vi verkligen inte var beredda. När vi för två veckor sedan tittade på den hör veckan såg den inte alls ut såhär. Det skrämmer mig att en vecka bara kan leva sitt eget liv på det sättet. Ta över kalendern helt. Utan att be om lov. Och det skrämmer mig att jag känner så, för det är ju alldeles självklart att det är vi själva som ger det där lovet. Vi väljer själva, måste nästan inget men vill tydligen alldeles för mycket. Man måste ju som bekant ingenting annat än dö. Vilket jag är väldigt ointresserad av just nu.

Dessutom skulle jag faktiskt inte ha hunnit med det den här veckan.

Snacka om att vara ute i god tid.

Jag är tyvärr fortfarande av samma åsikt som igår; min kalender den här veckan är inte okej. Och Fredriks är minst lika illa.

Vi hinner inte med. Och hemmet är det vi stryker först när det blir för tajt. Den dagliga upplockningen blir mer nedbantad för varje dag som går och kaoset fröjdar sig.

I något skede idag, när vi hade sofforna fulla av ungdomar, började jag bara fnissa för mig själv när jag såg mig omkring. Det var som om vi tömt alla skåp och hyllor och bara öst ut våra saker över hela vardagsrummet som för att visa hur mycket vi har. Som för att visa att vi helt felaktigt verkar tro att vi bor i ett palats när vi frimodigt samlar på oss ägodelar.

Men, som jag sa så fnissade jag alltså för mig själv. Och den som fnissar lider inte nöd. Men kanske stress.

Jag tror faktiskt att jag idag har lärt mig vad stressfinnar är. Och att jag kan få dem.

Om det nu är en bra sak.

Jag gillar mitt liv. Jag gillar min vardag. Men ibland gillar jag verkligen inte min kalender. Idag, igår och i förrgår tillhör just det iblandet. Imorgon gör det förresten också. Och lite lite i övermorgon. Jag borde skriva in andningspauser. Det är på den nivån nu. l

frågar folk rätt ofta.

Svaret?

Jo, för att jag gör såhär när Fredrik för in Arvid till barnskötaren före han kör mig till jobbet. Fast det tar bara några minuter. Fast jag knappt hinner börja.

Men just för att jag har några minuter. Och just för att jag hinner börja.

För de barn som fasar inför en lång sommar med våld i hemmet spelar det ganska liten roll vad som sjungs och inte sjungs på vårfesten. För de barn som står inför en sommar med supande föräldrar är det inte direkt någon blomstertid som kommer. För de barn som vet att de möter något som liknar trygghet igen först om tio veckor borde vi, samhället, faktiskt göra något. Viktigt.

Och med göra något viktigt menar jag inte direkt att fundera på vilka ord som klingar i öronen på dessa små när vi skickar iväg dem till deras jordiska helvete.

Jag älskar engagemang, speciellt engagemang för våra små och våra unga. Men missriktat engagemang provocerar mig något oerhört.

Min tonårskärlek är på arbetsresa i södra Finland. Ikväll åkte jag till hotellet där han bor för att träffa honom.

Och jag påmindes om att jag för femton år sedan lovade mig själv att jag skulle lämna vad och vem som helst om han bara bad mig göra det. Och jag insåg att jag idag inte skulle lämna något alls. Trots att han idag nog är ännu finare än han var då.

Jag påmindes också om hur få vänner i mitt liv som hängt med en lång tid. Den där pojken som jag blev förälskad i när jag var fjorton, han är en av två personer från den tiden i mitt liv som jag alls har kontakt med mera. Och före dem finns egentligen ingen.

Jag påmindes också om vilken resa jag ändå gjort som människa sedan jag var sexton år och den förälskelse som nog var besatthet snarare än kärlek inte visste några gränser. Alls. Så ofattbart skönt det är att vara den jag är nu. Men så mycket nåd jag idag kan visa den Amanda som fanns då. Hon som behöver nåd. Hon som förtjänar nåd. För att hon är människa. Precis som den Amanda som finns nu. Som jag säkert någon dag lite överseende kommer att se tillbaka på. Så kort jag hade kommit när jag var trettio, hoppas jag ju att jag känner när jag är femtiofem. Eller gärna redan tidigare.

Härligt med så många påminnelser en sketen tisdag.

Vi åkte hemifrån halv sex. Och kom hem igen halv nio. Då hade vi hunnit göra väntrummet, läkaren, skötaren, väntrummet, läkaren, väntrummet, skötaren och apoteket. Arvid ska få äta kortison mot en suspekt hosta. Och febrrnedsättande.

Det här om något är priset på småbarnsliv; att lägga en helkväll på ett par kortisontabletter. Absolut värt det. Men lite frustrerande. Lite tråkigt. Lite tålamodsprövande. Och mycket tungt att se den lille tappre lida.

– Ingrid, du talade i sömnen i natt.
– Va? Vad sa jag?
– Du sa ”Pippi. Pippi.”

Ingrids ögon glittrar. Ingrids mun fnissar. Hela Ingrids kropp skakar. Tänk att få vara en sådan som säger Pippi i sömnen! Två gånger. Så galet. Hon är så märkbart förtjust över att få vara en sådan. Hela hennes väsen andas förtjusning.

– Mamma, det kommer nästan lyckotårar för mig. Så roligt tycker jag det är att jag sa Pippi när jag sov.

>