Vet ni varför Ingrid heter Ingrid? Jo, för att vi tyckte att namnet var helt okej och för att vi i slutet av graviditeten bestämde oss för att barnet får heta så om det mot förmodan blir en flicka. Vi var båda ganska övertygade om att det skulle vara en pojke (med den tunga motiveringen att någon någon gång måste få pojkar också) och det var således det manliga namnet vi planerade med verklig omsorg. Och nej, vi hade inte kommit överens om något enda pojknamn. Orsaken till att vi kunde enas kring Ingrid var antagligen att vi inte trodde vi skulle använda det.

Missförstå mig inte; vi är idag väldigt glada över Ingrid. Allt annat var dessutom otänkbart bara en halv dag efter att hon börjat existera.

Men det här med namn är inte enkelt. Hur två personer som annars är så överens om allt kan vara så oense om det förundrar och förvånar mig varje dag numera. Fredrik tyckte och tycker väl fortfarande att Simon är världens bästa namn och att inget annat namn riktigt kan mäta sig med det. Kanske Erik i så fall. Längre än så vill han ogärna söka sig från sin bekvämlighetszon. Märkte jag idag när jag föreslog Mose.

Det här blir en spännande resa.

Efter ett jobbigt avsked av den lite större familjen packade vi in den mindre i bilen och körde hemåt. Det är långt till Helsingfors. Eller till Österbotten. Beror lite på vilket perspektiv man väljer. Ingrids kusin Edith grät inför avskedet och sa att hon alltid vill vara i samma land som Ingrid. Hon ville (igen) inte ens uttala ordet hejdå för att det var för smärtsamt. Jag förstår precis hur hon känner. Man borde få leva närmare dem man älskar mest. Punkt.

En av mina vänner och hennes familj ska snart flytta in i ett parhus. I den andra lägenheten ska hennes syster med familj bo. Min avundsjuka vet nästan inga gränser. På precis alla sätt skulle ett sådant leverne vara lite bättre än alla andra alternativ. Jag skulle när som helst kunna bo vägg i vägg med min syster. Skulle du?

Och år 2012 firade jag valborg med tre systrar, en svåger, wordfeud med de just nämnda och en påse ostbågar. Och strilade därmed en tonårig version av mig själv i linsen. För det känns oförskämt bra och jag skulle inte ändra på något alls. Eventuellt skulle Fredrik kunna vara här.

Min kropp ser inte som vanligt och känns inte som vanligt. Den är konstig, helt enkelt. Och ännu inte av orsaker som alltid är helt uppenbara för alla. Jag minns det här skedet som vi nog kan kalla mellanskedet. Och jag minns att det var i det skedet som jag skaffade extensions förra gången. Och jag undrar på vilket sätt jag ska hantera det den här gången.

Jag har ju aldrig utmärkt mig som någon speciellt bra fotograf. Men. När jag idag skulle ta och sedan publicera min första officiella magbild nådde jag nya bottenrekord. I alla fall: här har ni magen i ärofyllda vecka 17.

Nu stupar jag i säng. Stupar!

Igår kom jag hem från jobbet någon gång efter klockan fem. På vår gräsmatta hade en av våra grannar och hans kompisar spänt upp ett rep som de gick balansgång på. Barfota i solen. Och när jag såg de här tre vuxna männen som klockan fem en onsdag går på lina på så kände jag en avgrundsdjup avundsjuka.

Ofta, rentav oftast, lever vi exakt det liv vi vill leva. Och det är vi tacksamma för och lite stolta över. Men just här och nu är det lite för mycket på gång hela tiden. Och att komma hem efter klockan fem, veta att Fredrik har ett möte klockan halv sex och att det börjar välla in tonåringar i vårt hem klockan sex blev bara för mycket där och då. Och jag kände mig bara trött och ledsen.

Vem vill inte leva mera så, liksom? Med mera balansgång klockan fem en onsdag?

Snart får jag fyra lediga dagar. De kommer så sjukt lägligt.

Jag lever goda och glada dagar just nu. Tänk att det finns så många människor som är så glada för vår skull! Det kommer så fina mejl och textmeddelanden och kommentarer att jag går omkring som en enda stor hög av rörda känslor. Tänk att hinna svara på allt fint du får! Då är det härligt.

Det känns som om jag vill berätta att jag väntar barn kanske… tjugo gånger till. Men det kan ju hända att folk börjar tappa intresset någon gång efter tio gånger. Eller ännu tidigare.

Att offentliggöra sin graviditet innebär roliga saker. När jag hade ätit spenatplättar i skolans matsal och kom in i lärarrummet möttes jag av den här:

En underbar kollega hade sett mitt offentliggörande på facebook och blivit så glad att hon bakade den kanske godaste chokladtårta jag någonsin ätit. Jag rördes till tårar och hoppas att ingen såg det. Och om någon såg så får jag väl skylla på graviditeten.

Hej du! Vi vet inte vem du är men vi älskar dig ändå gränslöst. Vi har aldrig träffat dig men vi saknar dig redan. Välkommen till oss!