Jag försöker verkligen komma på något intressant och vettigt att skriva dagens blogginlägg om, men det absolut enda jag kan tänka på just nu är att ett av våra barn idag frågade:

– Hur ofta har ni sex?

Jag har alltid varit en förälder som uppmuntrat mina barn att fråga allt de funderar på. Och jag säger inte att jag ångrar det. Jag säger bara att jag inte var beredd. Vi har onekligen kommit väldigt lätt undan hittills.

Nåja. Vi gör ett nytt försök imorgon med det där intressanta och vettiga.

Det är en måste-bok. En sådan där bok som alla har sagt att jag måste läsa någon gång. Och nu gör jag det. Eller, nu gör vi det. Arvid och jag läser Mördarens apa av Jakob Wegelius. Och jag håller med. Det är en måste-bok. Till och med jag som är ytterst lite för äventyrsböcker tycker om den.

I kvällens kapitel sa en av karaktärerna så här ”Falska förhoppningar är sämre än inga alls.”

Orden blev kvar i mig. Är kvar i mig fortfarande. För jag håller inte med. Det är ju ingen av oss som tycker om falska förhoppningar, men i min värld är det faktiskt ännu värre att inte ha några förhoppningar alls.

Jag minns inte längre hur det kändes att ha munskydd. Jag minns inte att vi faktiskt pratade om corona varje dag. Länge. Jag minns inte att minsta lilla snuvighet betydde att man skulle stanna hemma. Men jag minns hur det var att sluta hoppas.

Det hade alla gånger varit bättre att ha falska förhoppningar än inga alls.

Det sägs ibland att det inte finns något tråkigare att läsa om än andra människors fullbokade kalendrar. Får jag presentera en värdig utmanare? Andra människors sjuka barn. Och eftersom det är egentligen är det jag kunde skriva om just nu så har jag förstått att vara tyst.

Vi ser ljuset i tunneln och jag kan redan nu nästan ana den där ljuvliga känslan av total friskhet som brukar infinna sig när man äntligen krälat ur sjuktillvaron. Det är nästan – men bara nästan – värt att vara sjuk ibland för att få vara så där otroligt frisk sedan.

Lite som med allt annat i livet. Det är i någon mån frånvaron av något som gör att vi märker närvaron sedan. Och tvärtom. Ljuset som var idag när jag gick från jobbet strax efter fyra… Det nästan bländade, för jag mindes ju hur mörkt det var för bara några veckor sedan.

Men det räcker med krasslighet nu, tack. På det området har jag perspektiv så det räcker fram till sommarlovet. Minst.

Jag är ju vikarie just nu. Med hela mitt väsen vet jag varje dag att jag är vikarie.

Men igår hände något. Jag tog ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig själv som lärare i min nuvarande skola. Jag kopierade och kopieringsmaskinen krånglade. Två gånger!! Och jag lyckades lösa det. Själv. Två gånger!!

Helt borttappad och vilse är man inte mera då man löser strul med kopieringsmaskinen.

Den som vet vet. Alla lärare vet.

Egentligen gick det inte. Egentligen var det helt omöjligt och helt fel dag. Vi kunde faktiskt inte äta middag på Rosso idag, jag och min Ingrid.

Men ibland… Så är något så viktigt att det måste gå fast det inte går. Det måste trotsa omöjligheter och bara bli av ändå.

Så visst åt vi middag på Rosso idag.

Jag inbillar mig inget, jag tror hon var mest ute efter lövbiffen. Själv var jag bara ute efter sällskapet. Vi var båda mer än nöjda.

Som jag älskar henne. Som jag alltid har gjort det.

Vi tog en promenad, jag och min Fredrik. Vår vanliga korta. Tjugo minuter var vi borta. Och när vi kom hem igen stod det fyra fyrhjulingar och en moped på vår gård. Hallen där nere badade i skor för stora för någon i vår familj och i samma lilla hall, där det redan till vardags finns alldeles för mycket, fanns nu också en handfull mopedhjälmar.

Det här var något helt nytt.

Jag försökte räkna ut. Mopeden kunde jag koppla ihop med en ägare, men alla andra maskiner… Nope. Där fick vi bara gissa. Om ens det. Det är kanske en del av att vara tonårsförälder.

Det händer märkligt ofta att jag inte riktigt vet vem alla som är hemma hos oss. Det klarnar ju alltid i något skede, men det är inte alltid jag vet i stunden. Det är kanske också en del av att vara tonårsförälder.

Jag vet ju inte så mycket om vad det är. Ännu. Jag lär mig hela tiden. Men en sak vet jag åtminstone – att det här är en resa med steg både framåt och bakåt. Och att man som förälder, som min egen tonåring sa igår, inte ska ta det så hårt när en tonåring har sämre perioder. Hon har väl rätt. Men det är svårt ibland, sa jag som svar. Och jag har väl också rätt.

Men så fick jag ett meddelande av henne mitt i allt idag. Apropå absolut ingenting. Hon frågade om hon och jag kan äta middag tillsammans på Rosso imorgon. Det är uppenbarligen också en del av att vara tonårsförälder.

Och ibland kommer det dagar när familjen får förenas i desperat bön vid lördagstacosen.

– Jag ber! säger Arvid.

Och sedan ber han.

– I Jesu namn till bords vi gå,

hoppas bilen kan förstå.

Bön + låsolja + hårfön = bilproblemet är löst.

Men långt ifrån alla januaridagar är det ju det här man vill. Att ens bil är låst. Och att den bilnyckel som fungerar är inne i bilen. Och att man får stå och blåsa med hårfön på sitt billås i vinterkvällen. Men det gick. Tack och lov att det gick.

Nog kan ju januariveckor börja på trevligare sätt än att man måste få hjälp med att komma in i sin egen bil.

Att ha systrar. Att ha någon som haft samma barndom som man själv. Att ha någon man kan ringa och fråga Får jag ösa? och sedan bara ösa. Att ha någon som kan samma dialoger ur barnfilmer utantill. Att ha någon som alltid finns där. Att ha någon som älskar en kravlöst. Och att ha en systragrupp på whatsapp som man kan skicka den här bilden till när den dyker upp i ens flöde:

Jordfästningen är slut. De svartklädda går mot sina bilar för att åka mot begravningsplatsen. Kyrkklockorna ringer. Jag och tre pojkar som hyfsat nyligen börjat skriva sin ålder med två siffror tittar ut genom köksfönstret och ser den enorma raden av bilar som ringlar fram längs vägen. Tills trafiken stannar upp helt. Och står helt stilla en stund. En skolbuss på väg från Svenskfinlands största högstadieskola står också stilla mitt i raden av begravningsgäster innan bilarna långsamt rullar vidare igen.

Och jag tänker att det finns något så starkt och så vackert i den plats som den avlidna får i ett litet samhälle som vårt. Kyrkklockorna ringer länge och hörs långt. Fredagstrafiken stannar upp.

Liv spelar roll.

Alla liv. Lämnar spår, tomrum och saknad.

Det blir så tydligt på en mindre ort och i stunder som den här undrar jag om vi människor någonsin varit gjorda för anonyma storstadsliv.

Jag och pojkarna pratar en stund om begravningar vi varit på. Min egen son har inte varit på en enda. En av kompisarna var för länge sedan på en äldre lite avlägsen släktings, och han var så liten att han knappt minns. Den andra kompisen har begravt en alldeles för ung och alldeles för nära.

Några minuter senare övar de skott och bredsidepassningar i hallen. Själv går jag på minnesstunden. Livet är hela tiden både stort och smått.

Men alltid spelar det roll.

Jag kan älska att se en film som jag vet att kommer att sluta lyckligt. Det finns liksom en gräns för hur hemska hemskheterna blir när jag sitter där och hela tiden bara vet att det kommer att sluta bra till sist.

Att få leva i tro på en god Gud är på många sätt som att få leva i en sådan film. Visst kommer det utmaningar och hemskheter och elände på vägen, men det kommer att sluta bra till sist. Inte ens fast livet självt tar slut är det verkligen slut. För slutet blir lyckligt. På riktigt.

Fatta nåden och storheten i att få gå omkring och tro att det är sant.