Vi läser Pelle Svanslös på kvällarna, hon och jag. En sådan där nyskriven version som jag på något plan föraktar, men jag älskar henne för mycket för att bry mig om principer. Så vi läser fem uppslag varje kväll och när boken tar slut börjar vi om igen.

Ikväll hade hon ett önskemål.

– Mamma, kan du läsa det som Måns säger utan sådan där läskig röst? Så att han inte låter så dum? För annars tänker jag så mycket på Pelle.

Så jag läste Måns elaka repliker med glättig stämma och tänkte på hennes lilla stora hjärta.