Det händer så mycket nu. Inte som i att kalendern är fullproppad, men som i att hjärnan är det. Och kanske ännu mer som i att hjärtat är det. Och i så lite av det är jag själv huvudperson. Därför är det svårt att skriva om det. Det är liksom andras texter. Andras kamper. Andras tårar.

Samtidigt är det också jag som kämpar och gråter. För så är det när vi delar liv med varandra. Vi är verkligen inte öar.

Men åtminstone det här vet jag: den här killen fyllde tre veckor och vi fick träffa honom igen.