För ett år sedan var jag en människa som tänkte mycket på framtiden. Jag hade ungefär ett halvt år kvar av jobbet som läsambassadör och frågan om vad som skulle hända sedan kändes inte längre bara spännande utan allt oftare lite oroande.

Tänk om jag hade vetat då hur bra det skulle komma att bli.

Tänk om jag hade vetat då hur jobbig vägen till det där bra skulle komma att bli.

För ett år sedan var jag en människa som hade hittat hoppet igen efter en coronatid som nästan hade fått mig att glömma hur hopp känns.

För ett år sedan var jag en människa som längtade innerligt efter mina systrar och lika innerligt hoppades att julen året innan skulle vara den enda helt utan dem.

För ett år sedan var jag en människa som frös. Minns hur otroligt kallt och otroligt snörikt det var i början av december för ett år sedan?

Jag är tröttare nu än jag var för ett år sedan, men jag är också gladare. Och om jag måste välja har jag det hellre så. Inte heller nu vet jag vad jag ska jobba med om ett drygt halvår, men jag har oftast frid och tillit mitt i ovissheten.

För ett år sedan var jag en människa som ville tro att allt skulle falla på plats. Det är samma sak nu, men jag har på något märkligt sätt lättare att tro på det nu.

Jag är lättimponerad, åtminstone brukar en av mina systrar säga det om mig. Det kan hända att hon har rätt, och i så fall är det en egenskap jag gärna har. Den som imponeras lätt imponeras ofta och av många, och jag har svårt att se något annat än en seger i det.

Mitt lite tråkiga men mycket sanna svar är att jag beundrar något hos alla personer jag har mött. Hos någon beundrar jag uthållighet, hos någon annan kreativitet och hos någon tredje lyhördhet. Ofta beundrar jag allra mest det som jag önskar se mer av i mig själv. Människor som får andra människor att må bra finns just nu högst upp på listan över personer jag beundrar. Ingen annan förmåga önskar jag mig mer av än förmågan att få människor jag möter att må bra, känna sig sedda och trygga och i bästa fall växa på vägen. Det är allt jag vill. Det är liksom därför jag stiger upp på morgonen och går till just det jobb jag går till. Jag har svårt att se att något kunde slå meningsfullheten i det.

Jag brukar säga att jag har tre bästa vänner. Det har jag fått säga i drygt tio år och det har varit sant lika länge.

Den första bästisen lärde jag känna när jag var sjutton. Hon och jag skulle vara hjälpledare på samma konfirmationsläger och vi hittade varandra direkt trots att vi var så olika på så många olika sätt. Det är vi fortfarande. Hon är godhjärtad, passionerad och insiktsfull och hon skrattar alltid när jag försöker vara rolig. Det finns inget hon inte skulle kunna få veta om mig. Med henne är jag helt jag. Med hennes familj också. Jag fick träffa dem senast igår och alla dagar jag får träffa dem är bra dagar.

Den andra bästisen lärde jag känna några år senare. Våra män kände varandra sedan länge och på den vägen fick också vi varandra. Hon är målmedveten, tjänstvillig och stark och ingen agerar lika stort i kärlek som hon. När vi valde att flytta till Helsingfors var det för att bygga församling och uppfylla en dröm tillsammans med dem. När vi efter tio år valde att flytta från Helsingfors var det allra svårast att lämna dem. Jag saknar så ofta att ha henne närmare, men nära hjärtat är hon alltid. Och snart snart snart är det dags för årets bästis-resa. Bästa och viktigaste traditionen sedan snart tio år.

Den tredje bästisen lärde jag känna strax efter att vi flyttat till Helsingfors. Hon är på många sätt den i bästistrion som jag är mest lik. Och med tanke på det jag just sa blir det konstigt när jag lyfter fram henne nu, men faktum är att hon är smart, rolig och sann och jag och alla andra som känner henne egentligen alltid bara vill ha henne i vår närhet. Hon var min absolut mesta vän under åren i Helsingfors, den vän jag träffade allra oftast så där bara hon och jag. Nu är det alldeles för glest mellan våra träffar, men just nu är nästa möte ovanligt nära och det gör mig ofantligt gott.

Det är mina tre allra bästa vänner.

Men faktum är att Gud ibland ger oss mer än vi trodde var möjligt och jag har fått några bästa vänner till.

Under tiden i Helsingfors lärde vi känna dem och de blev nästan familj. Nu bor vi rätt nära varandra igen och familjelivet fortsätter. När vi inte orkar träffa någon annan orkar vi ändå alltid träffa dem. De har sett allt vårt sämsta och det finns inget kaos vi inte kan dela med dem.

Och om en liten stund ska jag få ta en promenad med min nuvarande mesta vän, den vän jag träffar allra oftast så där bara hon och jag. Det går i princip aldrig mer än en vecka mellan våra långa promenader och ändå tror jag att vi skulle kunna prata i tjugo timmar varje gång och känna att vi knappt hann börja. Vi är lika varandra på många sätt, men hon är liksom lite bättre än jag på allt och mycket mycket bättre än jag på många saker. Hon är en av mina absolut största Kvevlax-gåvor. Jag visste inte att man kunde få så nära och viktiga vänner också så här sent i livet.

Utan dem är jag ledsnare, vilsnare, sämre. Jag behöver dem så mycket.

Och vet ni vad? Jag kunde fortsätta. För det finns också andra som är så väldigt viktiga. Barnens faddrar. Barnens kompisars föräldrar och familjer. Men någonstans måste ju det här inlägget också ta slut. Nämner jag alla viktiga så skriver jag ännu om en vecka och med tanke på det finns det väl bara ett rimligt sätt att sluta på – i stor tacksamhet. Jag förstår inte hur just jag kan få ha de här människorna i mitt liv. På inget sätt förtjänar jag det, på alla sätt förstår jag att vara tacksam. Inte en enda dag som vuxen har jag känt mig ensam. Fatta det. Fatta det.

Jag bor inte i en stad, jag bor i en by. Min hemby sedan drygt tre år tillbaka heter Kvevlax och trots att tiden här inte varit lång känns den här platsen som hemma. Och det säger en hel del om den hemby som är min.

Vår hemby präglas av stillhet och trygghet. Men här finns också aktivitet och engagemang och liv. Under tio år på tre olika adresser i Helsingfors bodde vi aldrig lika när en butik som vi nu bor nära två. Vi har närmare till bankautomat, post, blomaffär och bagericafé än vi någonsin hade i storstan och det är stor vardagslyx.

Men det där spelar ingen roll i jämförelse med människorna här. Det var lätt att flytta hit efter tio år i huvudstaden, det var lätt att lära känna människor och få nya vänner. Tanken på att vi aldrig skulle ha lärt känna de människor som nu är både självklara och viktiga delar av vårt liv är typ outhärdlig.

Det blev bra. Jag är glad och lite stolt över att vi vågade lämna det liv vi älskade för ett liv vi hoppades att vi skulle komma att älska.

Det var en gång en tid när det fanns bloggjulkalendrar. Den tiden är brutalt förbi, insåg jag igår när jag började leta efter en sådan. Till sist hittade jag en som jag själv körde i december 2011 och tänkte att jag ju kan köra den i år också. Saker har säkert förändrats sedan det begav sig då. Saker borde ha förändrats sedan det begav sig då. (Sedan kan man ju för allt i världen fundera på om det är rimligt att fortsätta med medier som ingen längre gör julkalendrar för, men det får jag fundera på någon annan dag.)

Lucka nr 1. Berätta om dig själv.

Jag är trettionio år. Jag tycker om att sticka. Jag tycker ännu mera om att läsa och om möjligt ännu ännu mera om att skriva. Jag tycker allra mest om att möta människor. Jag tycker också om att springa och träna crossfit, även om jag är ganska dålig på det. Jag älskar att jag har kommit till en punkt där jag kan tycka om att göra också sådant som jag inte är bra på.

Jag är gymnasielärare i svenska och litteratur och det är världens bästa jobb. Får jag göra det här? frågar jag mig själv nästan alla dagar. Också så här mitt elfte år som lärare.

Jag är på sätt och vis rätt oförenlig. Jag vill hela tiden lära mig nytt och växa, men uppskattar också trygghet. Jag tycker om när det händer saker, men vill också vila. Jag är ganska okej med den människa jag är, men jag kan också förbluffas av hur kort jag har kommit. Jag är tyvärr något av en hopplös allt-eller-inget-människa, men jag försöker se fördelarna med det. Jag är sällan orolig, egentligen bara om jag är alldeles för trött. I grunden är jag ganska bra på hopp och tillit och förtröstan.

Jag är tacksam för att jag får leva. Det är så många som inte får det. Att jag dessutom får leva ett roligt och meningsfullt liv och varje dag veta att jag är älskad och sedd och buren – det är stort. Ofantligt stort.